Administrationsdjuret

Vi har väl olika maror. Mig rider administrationsdjuret.

Kl. 7 i morse knackade hon mig på pannan och sa:
- Det där du varit rädd för att du missat i veckan, det är det här. Det måste vara klart på måndag morgon. Kliv upp och gör det.
Jag vände mig på sidan och försökte sova.
- Hallå, jag menar allvar, du kommer inte undan, det måste göras!
- Men, vet du vad klockan är? Hon är 7 på morgonen och det är lördag, gå och stör någon annan.
- Du vet att du inte kommer att somna om, kliv upp nu.
Jag tog demonstrativt Norrländsk journal nr. 1 från sängbordet och läste om en bartender och började läsa en intressant artikel om kultur kontra kreativa näringar, men den var för tung för min trötta hjärna.
Till slut steg jag upp, skrev ett schema. En timme till administrationsdjuret, flera timmar till mig och barnen. Ytterligare 1,5 timme till hondänna, 1 timme till mig själv, tid till söndagsskolan.

Administrationsdjuret surade, högg mig i benen när jag lagade mat, malde på om jobbfrågor. Fick mig att skriva mitt hopplösa "så här borde jag jobba" arbetstidsschema som jag skriver i situationer som denna.

Jag undrar bara, kan inte återhämtningsdjuret höra av sig med samma självklarhet? Kanske måste sätta in en annons under borttappat.

Nog är nog

Tack för idag, slut för idag.

Nobelpriset i fysik

Tilldelas Bodil för att hon insett att man kan göra andra val, att som man tänker kan det bli. Att hon vågat utmana tyngdlagen och åka berg- och dalbana igen!

Vid årets början var mitt hjärta kallt
tyngdlagen, tyngd var ordet sa Bill,
ett nytt år, jag som gjort allt, sett allt
orkar jag mer, är det något jag vill?

Det var det där gigantiska, svåra projektet,
tidplanen pressad som människosläktet
Ansvarsbiten, kände mig utsliten, liten
Fysikens lagar obändiga, ristade i sten.

Men så kom det gröna kuvertet
befrielse från en snäll myndighet
de där föräldradagarna ni sparat
hur blir det, ska ni avvara't?

Nej! Vad vill jag, ett val. Pressad eller fri?
Till slut var det självklart, fri måste det bli!
Deltid, sommarlov, vara med barnen
Vinka med tårna, ut ur grottekvarnen.

Min nyfikenhet väcktes, nu ville jag
testa andra fysikens lagar
Åka Balder, bada, leka tagar:
rörelseenergi, eufori, nya tag.

Lägesenergi, vila, spa i Spa
jag duger, jag kan, jag är bra,
men kan utvecklas, lära mig mer,
nya kontakter, nya upplevelser.

Allt talar för att året slutar bra
Hej Sweco, hejdå Vectura
Vid årsskiftet, hur tänker jag då?
Kulturhuvudstadsåret 2014, jag är på!

En läskig lättnad

Jag håller på och försöker hitta en lösning på det här med att jobba för mycket.
Alternativen jag leker med är de gamla vanliga, inget speciellt exotiskt.
Saker som jag kan påverka själv: Jobba smartare. Sätta upp gränser. Bli bättre på att delegera.
Saker som inte bara beror på mig: Skaffa mer resurser. Byta arbetsuppgifter. Byta jobb.

I går fläktade en deus-ex-machina-lösning förbi i vinden; en god bekant pratade med någon som är bra på att få saker gjorda och som verkade vara villig att försöka.

Jag tänkte på det på metron på vägen hem, tänk om den lösningen faktiskt skulle fungera. Kände lättnaden sprida sig genom kroppen. Men hallå, skärp dig, inte än! Det här är ju bara en lös idé!
Det är som på fjällvandringen, när man tar rast, hivar av sig ryggsäcken och känner sig nästan löjligt lätt. Det är då man märker hur tung den egentligen är och hur långt det är kvar.

Fast det här är också sant: En arbetsledare som jobbar alldeles för mycket själv är nog per definition inget vidare på att leda och fördela arbetet. Det kan hända att lösningen är att helt enkelt bli en bättre arbetsledare.

Bockar av julmysgrejer

Jag har inte fattat riktigt vad det är man ska vara så stressad över till jul, vad det är man ska hinna. Kanske beror det på att jag jobbar deltid, kanske beror det på att jag tar ut julglädjen i förskott, kanske är det för att jag bor ganska litet, eller inte bullar upp? Eller helt enkelt för att jag är en förnöjsam person.
Avklarat:
- Snö.
- Adventssånger i kyrkan.
- Att åka spark.
- Julgran pyntad, stjärna och adventstake i fönster.
- Julkrubban är framme och redekoreras ständigt.
- Pepparkakor bakade och uppätna.
- Basala julgrupper planterade, en med en en och en med en murgröna.
- Krans på dörren och broderade bonader och dukar.
- Julsånger inövade, konserter kommer det bli med kören.
- Luciakläder, pepparkaks- och tomtekläder används och tvättas, används och tvättas.
- Luciakrona testad, tärnljus inköpta
- Vi har redan ätit en julskinka och janssons frestelse. Och julmust.
- Vi har haft risgrynsgröt och julpyssel på kyrkan.
- Vi har druckit glögg hos vänner och jag har kokat egen.
- Vi har varit på adventsfest.
- Jo då, glögg och sånt på jobbet.
- Jo då, jag har begärt semester.
- Jo då, det blir julbord på jobbet.
- Jo då, det blir både luciatåg och levande julkrubba på förskolan.
- Jo då, presentkalender upphängd och delvis fylld.
Och pepparkakor pyntade med kristyr.
Och vi vet vilka vi kommer fira jul med och var.
Så det som är kvar är julklappar och julkort, en storhandling inför julhelgen och en grovplanering av den lediga veckan. Samt tillbörligt myyys.

Från plus till minus

Den där känslan av att det går mycket bra, har gått över i att nu är det bra mycket. Det yttrar sig i att jag löser problem på natten, hela, hela, hela dagen har fullt upp och att jag vet ungefär vad folk frågar om men jag måste prata på en stund innan jag kan formulera ett svar. Och så ska det vara till på onsdag kväll, men sedan är det höstlov.

Imorgon: ska ett jobb iväg i snygga pärmar, samtidigt som jag behöver vara med på ett tre timmars möte, samtidigt som jag borde avsluta ett viktigt dokument, samtidigt som jag borde skriva ett PM som saknas, samtidigt som jag borde skriva ett ställningstagande, samtidigt som jag borde ta fram ett inventeringsprotokoll, samtidigt som jag tänkte hämta barnen tidigt från förskolan och skolan.

På något sätt känns det som att den planen inte håller...

Och så en liten rekommendation från Socialstyrelsen

När vi ändå pratar kropp + kläder så är steget inte långt till andra ordpar som t ex hjärta + smärta. "En stor del av orsakerna till hjärt-kärlsjukdomarna är kända och påverkbara. Levnadsvanor som ohälsosamma matvanor och fysisk inaktivitet påverkar risken för hjärt-kärlsjukdom för att de leder till biologiska riskfaktorer som övervikt, hypertoni, blodfettsrubbning och diabetes. Även rökning utgör en känd riskfaktor för stroke." säger Socialstyrelsen så stort. Och så säger de lite mer som ni får läsa själva.
Nästa utmaning, när garderoben är rensad, är kanske att leva lite bättre.

säkerhetsnål

En sån där augustikväll när luften är mättad av fukt fast varm. Man går där i sina klapprande pumps mot stenläggningen och tänker på väsentligheter som middagen man just avnjutit, och så pratar man modevisningar och chefer och usla popsånger, och det är långt hem fast det gör inget, man ska ändå inte någon speciell stans, och om man skulle välja en kväll att leva på, så varför inte just den här.

Och så får man en flashback till en tid som man egentligen inte har någon lust att komma ihåg, när ens hjärta var trasigt på minst två olika sätt och tillvaron var som en stenöken. Fast det man minns är inte i första hand känslan, utan sitt soundtrack - de där låtarna som snurrade i skallen när man gick på de där eviga undersökningarna.

Jag har försökt hitta samma version som jag lyssnade på - men ni får hålla till godo med originalet, med Patrik Fitzgerald. Ni får liksom tänka på en cover på samma låt, fast bättre...



En sån där augustikväll när man plötsligt kan ta ett djupt andetag och inse att det gick ju faktiskt bra ändå, allt det där.

När det faller på plats

När sista saken på listan är avbockad. Då kommer en svävande känsla, den där stenen ramlar från ens skuldror och den där lättnadens suck bara kommer. Det gick! Idag hände det före lunch. Jag smög omkring i kreativa hörnan på jobbet och viskade: jag är klar, jag är klar! Då fick jag en bonus uppgift och den klarade jag också av. Så skönt. Och jag kunde sluta klockan två som jag tänkt och åka och gratta en ny 50-åring.

När nu sista hotellrummet för Danmarksemestern dessutom är bokat så har jag varit duktig nog för idag.

Imorgon börjar en ny lista med måsten. Göra i ordning husvagnen för Lappis. Eftersom det projektet inte är påbörjat låter det fortfarande roligt!

Tidstunnel

I barnprogrammet Dinosaurietåg hojtar konduktören "Tiiidstunnel! En tiiiiidstunnel närmar siiig!" och så swischar de från jura-perioden till kritaperioden.
Märkliga känsla när det släpper, när vattkoppsbarnet blir friskt, när det inte går åt energi till att tänka ut tillfälliga barnomsorgslösningar, boka om saker, tokjobba undan, skjuta fram, lämpa över och ha dåligt samvete åt cirka alla håll. Nu har jag ändå lyckats genomföra några av de stora projekten, inklämt, och det har gått bra.
Märkligt befriad känsla att idag komma till jobbet, gå på möten och vara närvarande, att hinna rensa på skrivbordet tills varenda att-göra-lista kommit fram och tydligt veta vad det är som är ogjort, till och med rafsa ihop en aktuell att-göra-lista och börja beta av några av de dåliga samvetena.
Troligen börjar nästa barns vattkoppor-period om ett par dagar. Tills dess njuter jag av att få besöka kritaperioden eller var det nu är jag tillfälligtvis hamnat.

Den där olustkänslan...

som när man ska åka till Lycksele en söndagkväll och vet att man måste stångas med derivata och pneumatiskt manuvrerade doseringsspjäll i allt för höga doser. Som när man ska vara ytterligare en vecka utan vännen sin och dessutom se till att alla kommer fram säkert i trafiken i mitten av Dalarna. Som när man vet att man ska projektera 16 km väg i något avlägset hörn av Västernorrland och vet att det är allt för lite tid kvar till deadline. Som när det är för mycket att göra och läget är lite oklart.

Den känslan inträdde imorse när jag steg upp tio över sex. Jag drog en lättnadens suck när jag insåg att det bara var att slappna av, jag skulle bara till tandläkaren, inga större måsten. En ännu lättare men något irriterad suck drog jag kl. sju när de ringde från tandläkaren och beklagade att magsjukan slagit till, ny tid i februari.

Ska jag måsta masa mig iväg till en privattandläkare?

Julefrid

22 december lämnade jag Lux med andan i halsen efter en dag som innehöll för många moment vars tidsåtgång jag genomgående underskattat. Halv två på natten kom jag till Bryssel efter en resa som inleddes i hällregn, fortsatte på nollgradig blankis och avslutades i ymnigt snöfall. Jag fick hjälp med inlastningen av nyvakna och tappra kära människor och sedan slocknade jag efter en kopp te och ett par mackor. Nästa morgon bar det av till flyget och sedan åkte jag norrut, mirakulöst nog med minimala förseningar. I Umeå väntade en lånad lägenhet och sedan dök familjen upp.

Vi har firat en mycket behaglig jul, dels i Stöcksjö, dels på alldeles egen hand i vårt lånade lilla hem.

Nu är vi i Skellefteå igen och jag hoppas på lugna och sköna mellandagar.

Jag undrar hur lång tid det tar innan effekterna av ett galet stressrace lagt sig. Det ska så lite till innan hjärtat går upp i varv och orken faller. Jag kan bli så oproportionerligt provocerad av sånt jag borde strunta i.

Dags att vira lite vadd runt hjärtat och peta in lagom stora tussar i öronen med.

På startlinjen

Det är mycket nu.

Kanske är det inte mer än vad andra har så års, in the rodelest of months, men den känslomässiga laddningen i luften gör att det känns svårt att andas när jag tänker på det som ligger framför.

I morgon måndag kommer vårt allra högsta höns på besök på jobbet och hela arrangörskommittén har drabbats av akut och smittsam panik vilket gör att jag och de fyra andra som ska hålla femminutersanföranden sätts under extrem press. Dessutom ska mitt team arrangera en entimmes workshop där allt fortfarande är vagt i konturerna. Tio eller 550 besökare? Ingen vet. Detta arrangemang kommer att avrundas med jobbets julfest men teamet och jag har enats om att städa bort efter workshopen, gå ett varv på partyt och sedan gå på restaurang för att säga adjö till mig. De andra, alltså.

Sedan blir det tisdag och jag måste lämna in bilen på morgonen - äntligen vinterdäck! - och förhoppningsvis kan jag hämta ut den på lunchen. På kvällen genomför kören säsongens sista luciatåg som brukar följas av en riktigt rolig festkväll.

Onsdag morgon gäller det att vara tidigt på jobbet, för då ska jag ställa i ordning för frukost med en massa människor. (90 bjudna, kanske blir det 75 som kommer). Duka upp, hämta färska croissanter, fixa kaffemaskiner till mina frivilligarbetande baristas, göra fint och förbereda ett litet tacktal (en insamling pågår, information har en tendens att läcka...). Onsdag lunch blir det äntligen träning med T.

Sen kommer torsdagen med sin jullunch, och fredagen då bilen ska stå fullpackad och jag ska bege mig till Bryssel. Än så länge vet jag inte vilken dag jag ska vara ute ur lägenheten. Om det blir till jul måste jag nog köra två varv under helgen.

Och sen återstår tre dar i det här landet.

Avenue de la liberté, december 2009

Två saker man kan göra för att lugna sig: sjunga i kör och gå på gym. Det går inte att tänka på oläst historia när 14 kvinnor sjunger fyrstämmigt och vi förstasopraner prickar ett klingande och högt F. Det går inte att tänka på opackade boklådor när samma kör har julklappshets. Det går inte att tänka på oavslutade projekt när T pushar mig att lyfta vikterna fem gånger till.

Tyvärr går det alldeles utmärkt att tänka på allt det och mer därtill just nu, men jag tröstar mig med Livet, rodel. Man kommer ner.

Avdelningen för underliga metaforer

"Livet rodel" känns lite som "Livet parallellslalom" just nu. Jag begriper inte hur jag kunde lottas att köra båda banorna samtidigt.

Man skulle också kunna säga att om min tillvaro skulle vara en månad så skulle den vara december.

Hemsjukvård

Jag var hemma idag, blev krallig igår och har ägnat dagen åt att sova och vila.

Min lilla hemmadoktor tog saken på stort allvar, hon har gjort en EKG-undersökning och jag tror att hon misstänker någon kognetiv nedsättning, för hon har upprepade gånger bett mig räkna klisterlapparna. Först på engelska, sedan på svenska.

Det som tog längst tid var att dokumentera undersökningen i datorn. Jag fick aldrig veta vad som var fel, men så mycket förstod jag att sjukdomen började på bokstaven S. Det är säkert inget att oroa sig för. Smittkoppor, sjukhussjukan, s... något stressrelaterat? Jag tror det är något stressrelaterat.

Ett fyrfaldigt leve

Eftersom den här bloggen i första hand vänder sig till den läskunniga delen av befolkningen skickar jag inte en födelsedagshälsning till H utan vänder mig till Signe för att lyckönska till fyra år av gott moderskap.

Sjung halleluja
det blir bättre och bättre, dag för dag
synes vägen stundom lång
så stäm upp en fröjdesång
sjung, ja sjung, halleluja!

(approximativt återgiven ur minnets dammiga bibliotek)

(Uppdatering: Måste förstås hälsa till H ändå: Hoppas din födelsedag har varit jätterolig och att du kommer att tycka om att vara fyra år!) 

Nattskräck

Igår natt var jag helt övertygad om att mitt stora projekt aldrig kommer att kunna levereras.
Idag var jag helt lugn för att det kommer att gå bra.
Varför ska hjärnan vara så att den är trygg när kroppen är i rörelse, men orolig när kroppen är i vila?
På natten ska man väl ändå sova, inte producera. Skärpning hjärnan, i natt sover vi.

Och jag pluggar

när jag inte är tvåbarnsmamma. Oktober närmar sig och eftersom barnen somnar varenda gång vi åker bil blir kvällarna sena för dem och egentiden för mig kort.
I september rivstartar karriären. Ja oktober närmar sig, men först ska vi ha juli och augusti lediga tillsammans.
Ni skulle sett oss idag när vi sjöbadade och kastade sten. Ni skulle ha sett oss när Herr Partner och jag cyklade med varsin liten vän och när vi letade nya stigar i skogen. Det är sommarsol i min själ mellan varven.

Huset tomt (och knökfullt)

H och A är hos släktingar och E och jag pluggar. Jag har betat av fyra av sex uppsatser som kurskamraterna skrivit.
Kvartersvärden har påminnt om att vi inte får ha någon av våra barnvagnar stående i trapphuset så nu är det orimligt knökfullt här hemma. Dessutom har vi köpt balvis med toalettpapper och hushållspapper. Och dammsugaren står frammme. Och ena dockvagnen. Och trehjulingen. Och Bobbycar 1 och Bobbycar 2. Och en Pilatesboll. I hallen. Bland annat. Något måste göras.
Men först mer plugg. Spotify, kaffe och peppande tidspress. E sover och det är lättare att läsa hemma än i sandlådan, tro mig jag har testat båda idag.

I välbefinnandets redskapslåda

(för dig som är räds för att klicka på länkar; det länkar till Stockholms läns landstings beskrivning av hur man kan bära sig åt för att bli lite mer mindfull.)Lite mindfullness kanske kan platsa i temat välbefinnande-hälsa-beach-juni 2010. De har en uppsättning supersnabba screeningfrågor om diverse hälsorelaterade saker såsom sömn, alkoholvanor, stress och motion. Om någon behöver ett mätetal till sin före-efter-jämförelse för juniprojektet.