Överlåtelsebön

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet.
det svaga, likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Död

Så fogas Örnen till raden av våra döda hönor.
I vintras blev Pärlan sjuk och måste avlivas.
En natt i våras tog räven Jackie Brown.
Efter det började vi stänga om hönsen, men förra veckan när vi var bortresta lyckades rävuslingen pillra upp luckan och när vi kom hem saknades två hönor.
Tant Gul blev rävens rov.

Vi trodde även att Örnen gått samma öde till mötes, men igår hittade jag henne sovandes på grusgången i regnet. Jag lyfte upp henne och bar henne till hönshuset och hon rörde sig knappt. Ögonlocken var slutna. Jag la henne i redet och gnuggade henne med sågspån för att torka fjäderdräkten.
Imorse satt hon på samma sätt, U gav henne vatten, men hon öppnade inte näbben.
På eftermiddagen satte vi oss med henne, klappade henne, försökte få i henne vatten. Sa hejdå, tackade för den tid vi fått ha henne. Sedan dog hon där i redet. Och nu har vi haft begravning.

Vi saknar henne, vår fina Örnen. Vår smartaste, snällaste höna, som till och med lyckades lura räven.

Nu är det bara Tant Brun kvar av gammhönsen. Undrar om hon sörjer sina systrar?

Avgrundsdjupa mörker

Barn som dör. Då finns det inte mycket vackert att säga. Jag fick ett sms i morse om förtvivlan.

Bok: Felicia försvann

"I dag är jag så mycket starkare, gladare, det känns som jag landat. Jag tror varje människa måste möta sig själv vid någon tidpunkt. Ta reda på vem man är, var man kommer ifrån och vad man vill med resten av sitt liv".

(sagt av Felicia i intervjun)
Jag läser en intervju i Svenska Dagbladet (på webben) där Felicia Feldt, en av Anna Wahlbergs barn, berättar om att det inte var så super alltid att ha en supermamma som dessutom söp.
Jag kommer inte läsa boken, jag älskar inte att läsa barndomskildringar.
Men något händer i min skalle när jag tar mig igenom den långa intervjun, från början finns en liten röst som jag skäms allt mer för ju längre jag scrollar mig ner i intervjun. Någon slags liten hämndlystenhet - haha Anna supermamma där fick du, det är baske mig inte så himla lätt att vara perfekt förälder för dig heller. Och så läser jag mer och mer och det är egentligen en ganska tunn och sorglig intervju, många ord, inga smaskiga faktarutor med felsteg i punktform, men en tryckande känsla. Jag inser hur hemsk jag var där i början av artikeln, fy för att glädjas över att supermamman trycks till offentligt, skäms och undrar varför.
Jag har inte ens läst Anna Wahlbergs böcker, har bara en skev känsla baserat på hörsägen och notiser i föräldratidningar, men ja hon skulle nog tycka att mycket av mina försök till föräldraskap är fel på olika vis.
Jag har vänner som läst och anammat och fått trygga barn som sover om natten och äter mat och allt det som barn ska göra, de verkar tycka att det var bra att ha metoder och strategier att utgå från. De har haft struktur och mått bra av det.
Medan jag har undrat mig fram.
Barn, kära barn, om jag inte skriver om er, kan ni låta bli att skriva om mig?
Kan vi ta det med varandra när det går snett?
Det svåra med att skildra sig själv är ju att man inte är bara sig själv utan sitter ihop med alla andra. Så den som skildrar sitt föräldraskap skildrar också sina barn, den som berättar om sig som älskande hänger ut sina älskade, syskonskap innefattar syskon och vänskap vänner, att vara en del av en församling är just att vara en del med andra, jag är en del av olika vi.
Även personer och händelser som vi inte skildrar bildar ett hålklipp som har ganska så avslöjande konturer. Det som fattas märks. Även i en blogg. Så hur gör man?
(silhuettklipp från hemslöjdskonsulentbloggen 365slojd.se)

I dödsskuggans dal

Lyssnar (streamat) på Jonathan Johansson som är gästmusikredaktör för Musikguiden i P3, I dödsskuggans dal kallar han sitt urval. Mörkt, dovt men i det fruktar jag intet ont ty du är med mig. Lite Velvet Underground, Jonathan Johansson, the Knife, Mattias Alkberg, Dylan och en hel del som varken ni eller jag känner igen.
Vemodet det vemodet. Det är väl käppen och staven som tröstar kanske. Vad är det med dunkeltung musik, när det finns fler bottnar och lager än i såväl vattengymnastikmusik som body-pump-power-mega. Portishead skulle jag vilja lägga till i hans playlist men det är ju hans inte min.

Jul, jul, strålande jul

En liten halvtimmesfilm om att vara 25 år och fira jul för första gången. Erik, som levt hela sitt liv som Jehovas vittne, har lämnat församlingen för att öppet leva som homosexuell. Nu har han bestämt sig för att fira jul som man ska i Sverige utanför vittnenas sfär. Men visst, man kan väl undra över varför man gör allt konstigt man gör.

En lite småmysig dokumentär av Kalle Lind (känd från En man med ett skägg, i länklistan till höger). (Jul för nybörjare - SVT Play till 18/1)

Den som vill se en både längre och bättre film och som talar finska, franska eller tyska rekommenderas att se den finska bastufilmen Steam of life. Jag vet inte hur länge den kommer att ligga på Artes hemsida.

Utdrag ur originaltexten, innan Britt G Hallqvists bearbetning

Från förritin.

Sorgen och glädjen the wandra tilsamman,
Lyckan, olyckan, samt löje och gråt,
Medgång och motgång the möta hwarannan,
Solsken och molnet the följas ock åt.
Jordens gull
Är präktig mull,
Himlen allena af salighet full.

Alle ting hafwa föränderlig lycka,
Hwar en befinner sin sorg uti barm.
Brist finnes ock under dyrbara smycke,
Full utaf sorg och hemligan harm,
Hwar en har sitt,
Jag har ock mitt,
Himlen allena för sorgen är qwitt.

Wackraste rosor är ej utan taggar,
Skönaste blomster förgift hos sig bär,
Under röd rosenkind hjertat sig gnagar
Sörjer att lyckan så sällsamt delt är,
I sorgestrand
Flyter wårt land,
Himlen allena har allt i sin hand.

Therföre will jag med tålamod bära
Hwad mig påkommer och blifwer pålagt,
Intet bekymmer skal sinnet förfära,
Intet skal dö,
Lustighets frö
Blomstras på himla lycksalighets ö.

Ångest skal glädjas i härligsta smycke,
Qwida skal wändas i lust och i frögd
Armod skal glädjas i gyllene stycke,
Swaghet skal springa af starkhet i högd,
Afund skal stå
Fängslad i wrå,
Himlen allena kan thetta förmå.

Allhelgonagudstjänst från Dalkarlså folkhögskola

En kavalkad av gamla bekanta på SVTPlay. Det sägs att det var en bra gudstjänst, jag har bara snabbspolat den utan ljud i jakt på kända ansikten. En av texterna läser Walis, minut 36 tänder Carin I och Ingrid&Jörgens yngste varsitt ljus. Och så är det Olof Holmgren och han som var snygg och spelade gitarr redan förritin med flera. Troligen är det väldigt bra musik, jag ser att det trakteras tramporgel och det kan ju aldrig bli fel.
Predikan: en präst från Umeå som bor nära lekparken.
Kanske kollar jag också, sen.
UPPDATERING: nu har jag lyssnat. Spola till de sista minuterna, efter Herrens Välsignelse kommer en svindlande vacker folkviseversion av psalmen Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Hoppas någon lägger ut det klippet på Youtube så det inte försvinner när arkivdagarna på SVTPlay tar slut.

Så fruktansvärt fint

Alla tweet om Utøya visas på den här världskartan. Att besöka den är som att vara på en världsvid tyst minut som bara fortsätter.

(hittad genom DN)

Famous red raincoat

Idag sprack sextiotalsgalonen i min högblanka och underbara A-linjeformade regnkappa som jag köpte i Kalmar på en antikaffär. (klänningen med frukter på är en födelsedagspresent från 4-åringen)
Mycket tjusig, med en lätt doft av glammig tobak från förritin, mycket vattentät, andades inte en endaste liten pust.
"...your famous blue raincoat was torn att the shoulder"

Straight from a moment still ajar

Szymborska, revisited

Rosencrantz and Guildenstern

Mer än så kan jag inte säga.

Portishead 1997

Hej musikbloggen. Jag får fortfarande andnöd av Portishead självbetitlad skiva 1997. Men mina barn tycker det låter ledset. Och det gör det ju. Men oh så bra. I´m a triphopper, yes I am.

Obloggbart

Ofattbart.

Fantomsmärtor i förväg

Jag skulle kunna prata om senap på jobbet.
Vi försöker prata om god mat, Skavlan och husdjur
men det mesta kretsar ändå runt tankarna
om att vår verksamhet snart kommer krossas
av att en tredjedel av personalen försvinner.
Än så länge är det oklart vilka 22 som måste bort,
men oavsett vilka så kommer det inte bara att svida,
det blir fantomsmärtor efter de avhuggna kroppsdelarna
oavsett vilka de blir.
Man kan inte spara nästan nio miljoner på ett år
utan att det märks.
Vetskapen om det gör ont, redan nu.
Åh jag älskar det här jobbet.

Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandrings stig.

Länk: så sorgligt

"Can you guess my age in these jeans/can you tell me what any of this means?"

länk: att city och film nämns i texten

och det är ju rimligt att förknippa Hollywood med just city och film kan tänkas.

Länk: Liquid cure

Länk: tvivelaktiga behandlingsmetoder

"I´ve found a liquid cure for my landlocked blues" "the world´s got me dizzy again, after 22 years you´ld think I´ld be used to the spin but it only gets worse when I stay in one place so I´m always pacing around or walking away. I´m drinking the ink from my pen and balancing history books on my head..."
(där är en tåt att ta tag i ni som studerar historia)

Min sorg över valutgången

Kanske är det mer än vreden över att nazister kommit in i riksdagen. Kanske är det en yrvaken sorg över att Sverige inte är så tolerant och härligt som jag i en annan slags nationalromantik trott. Som om vi var lite vettigare än de där länderna med främlingsfientliga partier.
Och då blir den råkristna nittiotalsinlandsfeministpunkaren i mig besviken.

SD kommer in i riksdagen