Snart framme

Vi räknar ner resan i tiondelar. Jag tröttnade vid Gubbträskkorsningen men nu är det bara två fingrar kvar, dvs 7/36 mil.
Eftersom det även ingått blomvattning hos mamma och tre mackar och Frasses och svanar tar det 7 timmar.

Snuvad lurad

Som Signe hälsade är det vinter här igen... 27 cm damp ner hemma hos oss igår... 27 cm snö! Overkligt.

Vi hade ju blommande krokusar, hönorna hade flyttat ut i sommarstugan, i lördagssatt A kompisar på sandlådekanten och blåste såpbubblor.

Nu ligger gnistrande vit snö, solen lyser från en klarblå himmel och vi känner oss... snuvade på våren.

Hej vårvintern, fram med skidor, pulkor och glatt humör så småningom... men först lite kaffe.

Det är inte hån, det är självkritik

I kväll tänkte vi laga rolig mat - vietnamesiska vårrullar. Det började bra - vi hade både hela och fina rispappersplattor och en oöppnad påse glasnudlar och nemssås. Tyvärr blev det inte så kul alls. Det som fattades var nog mest mynta och/eller koriander samt andra goda grönsaker, men det spelade också roll att jag glömt att salta vattnet till nudlarna, att gurkan mest bara smakade vatten, att fläskkarréstrimlorna var lite bleka och att sweet chili-såsen inte alls passade ihop med nemssåsen. Lägg till det att blötlagda rispappersplattor även en bra dag ligger farligt nära kondomer och/eller latexhandskar i färg och konsistens och vårens tristaste middag hittills är ett faktum. Vi tar det som en sedelärande berättelse, ser fram emot morgondagens lammiddag på temat "när katten är borta dansar råttorna på bordet" och publicerar detta på internet androm till varnagel. (Alternativt för att visa att allt inte bara är halleluja i talkieredaktionens köksregioner...)

Så här institutionaliserad är jag

Sitter fortfarande på ett hotell i Luxemburg, nu börjar jag kunna det här. Killen i receptionen, Loic, och jag är typ kompisar, vilket är tur eftersom mina kolleger har åkt hem medan jag har fått förlänga min vistelse. Nu hittar jag bland kanalerna på teven och vet hur man släcker lyset på toa och har köpt upp mig på ett paket sojayoghurt för att spara 20 blanka euroslantar i morgon till frukost och nu är det verkligen dags att återvända hem, för såhär kan vi inte ha det.

Vad skulle hända om jag helt enkelt lät bli att jobba så mycket?

... frågade någon smart människa en gång.
Svaret är: Det lär vi aldrig få veta.

Men i dag har jag i alla fall lärt mig många intressanta saker. Endera dagen lär det dyka upp ett pressmeddelande nära er som har samband med detta project som jag tycker är ganska spännande: the Global Atlas & Information Centre for Conflicts and Natural Resources.
Och så har jag tagit ett stort stycke kvalitetstid och omvandlat det till små små paket av outhärdligt tråkiga detaljpetningar i ett dokument som ska beskriva vår framtida webbsajt. I runda slängar har jag avverkat en femtedel av allt som helst skulle ha varit gjort innan jag åkte till Spanien. Det betyder att framtiden är ljus och framför allt lång.

Och nu är det kväll. Här är mitt soundtrack.


Uppdatering torsdag 07:34: Svenska Dagbladet har en artikelserie om prestationsberoende. "Man kan alltid driva sig själv ett steg längre". Känner ni igen det här, systrar, vänner, läsare?

Den där olustkänslan...

som när man ska åka till Lycksele en söndagkväll och vet att man måste stångas med derivata och pneumatiskt manuvrerade doseringsspjäll i allt för höga doser. Som när man ska vara ytterligare en vecka utan vännen sin och dessutom se till att alla kommer fram säkert i trafiken i mitten av Dalarna. Som när man vet att man ska projektera 16 km väg i något avlägset hörn av Västernorrland och vet att det är allt för lite tid kvar till deadline. Som när det är för mycket att göra och läget är lite oklart.

Den känslan inträdde imorse när jag steg upp tio över sex. Jag drog en lättnadens suck när jag insåg att det bara var att slappna av, jag skulle bara till tandläkaren, inga större måsten. En ännu lättare men något irriterad suck drog jag kl. sju när de ringde från tandläkaren och beklagade att magsjukan slagit till, ny tid i februari.

Ska jag måsta masa mig iväg till en privattandläkare?

Orkar bara inte...

Idag har jag ägnat mig åt att skjuta upp saker och att se upptagen ut.

Här hemma hade jag tänkt göra adventsfint, men även här blev det mer väntan än verkstad. Goda hemgjorda pizzor, tvättade gardiner och torkade fönster blev det. Julgardinerna kanske kommer upp imorgon.

U skulle till Boden idag. Han åkte hemifrån tidigt i morse och några timmar senare hämtade jag honom på Umeå Östra, tåget gick inte eftersom någon växel hade frusit.

Bättre lycka nästa vecka och bättre effektivitet.

Bortasjukvård

Intresset från doktorerna i bortasjukvården är väl inte lika stort som hos min lilla hemmadoktor.

• Medföljande ringer och undrar om det där provet dagen innan undersökningen inte går att samordna med undersökningen?
• För tänk att det går inte.
• Medföljande och patient kommer till provtagningen dagen innan, väntar i två timmar, får lämna enkät, men provtagningen går lika bra att göra vid undersökningen. Se pass.
• Medföljande och patient kommer mycket tidigare än undersökningen för att göra provtagningen. Efter en timme kommer en doktor och konstaterar att det ska gå bra att göra undersökningen. Någon provtagning behövs inte. Efter ytterligare två timmar är den ordinarie tiden inne för undersökningen som genomförs.
• Kvällen spenderas på sjukhuset med hela familjen. Vid sju en uppföljande kontroll, men inget besked kan lämnas för doktorn har operation. Denne blir nog snart ledig. Vid halv tio får hälften av familjen lifta hem med en sjuksköterska som känner medömkan. Vid halv tolv kommer beskedet att resultatet av den uppföljande kontrollen ser bra ut, beskedet lämnas per telefon. Sedan är det bara att packa ihop sitt sovande barn och åka hem.

Nej tacka vet jag en engagerad liten hemma doktor. Men hon har ju inte tillgång till landstingets dyraste finaste utrustning.

Tjenare chilenare

Nu är de uppe och det sägs att deras öden följts i medier av fler än de som följde månlandningen. En lättpredikad allegori om en färd från djupaste mörker till ljus.

Oj voj nesa

Jag är fortfarande sjuk och det är uselt. Fick ge mig ut på en snabbutryckning till jobbet i morse för att hämta ett papper jag absolut måste ha från mitt skrivbord.
På vägen dit fick jag en läskig hostattack så jag fick stiga av vagnen på någon station och sätta mig på en bänk och hosta klart.
Jag ser inte fram emot fler ansträngningar, men nu måste jag åka in till stan igen och lämna blodprover på något labb, enligt principen "såhär kan vi inte ha det...".
I morgon har jag ett Viktigt Möte och som det känns idag borde jag faktiskt ställa in det. Men vem vet, kanske det är en åderlåtning jag behöver, i så fall borde väl besöket på labbet göra susen.

Politiken

Lyssnar på riksdagspolitiker i P1 och önskar att jag kunde tro åt ett eller annat håll.

Tråkigt och trist

A mår inte bra och det är tråkigt. Jag ska inte gå in på hennes tillstånd, det är ju inte hennes blogg utan min.

Jag är orolig förstås men också väldigt uttråkad. Det märks väl på mina ämnen idag, tråkig städning och dåligt väder.

Några saker jag hellre skulle göra i kväll:

• Sortera legot i sina lådor efter färg och sedan ha fredagsmys
• Måla hatthyllan i hallen klargrön
• Leta och para ihop strumpor
• Diska och gå ut med komposten
• Vattna mina växter
• Läsa kvällssaga
• Gå en promenad
• Källsortera
• Spela ett sällskapsspel

Dricker te och bloggar gör jag redan och det är ju trevligt. Jag är glad att ha en egen bärbar svart dator att fördriva tiden med. Här är det tidsfördriv som gäller, inte att leva livet, fånga dagen.

There has been days like this before

Sitter i en säng, A ligger i den andra och sover. Det slamrar till i dörren ibland av någon som ska ta ett prov, fråga något. Been here, done this. Men nu kan jag lägga till helikopter och ambulans till mina upplevda färdsätt. Sjukhussäng fanns redan på listan.

Hittills är konstaterat en del saker som det inte är, men inte vad det är.

Så jag väntar, äter godis, bloggar, tittar till, matar och väntar igen.

Ljuset i tunneln var ett mötande tåg

Förstås... Så jag har ägnat veckan åt att med raspig röst försöka sköta mitt arbete. Vid arbetsdagens slut har energin varit slut och sedan har det gått åt 18 timmar för att åter orka sätta mig på kontorsstolen och upprepa proceduren.

Veckans höjdare var att Signe och barnen kom på besök!

A har hostat och O har raspat lite och så här framåt helgen är U hängig igen... Men i går kväll kom O iväg på ett uppskattat kalas!

Jag ägnade kvällen åt att blunda och svara på Agnes envetna frågor:

- Vad är gas?
- Var var vi i förr, förr, förr, förr övermorgon? (Svar: Vid Stöcksjön)
- Vad heter vårt hus? (Om det nu är som jag säger, att det inte heter Stöcksjö, utan att det är byn som heter så.)
- Vad har doktorn på sig? (På bilden i stora läkarboken, som jag inte kan se för att jag blundar och har ont i huvudet.)
- När kommer U och O hem? (En berättigad fråga eftersom jag är ett otroligt tråkigt fredagssällskap.)

Undanplockning

simsalabim?

Tolken

I natt såg vi Tolken. Nicole Kidman och jag har samma humör och frisyr idag fast mina skrubbsår sitter inne i modershjärtat. Nu ringer jag sjukvårdsupplysningen och frågar hur man får dem friska. Hoppas de vet.

Svintråkigt

Vi har inte tagit något test men det verkar lurt likt HettNett den här sjukan. Spelningen på Kafé Schmäck är inställd, jag har fortfarande 38C och hostar så det gör ont.
Ny chans att se oss spela onsdag 16 dec på Hamnmagasinet, Umeå. Om det här gått över tills dess...

Det som saknades

Men nu har H och jag danskjolar i tyll på oss och lyssnar på glad musik medan vi torkar matbordet och kokar makaroner. Så nu är det kul!

Sen kväll med TV:n

Är det någon som driver med mig eller är det så här dåligt på TV hemma hos alla andra också? Herr Partner och barnen sover och jag unnar mig lite zappande:
- En debatt om barns medverkan i dokusåpor (jag har inte ens sett såporna)
- En debatt om disciplin i skolan (jag har inga skolbarn)
- En tävling mellan komiker där de två mikroskopiska utsnitt jag genomled bestod av inte så briljanta skämt om homosexuella, svarta, kvinnor och fattiga. Bland annat.
- Den där ständigt repriserade serien om lastbilschaufförer som kör på is
- Boxning (hur ballt är det att med flit ge varandra hjärnskador?)
- fotboll mellan två för mig okända lag
- repris av serien Vänner - igen!

Men Ann Söderlund har en häftig färg på ögonskuggan ikväll.

Gråheten

Det regnar i Luxemburg, och jag tror bestämt det var länge sen sist.

Åskvädret som skulle komma i går skymtade bara vid horisonten, ljudlösa blixtar ljungade långt borta. På min gata rasslade torra löv i vindilarna och ingen förlösande urladdning rensade upp i den tunga kladdiga luften. Något hände ändå under natten och i dag är det tio grader kallare, grått och strilande men rätt friskt.

Tidigare i morse, innan regnet kom, var jag ute på min vanliga morgonvandring. Den här gången var jag rätt blind för trädgårdarnas små förändringar och de halvt bekanta främlingarna jag brukar möta. De var väl där som vanligt, tror jag. I min ipod har nämligen ett relationsdrama ersatt Torgny Lindgrens "Norrlands akvavit". Det är Helena von Zweigbergks "Ur vulkanens mun", som DN bjöd på i mp3-format förra sommaren.

Å, vilken misär. Anna och Mats åker, trots att de inte har råd, en vecka till Sicilien med sina två barn för att starta om och göra allt bättre. Hotellet visar sig förstås vara litet och trångt, poolen är stängd, stranden ligger en evighet bort och de har inte råd att köpa läsk till barnen (fast mamman bara måste köpa en omöjligt dyr hudkräm i tax-freebutiken, en burk som hon skuldmedveten gömmer längst ner i handväskan). Mats snarstuckna surhet ligger som en grå dimma kring den lilla familjen. Allt berättas av Anna, vilket förstås ger henne en extra gloria som hon faktiskt inte alls förtjänar. För maken till konflikträdd och undanglidande kvinna vet jag inte om jag läst om på länge.

Alla som levt i ett förhållande - som barn, älskande eller förälder - kan nog känna igen sig i avsnitt av den här berättelsen. Men helheten, där precis allt ska tolkas till det värsta, där allt som kan sägas vasst skärps till lite extra, där ingen värme kan få skymta, det är snudd på outhärdligt. Och än är jag bara inne på andra dagens frukost.

Jag är inte helt säker på att jag tar mig igenom boken, det känns som om den skulle kunna fortsätta för evigt i deras grå limboliv. Men det är ju en roman, så snart kommer väl någon form av drama.

Någon annan som läst eller hört boken?

Nu ska jag jobba på innan det blir dags att gå ut i den här fredagens uppfriskade gråhet för att jaga upp en bit mat.