Vad vill du?

Upphovsman: Jan Stenmark

Sträckt mig längre

Idag nådde jag fram till Bussjövägen på min joggingrunda. 4,7 km, viss del gång, men stor del språng. Strax under 9 min/km. Jo, det känns bra.

Barnen tog sommarlov idag och vi ägnade eftermiddagen åt ett märkligt firande, vi körde mellan olika konsumtionstempel i jakt på det vi inte hade. Som kullager och vattenpistoler. Nu har vi det.

Till middag blev det grillad chorizo på grillringen vi har på legdan. En omistlig pryl som vi använder i alla fall en gång per år. Då tänker vi: det här är så mysigt, det måste bli en vana. Och sedan kommer sommarvärmen och så är alla tankar på att sitta i rök och grilla som bortblåsta. Men det är kul så länge det varar! Och så speciellt gott med marsmallows som efterrätt.

Skolårets sista kväll

Barnen sover. Jag sitter och tittar på Orange is the new black. Jag borde sova, men jag sitter här och känner mig nöjd. Igår var jag så djuriskt trött och idag har jag varit pigg och glad. En synnerligen välkommen känsla!

Första sommardagen!

Idag har jag njutit av att sitta vid en västervägg i kvällssolen. Så ljuvligt! Sunkigt fredagsmys utbytt mot grillkväll. Imorgon blir det trädgårdsmys.

Blommande växter på plantskola

Note to self. Om jag köper blommande växter i maj som inte är lökväxter eller penseer får jag finna mig i att bära dem in och ut ur huset. Om det sedan handlar om jordgubbsplantor så dröjer det en hel månad innan de hamnar i näringsrik och skön jord. Inte en så bra ide, men gjort är gjort och våren går fort...

Jag får nog sätta dem i någon slags lätt och stor hink som kan åka in och ut till det är dags att sätta dem i jorden.

Jag har även på andra sätt blivit påmind om livets korthet idag.

Tackar

Ikväll rev vi av en 19mannafest med mat och prat. Den föregicks av tre kvällar av matlagning, städning och dukande och gästerna hjälpte till med både buffé och fixande. Så sköna människor jag känner!

När man fyller 36 kan man t ex få:

en snickrad träminiatyr av sig själv

ett roligt spel

en massa kramar

en mjukglassmaskin

växande växter

coola träningskläder, presentkort på träning, hörsnäckor till musikspelartelefonen och en armbindel att lägga den i

en marängpaj med hemkokt lemoncurd

vegetarisk buffémat där gästerna kom med flera av rätterna

lyckan i fontanelldoft

en massa Facebookhälsningar

en räkmacka på Bureå dagledig-kafe

en lång bilresa i gott sällskap

ett lätt snöfall

spännande bilder

ett långfika chokladtårta med en vän

ett välkommet erbjudande om hjälp

ett telefonsamtal på franska

en bok om insekter

och glädjen i att klippa klarröd cornell med sekatör

Och det där med hönserier

Det finns nåt fint man kan säga om tankar som är som fåglar som man inte kan hindra från att flyga över ens huvud, men att man kan hindra dem från att bygga bo.

Eller så kan man börja försåtligt med goda intentioner, bygga dem en holk, ett duvslag eller en hel kalkonfarm. Och hips vipa kan man ha hamnat mitt i en kolchos
(och det här blogginlägget handlar inte om hönsfarmaren i redaktionen, varken bokstavligen eller bildligt)

Glada fläckar på min blus

(bildtext: Lever barndomsdrömmen : att poppa popcorn i en gryta med glaslock.  Och bär spår av vuxendrömmen : matfläckar på finblusen efter indisk långlunch.)
Igår flexade jag ut för 2,5km mjuk löpning och långlunch med en vän och hennes bebis. Det blev halloumiburgare med paprika, rödlök och italiensk lufttorkad skinka och när jag kom tillbaks till jobbet hade jag nykräkt bröstmjölk på axeln.

Idag flexade jag ut för 3km mjuk löpning och långlunch med en annan vän. När jag kom tillbaks till jobbet hade jag spillt sås nr 15 med "speciell indisk krydda" som hemlig ingrediens. En krydda som påminde lite om Fructis schampoo i smaken - på ett bra sätt! 

Långlunch med en vän, sånt sätter spår.

Live rejoicing

Stora trumskivans bästa låt har jag sjungit ikväll på högsta volym. 200 glada gospelsångare från norr- och Västerbotten. Samuel Ljungblad. Petra Falk.

My soul loves Jesus!

Bless, bless, bless, bless, bless his name!

Oh, happy day, oh, happy day... ...and live rejoicing every day, every day.

I morse tänkte jag att om det är över 100 sångare, kan jag smyga iväg och åka hem igen. Det var 200 sångare, och jag stannade, njöt och blev återupplivad!

Ja, och så blev jag påmind om vår fantastiska resa till England 1986, Jorun, Jörel och Tryggve. Samuel sjöng nämligen:

Lean on me, when you're not strong, I'll be your friend, I'll help you carry on. For, it won't be long, 'til I'm gonna need somebody to lean on.
You just might have a problem, that I'd understand, we all need somebody to lean on...

När jag tänker på den resan tänker jag bland annat på påskliljor i London, härlig vårsommar och att jag fick resa med er!

Välsignade hemmadag

Jo, visst är det stressande att på morgonen konstatera +38 C och att det egentligen inte går. Men så hämtar jag datorn på jobbet, småjobbar, fikar, småjobbar, äter lunch, är med på möte, fikar, småjobbar, allt tillsammans med en av de personer jag älskar mest. Då känns ju allting lätt, trevligt och nästan lite vilsamt.

Idag satt vi ute i uterummet och eftermiddagsfikade. Ljuvligt! Nu blommar lila och lilavita krokusar. Snödroppar och pärlhyacinter är på gång. Det gör mig inget att det är dammigt och smutsigt, fullt med löv, grus och sand på fel ställe. Jag ser på det vackra, förlåter det fula och njuter av det ljuvliga.

Sedan har jag och det sjuka barnet hängt på primärvårdsjouren. Jag lyssnar ibland på radioföljetongen Det tomma huset. Jag kände igen mig i beskrivningen av hur det är att komma som obekant till en ny plats och försöka förstå hur systemet fungerar. Kösystemet var så likt det som beskrivs i boken. Jag satt med en lapp i handen, väntade på min tur. Numret på skylten verkade aldrig bytas, men tillslut kom fler och fler sköterskor igång och ropade upp nummer. Efter den första undersökningen fick vi anmäla oss i en annan lucka. Väntan. Som tur var hade mitt barn med sig penna och papper och skrev några sidor till på sin bok. Men till skillnad från radioföljetongen hade vi när vi vände från primärvårdsjouren uppnått vårt syfte. Vi hade träffat en läkare, fått ett recept och kunde hämta ut medicin från kvällsöppet apotek. Inte så dumt.

Ögonblicket när man upptäcker att man är gammal

I dag har jag sett en film om kärlek och matlådor.
För mig som faktiskt åkt på det där tåget, gått på de där gatorna, smakat den där maten, så handlade filmen så klart om Indien.
Fast den sekvens som biter sig fast är när mannen full av kraft förbereder sig för att träffa Den Där okända kvinnan: optimism, framtidstro och ett glatt och vågat självförtroende.
Och upptäcker, som i blixtbelysning, att nej. Det är för sent. Jag är för gammal. Jag har blivit gammal utan att ens märka det. Det är löjligt att ens hoppas.
h
Ja, huvva, det här livet och dess benägenhet att bara gå åt ena hållet!

Limmet som håller oss samman

En ex-kollega skrev att han funderat mycket på hur man fostrar "resilient children", alltså härdiga, motståndskraftiga barn och i sitt sökande efter tips och erfarenheter hamnade han här:

Family stories that bind us together

Jag har bara ögnat igenom artikeln men tycker den verkar jätteintressant.

Hallå hallå, Jörel här, kom!

Hej kära systrar, hej kära läsare, nu är jag tillbaka i bloggosfären.
Dagens nyheter och några färska observationer.

1. Jag har fått nytt jobb!

Det är nästan litegrann som att bli kär när det säger klick mellan den som söker jobb och de som söker en ny kollega. Jag gick på intervju i förrgår, och i går morse fick jag beskedet.

Och det är nästan litegrann som att göra slut när man måste tala om för sin chef att tyvärr, tyvärr...


Och så känner man sig som en svikare, fast en glad svikare.

2. Vissa nyårslöften går lätt som en plätt, andra blir bara pannkaka

Årets två nyårslöften hör till kategorierna "askes" och "konsumtion". Askes: Jorun avgav ett spartanskt nyårslöfte om att avstå från socker i två månader, och jag hakade oreflekterat på. Konsumtion: Jag avtvingade Jorun ett löfte om att vi varje månad detta år skulle köpa en ny CD. Musik utgiven 2013. Och "Greatest Hits of the Nineteen-Hundreds" gills inte,  vad som än står på omslaget.
Otippat visade det sig att askesen var det lätta, äntligen en fullständigt godtagbar ursäkt när mina kakbakande kolleger dukar fram ännu en burk med chocolate chip cookies, eller när dottern gör molten chocolate lava cakes.
Men det här med musiken. Snälla ni, hjälp! Vad finns det för bra ny musik! Klockan tickar.

3. Speaking of resolutions

En av mina kolleger la upp följande på Facebook på nyårsdagen:
"1280 x 800. Same as last year."

4. Sociala medier

Jag har tagit en paus från Facebook, inspirerad av en bloggartikel om hur Facebook slukar ens tid och främjar ens bekräftelsebehov. I dag gjorde jag ett litet undantag och gick in på Facebook igen och berättade om mitt nya jobb. Och bytte bild. Och fick en massa glada likes och snälla kommentarer och ...
tja, det är ju faktiskt roligt - på riktigt - att ha kontakt med alla igen.

Däremot måste jag säga att Twitter är en hundra gånger mer uppfriskande bekantskap. Allt hänger förstås på vilka man följer. Jag har börjat hänga efter ett gäng coola indier som twittrar morgonpiggt när alla andra sover.

Klart slut.

Handminnet

Idag skulle jag skriva under ett papper med min signatur. Av någon anledning skrev jag Bodil fint med lite rundade bokstäver och efter det började jag skriva mitt flicknamn. Men hallå! Jag har inte hetat så på 18 år... Måste ha triggat något handminne genom den mjukare stilen.

Vad minns dina händer?

Dental Spa

Jag har blivit noggrant kratsad och sandpapprad, röntgad och ompysslad. Det är så häftigt att erfarna tandhygienister/tandläkare kan spå i sump fast i tandhalsar och tuggytor. Lifvets spår. Och så slipper man av naturliga skäl snacka så mycket själv, bara luta ig tillbaka, blunda och lyssna på kratsandet och sandpapprandet.

Idag hyllar Talkie Jörel!

Grattis och allt gott på din dag!

Om du hör något i luften som hurrar,
så är det Talkie Walkie som surrar...

Lindblomsgrönt och lindblomsdoft passar så bra till dig!

Regnar gör det alltid

Vi säger minst ett par gånger i veckan att det verkligen är synd att vi inte köpte en regnmätare i våras. Lite oklart vad vi skulle göra med siffrorna men uppsamlingsröret skulla ha svämmat över vid det här laget.

 

Wenduine, 7 juli 2012, på kvällen

Nu på morgonen letade jag till sist rätt på den där favoritdikten som jag inte mindes mer än ett par strofer av och, skam till sägandes, inte heller författarnamnet. Verner Aspenström, förstås. Och nu är jag lite golvad av orden men det är dags att spänna upp paraplyet och ge sig ut.

Regnar gör det alltid. 
Ibland våldsamt.
Ibland duggande,
nästan omärkligt. 
Hemkomna eller hemlösa 
ruskar vi på oss som våta terrier. 
Eller försynt,
så att ingen märker 
att vi gråtit. 
Men regnar gör det alltid. 
Hur högt når gråtpelaren i dig? 
Till naveln? Brösten? Strupen? 
Du behöver inte klä av dig och visa. 
Vi läser det i varandras ögon 
som på gradskivor. 
Måste något sägas kan man säga: 
Älskade, till i morgon torkar dina fingervantar".

I livet och trafiken

Under den tidiga förmiddagspromenaden med Chaplin satte jag mig ner på en betongklump och njöt av solen medan hunden undersökte allt intressant som hänt på den lilla markrutan sen sist hon var där. Det var lugnt och stilla på gatan och nere på boulevarden gnisslade en spårvagn förbi. Så kom ett bromstjut, en smäll och något som lät som ett skott. Två bilar hade krockat på hörnet och i den ena hade krockkudden löst ut. Något pyste och väste luft eller gas och under bilarna växte en pöl. Folk strömmade till från olika håll, kedjerökaren med solglasögonen och den feta vita hunden, den asiatiska familjen tre hus bort, servitrisen från brasseriet och den blekta blondinen jag tycker mig känna igen från något annat sammanhang. En chockad flicka med blodiga händer satt på trottoarkanten, en upprörd man gick fram och tillbaka på trottoaren. Varje gång han lyfte blicken för att titta på bucklorna på sin tyska bil såg han ut att hoppas att de skulle vara borta, att allt skulle vara ett missförstånd. Servitrisen hämtade stora glas isvatten, någon ringde ett samtal, mannen gick ett varv till runt sin bil, flickan grät och vi gick hem.

Senare, vid tennisbanan, träffade vi en liten pojke som kanske var sex år. Han ville så gärna klappa hunden och veta vad hon heter, hur gammal hon är och vilken sort det är. Det märktes att franska inte var hans förstaspråk, jag gissar att de pratar turkiska i familjen.

"Vi hade en hund förut," sa han. "En chihuahua, som bara var så här liten (måttar med händerna) men den är död nu. Hon blev påkörd av en bil. Här." (Pekar på halsen och lägger huvudet på sned.)
"Oj," sa jag. "Man måste vara försiktig med hundar, de förstår inte att de måste akta sig för bilar."
"Vi skulle gå in från bilen, och mamma sa till lillebror att han skulle hålla i hunden. Och han gjorde det, han höll i kopplet, det gjorde han. Men hunden sprang ut på gatan och så kom det en bil. Och den körde på den, här." (Visar igen, pekar på halsen och lägger huvudet på sned.)

Och jag tänker mig en mamma som tappar sina väskor och kassar och en liten storebror som inte vet vad han ska göra och en liten lillebror som håller ett koppel och en älskad liten hund som inte lever längre och en bil på snedden, med en dörr öppen och en förare som skriker och är arg och rädd och som vet att det lika gärna kunde ha varit den lilla pojken. Och jag vet att vilken dag som helst kan det vara jag som tappar eller håller eller skriker eller ligger för det är så det är i livet och trafiken. Vi har enats om en värld där ett ögonblick av bristande uppmärksamhet kan kosta allt.

Snuvad lurad

Som Signe hälsade är det vinter här igen... 27 cm damp ner hemma hos oss igår... 27 cm snö! Overkligt.

Vi hade ju blommande krokusar, hönorna hade flyttat ut i sommarstugan, i lördagssatt A kompisar på sandlådekanten och blåste såpbubblor.

Nu ligger gnistrande vit snö, solen lyser från en klarblå himmel och vi känner oss... snuvade på våren.

Hej vårvintern, fram med skidor, pulkor och glatt humör så småningom... men först lite kaffe.

Släktträffarnas lilla dag

Om man hoppar över alla ej bloggbara omständigheter blir en version av eftermiddagen att idag har jag målat naglarna på mina barn och en av deras kusiner, så här fint var det tänkt att bli. Och så råkade en av mina kusiner (eller dennes telefon) ringa av misstag så att jag fick anledning att ringa upp.

Ps: Livet, livet. Ds.