Vad vill du?

Upphovsman: Jan Stenmark

Bortbytingen

Längtar till Aitelnas Aiternas Aitenas och bildgooglade nyss på de olika stavningarna av samma plats. Snubblade över denna avskrift ur en bok, en berättelse om vad som hände där med en flicka som befarades vara bortbyting. 

Farbror Helge

För nittio år sedan idag föddes ett litet gossebarn i Ammarnäs. Han fick namnet Helge. Han fick leva några dagar. När jag var liten brukade farmor sjunga:

De små barnen, de små barnen
som älska sin Jesus
skall han samla som juveler en gång i sin famn.
Liksom stjärnor på himlen
de då skola lysa
i hans krona för evigt, och sjunga hans namn.

Jag undrar om hon tänkte på Helge ibland, när hon sjöng den sången?

Begravning

Nu är muntaschen
borta och han som bar den,
saknaden är stor.

Rätten att köra onykter

Mardrömmen att vakna i ett Ring P1 skriver Hanna Fahl om. Om båtfylla, kött och vapen. Klipskt raljerat. http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/hanna-fahl-asidosatts-vara-manskliga-rattigheter-av-soja--korvar-och-nyktra-batf

Låt oss prata om Syrien

Det är kanske en bra augustiutmaning! Låt oss sätta in oss en aning om den konflikten så att det där hemska kriget inte bara blir en serie rapporter om granatbeskjutning mot rebellfästen.
En bra artikel för att få upp aptiten: Johan Cronemans DN-krönika "Det går att göra journalistik så enkel att ingen förstår".

Död

Så fogas Örnen till raden av våra döda hönor.
I vintras blev Pärlan sjuk och måste avlivas.
En natt i våras tog räven Jackie Brown.
Efter det började vi stänga om hönsen, men förra veckan när vi var bortresta lyckades rävuslingen pillra upp luckan och när vi kom hem saknades två hönor.
Tant Gul blev rävens rov.

Vi trodde även att Örnen gått samma öde till mötes, men igår hittade jag henne sovandes på grusgången i regnet. Jag lyfte upp henne och bar henne till hönshuset och hon rörde sig knappt. Ögonlocken var slutna. Jag la henne i redet och gnuggade henne med sågspån för att torka fjäderdräkten.
Imorse satt hon på samma sätt, U gav henne vatten, men hon öppnade inte näbben.
På eftermiddagen satte vi oss med henne, klappade henne, försökte få i henne vatten. Sa hejdå, tackade för den tid vi fått ha henne. Sedan dog hon där i redet. Och nu har vi haft begravning.

Vi saknar henne, vår fina Örnen. Vår smartaste, snällaste höna, som till och med lyckades lura räven.

Nu är det bara Tant Brun kvar av gammhönsen. Undrar om hon sörjer sina systrar?

I livet och trafiken

Under den tidiga förmiddagspromenaden med Chaplin satte jag mig ner på en betongklump och njöt av solen medan hunden undersökte allt intressant som hänt på den lilla markrutan sen sist hon var där. Det var lugnt och stilla på gatan och nere på boulevarden gnisslade en spårvagn förbi. Så kom ett bromstjut, en smäll och något som lät som ett skott. Två bilar hade krockat på hörnet och i den ena hade krockkudden löst ut. Något pyste och väste luft eller gas och under bilarna växte en pöl. Folk strömmade till från olika håll, kedjerökaren med solglasögonen och den feta vita hunden, den asiatiska familjen tre hus bort, servitrisen från brasseriet och den blekta blondinen jag tycker mig känna igen från något annat sammanhang. En chockad flicka med blodiga händer satt på trottoarkanten, en upprörd man gick fram och tillbaka på trottoaren. Varje gång han lyfte blicken för att titta på bucklorna på sin tyska bil såg han ut att hoppas att de skulle vara borta, att allt skulle vara ett missförstånd. Servitrisen hämtade stora glas isvatten, någon ringde ett samtal, mannen gick ett varv till runt sin bil, flickan grät och vi gick hem.

Senare, vid tennisbanan, träffade vi en liten pojke som kanske var sex år. Han ville så gärna klappa hunden och veta vad hon heter, hur gammal hon är och vilken sort det är. Det märktes att franska inte var hans förstaspråk, jag gissar att de pratar turkiska i familjen.

"Vi hade en hund förut," sa han. "En chihuahua, som bara var så här liten (måttar med händerna) men den är död nu. Hon blev påkörd av en bil. Här." (Pekar på halsen och lägger huvudet på sned.)
"Oj," sa jag. "Man måste vara försiktig med hundar, de förstår inte att de måste akta sig för bilar."
"Vi skulle gå in från bilen, och mamma sa till lillebror att han skulle hålla i hunden. Och han gjorde det, han höll i kopplet, det gjorde han. Men hunden sprang ut på gatan och så kom det en bil. Och den körde på den, här." (Visar igen, pekar på halsen och lägger huvudet på sned.)

Och jag tänker mig en mamma som tappar sina väskor och kassar och en liten storebror som inte vet vad han ska göra och en liten lillebror som håller ett koppel och en älskad liten hund som inte lever längre och en bil på snedden, med en dörr öppen och en förare som skriker och är arg och rädd och som vet att det lika gärna kunde ha varit den lilla pojken. Och jag vet att vilken dag som helst kan det vara jag som tappar eller håller eller skriker eller ligger för det är så det är i livet och trafiken. Vi har enats om en värld där ett ögonblick av bristande uppmärksamhet kan kosta allt.

Nu kan jag inte skjuta upp det längre

Nu måste jag röja i källaren så rörmokaren kommer åt att kolla felet.


Eja att jag vore rörmokare och inte källarröjare.

Avgrundsdjupa mörker

Barn som dör. Då finns det inte mycket vackert att säga. Jag fick ett sms i morse om förtvivlan.

Efter oss: gräs, sand, ruiner

Fantastiskt fint fotoreportage i The Atlantic om en värld utan människor. Bilderna är från många länder i världen men inte Norrlands inland; tänk vilka fotomöjligheter som ännu finns kvar.

More heat than light

Nej hörni, lika bra att erkänna det. Slacker-året 2012 blev i runda slängar en vecka långt, sedan har det varit löjligt överarbetat.
I dag har jag jobbat med tre saker som alla är av kalibern "Men borde hon inte ha tänkt på det här lite tidigare". Och ställt en fjärde på vänt för den blir super-urgent först i morgon. I går fick jag uppleva ett mirakel som bara tidsoptimister kommer på att ens be om. Det krävdes en samordning av flera osannolika saker, som att den enda personen som hade möjlighet att lösa mitt problem av en tillfällighet kom in från sin semester, och att en avdelning av lusläsande och grundliga människor ryckte på axlarna åt att jag hade gjort alldeles FEL och hoppade över flera paraplysteg i processen. "Sånt händer".
Fast där jag befinner mig just nu behöver jag sådana mirakler flera gånger om dagen. Att direktören finns tillgänglig att läsa texten ögonaböj och inte har några ändringar. Att de där kollegerna håller sig friska och levererar det som jag har bett dem om. Att inget gått fel och att lorten inte träffar fläkten.

Till sist vet man inte om man egentligen gör något utom att bekämpa paniken. Och sedan får man en liten respit och har ett roligt samtal med någon och så är det något som går lite bra och så prickar man in en lunch med någon man blir glad av att se. Och så hankar man sig fram mellan mirakler och fallgropar. Och på något sätt kan man strunta i att det egentligen inte går alls, det här. För det går ju, uppenbarligen.

Om man hetat Anna P

Om man haft ett normalt standardnamn och t ex kallats Anna P hela livet hittills, då skulle det kanske inte kännas ett dugg anmärkningsvärt att se en gravsten med sitt flicknamn på. Men för mig kliar det lite.
(BUSTED: bildgoogling of self. Med förevändning att kolla vilka av alla glasögon genom åren som såg bäst ut.)

Pengar, bilar och annat tråk

Januari är svångremmens månad. För oss som gärna tittar mer på allt roligt man kan köpa än på allt tråkigt som måste betalas är det en lite sur påminnelse om att bara för att man väljer att slösa snarare än föra kassabok, innebär det inte att utgifterna tar paus. Så det så.

Visst finns det möjlighet att kapa i utgifterna. Just nu grämer jag mig över bilförsäkringens tråk-nyårshälsning: Gott nytt bilår (och tack på förhand för alla vackra euror du kommer slanta upp!)
För mig som i stort sett aldrig använder bilen och som varje år krånglar för att slippa köra på besiktningen finns det egentligen bara en förnuftig sak att göra.

Ack den som inte bara var förnuftig utan även var handlingskraftig. Varför o varför är det så lätt att köpa och så svårt att sälja, jag bara frågar.

Kim Jong -Il är död

Meddelades nyss. Jag skrev om honom och Jonas Wahlström förut och klistrade ihop ett kollage.

Den här sortens brev får jag

"Minska användningen av antibiotika - tillsammans gör vi skillnad (...) I Västerbotten har vi fortfarande ett gynnsamt läge och så vill vi att det ska fortsätta vara. Det är därför du och din familj nu får en liten guide om våra vanligaste infektioner. Vi behöver din och hela befolkningens hjälp att bara använda antibiotika när det verkligen behövs. Tillsammans kan vi stärka det gemensamma immunförsvaret i länet och minska risken att drabbas av infektioner. (...) Ställ upp för immunförsvaret och rädda liv. Antibiotika är livsviktigt. Ta mindre antibiotika."

Broschyren beskriver olika vanliga krämpor, vad man ska göra av egenvård, när man borde kontakta sjukvården, i vilka fall det är antibiotika som gäller.

Jag såg nyss en snutt av ett TV-inslag om en familj som fått tvillingar, de hade en liten levande bebis i en filt och en förlorad som inte överlevt multiresistenta bakterier.

Hej det gemensamma immunförsvaret!
Jag tjatade inte till mig onödig medicin allra senast jag besökte sjukvården. Det kan kanske ha hänt tidigare, men jo vi ska försöka stå ut utan, nu och sen.
Krya på dig/oss, livliga organism som är samhällskroppen.

Vänligen
En vän i befolkningen

Grannsämjan blomstrar

Grannen har tagit in sina pelargoner med anledning av vinter. Fint är det, men lite sorgligt när blommorna tror att det tvärblivit vår och passar på att tokblomma - så står de egentligen och väntar på ett halvår nästan utan vatten och ljus.
Dags för mig att ta in de mina också och ställa upp dem i trapphuset på norrsidan bredvid hissen, i vår gemensamma och kombinerade vinterträdgård/växtkyrkogård.
(de brukar överleva och blomma upp, die to rise in spring.)

Vad skulle hända om jag helt enkelt lät bli att jobba så mycket?

... frågade någon smart människa en gång.
Svaret är: Det lär vi aldrig få veta.

Men i dag har jag i alla fall lärt mig många intressanta saker. Endera dagen lär det dyka upp ett pressmeddelande nära er som har samband med detta project som jag tycker är ganska spännande: the Global Atlas & Information Centre for Conflicts and Natural Resources.
Och så har jag tagit ett stort stycke kvalitetstid och omvandlat det till små små paket av outhärdligt tråkiga detaljpetningar i ett dokument som ska beskriva vår framtida webbsajt. I runda slängar har jag avverkat en femtedel av allt som helst skulle ha varit gjort innan jag åkte till Spanien. Det betyder att framtiden är ljus och framför allt lång.

Och nu är det kväll. Här är mitt soundtrack.


Uppdatering torsdag 07:34: Svenska Dagbladet har en artikelserie om prestationsberoende. "Man kan alltid driva sig själv ett steg längre". Känner ni igen det här, systrar, vänner, läsare?

Playa 2011 - bikinlinjen

Ett råd i all förtrolighet:
Vax? Nix.

O death consider my age

please don't take me at this stage.
Man kan waila och man kan waila och för det mesta är det helt outhärdligt men Ralph Stanley äger. Går inte att bädda in, så klicka!