Jag vill likna Daniel, och jag vill likna Rut

...och jag vill likna... Annie Lööf. Vårterminens stilikon. Hoppas hon håller ut i rampljuset.

Idag har jag klippt mig i en frisyr inspirerad av henne och sedan i tur och ordning backat från veckans beslut, ställningstaganden och rekommendationer. Hemma toppade jag det med att spackla en vägg och sedan riva ner tapeten igen... Men i morgon är det en annan dag och frisyren ser annorlunda ut. Då ska spacklet sitta kvar, jag ska ha genomtänkta saker att säga och jag ska gå framåt.

Till dess: arb ås ted aH

Ny trend - ful mat

Idag fick jag höra att hälften av världens ätliga mat slängs och att det till viss del beror på att maten är för ful för att äta. Sneda gurkor, knotiga morötter, små eller stora potatisar. Fula förpackningar.

Jag förutser att det snart blir trendigt och medvetet att äta ful mat, så att den som är hungrigare kan få äta finare mat eller i alla fall mat. Ja, och så är det det där med kort datum. Vad tror ni? Kommer vi att se morötter som ser ut som gummor och gubbar i butikerna om något år?

I feel the pain

Att avbryta sitt försök att gå Dodentocht är försmädligt. Även om jag hade sagt vitt och brett att jag är glad om jag klarar 50 km, så hann jag tänka ofta, under de optimistiska första 25 kilometerna, att jag inte är en sån som ger upp, och jag beräknade ankomsttider och funderade över vad mer jag skulle göra under lördagen.
Verkligheten kom som ett inkassobrev om en bortglömd räkning.
Fötterna - jag som har ont i framfoten när jag går till tunnelbanan en vanlig dag, hur trodde jag egentligen att det skulle funka...? Jag fick inga skavsår, men efter 25 kilometer skar varje steg som knivar. Axlarna - otippat skapade de det största problemet från början, när vänstra axeln plötsligt låste sig under ryggsäcksremmen. Efterhand blev axeln ett litet lyxproblem som jag ägnade mig åt för att försöka glömma mina fötter. Benen pinnade på ganska bra tyckte jag, jag gick lite fortare än de flesta runt omkring mig, så jag gick förbi så fort det fanns en lucka. Jag insåg till sist att det är för att jag går ensam, jag höll på att leta min flock.

Det är lite svårt att förmedla känslan av att betala så dyrt för varje steg, när man vet att det är en så liten del av helheten. Och att den sträcka man redan avverkat egentligen bara är uppvärmning jämfört med det som återstår.
Jag hade tänkt bryta för fötternas skull, vilket kändes lite sådär. Fortfarande en massa styrka kvar, är jag en sån där som bara slutar när det börjar bli lite motigt? Lår- och vadmusklerna förekom mig. De första kramperna kom redan vid 30 kilometer; dem lyckades jag trolla bort genom att andas igenom smärtan, sträcka på mig, ta ut stegen, öka takten. Det var ju inte bara jag som led. Många av mina medvandrare kom haltande, tungt framåtlutande eller vaggande på stumma ben. Det fanns någon liten sporre i att försöka se oberörd ut och gå rakt och lätt och förbi.
Sedan slog muskelkramperna till med full kraft, vid kanske 37 km. Lårmuskeln drog ihop sig, vadmusklerna drog ihop sig. Det var som när man drar tjong och sockermassan håller på att bli för kall. Muskeln hade fortfarande någon sorts elasticitet, det gick att ta ett steg till och ett till och ännu ett. Fast priset blev högre för varje steg. Jag undrar vad som händer fysiologiskt när man utsätter sig själv för ett sådant våld. På slutet, när jag hade anlänt till kontrollen vid bryggeriet Duwel, var det bara med pur viljestyrka jag lyckades gå ända bort till det blå tältet för att meddela att jag ville avbryta. Säkert mer än hundra meter, hur tänkte de när de planerade området...?

Har jag nämnt att marschen började klockan nio på kvällen? Antagligen finns det bättre sätt att förbereda sig än att stiga upp klockan sju på morgonen samma dag och gå till jobbet. När jag klockade in vid Duwel någon gång på morgonkvisten följande dag började sömnbristen bli överväldigande.
Och färden hem... Först buss tillbaka till startpunkten med alla mina olyckskamrater. Sedan ta sig de 142 (eller kanske bara 85 eller 60) meterna från busshållplatsen till tågperrongen när man vet att man har bara fem minuter på sig innan tåget kommer, och om man missar det får man vänta en timme. Obs inte ett skämt, jag hade inte hunnit om inte tåget hade varit försenat. Nu hann jag fram och eftersom jag höll på att svimma och var tvungen att hastigt lägga mig ner på perrongen hann jag dessutom få en liten tupplur, säkert två viktiga minuter innan tåget kom och jag fick försöka ta mig upp på fötter. (Man väljer vilket av ens krampande ben är minst illa däran, försöker böja det i en lämplig vinkel med hjälp av händerna, ställer sig på alla fyra, trycker ifrån... allt i ultrarapid).
På tåget satt jag tillsammans med en snäll flamländare, vi konverserade på långsam engelska för övertrötta. Han hade problem med sin hälsena men hade förberett sig väldigt grundligt för marschen. Samtalets intellektuella kvalitet blev lite lidande av att vi somnade mellan replikerna.
Sedan byta tåg i Mechelen, från perrong 1 till 8 (ska he liks onnes). Hälsenebelgaren vandrade stillsamt vid min sida, ett steg i taget. Tur att vi hade 20 minuter för bytet.
Sedan gå den långa sträckan genom Gare Centrale från tåg till metro. Och mäta avståndet mellan tunnelbanan i Roodebeek och vårat hus i stumma myrsteg och bara hoppas att grannarna fortfarande sover.
Ungefär så var det att gå dödsmarschen. Men då har jag inte skrivit något om vilken rolig folkfest det var, tänk er att gatorna hela tiden kantades av knäppa familjer som parkerat sig utanför huset med grillar och trädgårdsfester och musiksystem och en glad partykänsla.
Och det är väl klart att jag kommer att försöka igen, nu när jag vet hur man inte gör.

Dagens soundtrack: den här låten blandade fram sig själv på min ipod när jag bet ihop tänderna och ignorerade muskelkrampen vid 30 km.

Fina silversyster Jorun

har än en gång visat framfötterna på födelsedagsfronten.
Man ska ju inte avslöja en dams ålder. Men på en Wikipediasida som stoltserar med varningen "This article may contain excessive, poor or irrelevant examples" får jag lära mig att en professor i matematik kan bevisa att alla siffror egentligen är samma sak som detta tal. Att talet har kultstatus i en kultserie. Nej i två teveserier. Nej i tre. Att det anses vara "the most common random number", och att någon rollfigur i någob film körde omkring med den här siffran på taket.
Be that as it may. Jorun du äger talmystikens förstfödslorätt. När det blir min tur att tänka lite extra på grannlandet Norge är antalet strängar på en pedalharpa redan gamla nyheter.
Stort grattis, mycket kärlek!

Gammalt men smart

Det är ju helt klart o-coolt att upptäcka ett blogginlägg från 2009 tre år senare. Ändock är den här bilden så pass cool att totalsumman blir positiv.

Grejen är alltså: spiralerna som ser ljusgröna och cyanblå ut är i själva verket samma färg. Illusionen skapades av Akiyoshi Kitoaka (kolla in hans sajt, det finns många fler illusioner där!)
Och den förklaras på bloggen Bad Astronomy.

För små pysselmänniskor

Titta så mycket roligt man kan göra! lilla a

Om du ska klicka på en enda random länk i dag

... klicka just på den här för Alexa Meades konst är så fantastiskt cool.
Innan du klickar: fundera på hur i hela friden man skulle kunna vända på en trompe l'oeil. Eller vad ett stilleben blir om man inverterar det. (Nu syftar jag inte främst på nebellits).

Mördarmyggor

Forskare har tagit fram en sorts genmanipulerade myggor som har en tidsinställd bomb i sina gener: utanför labbet kan de inte leva till vuxen ålder. Vilket betyder att om en modifierad hanmygga parar sig med en vanlig mygghona kommer ingen - eller i alla fall väldigt få - av deras avkomma att växa upp och bita människor.
Det är bara hanmyggorna som släpps ut i det fria eftersom man anser att det finns tillräckligt många människostickande honor som det är.
Så fort myggorna är ute i det fria är det försent att ångra sig.
Genteknik är väl den coolaste vetenskapen som finns, och den läskigaste. Hur kan någon någonsin tänka på allt?

Fredagsfint

Chefen är på semester, ett stort arbete är avslutat, ett dokument borde läsas in och kommenteras men det är lugnt, det hinner jag.

Så, här kommer lite omvärldsbevakning, bloggar som är nya för mig men som har potential att bli regelbunden läsning.

Mrs Trefusis takes a taxi

Plankton life

Belgian waffle

Motivera mina val, ge utdrag ur texter? Naaee, jag sitter ju ändå på jobbet. Läsa kan ni ju göra själva.

30 grader varmt i Bryssel...

... och jag vet inte hur många gånger jag spelat "Arjeplog" i dag.

When we were five

Ni märkte det kanske inte, men Talkie walkie firade femårsjubileum häromdagen. 13 juni i nådens år 2006 skrev Jörel så här:

Samtal på stående fot.
Som ett samtal när man går in och ut mellan affärer. Avbryter sig mitt i meningen för att man fått syn på ett osedvanligt oseriöst linne.
Och sedan fortsätter diskussionen som handlar om de stora djupa frågorna på botten av tillvarons hav eller de många lättsamma som guppar glatt på ytan. Eller kastas omkring i de rasande stormar som på ett ögonblick förvandlar den trivsamma havsytan till livsfarliga stålgrå berg av piskande vatten.
Typ.

Jag har inte tänkt på det, men Talkie föddes strax innan min familj flyttade tillbaka till Sverige. Jag trodde inte att det skulle ta fem år innan vi skulle flytta hop igen. Men så blir det. Jag hoppas få dela de kommande åren både med familjen och med Talkieredaktionen - och med den bedårande läsekretsen!

(På bilden är jag sju och har just börjat ettan.)

Söndagsskolansdag

...på en lördag, på Rådhustorget i Umeå. Kallt men mycket folk. Jag och U poppade och sålde popcorn, O var strängt upptagen med att hoppa hoppborg och A fick fika chokladbollar. Alla kyrkor var där. Coolt! Och imorgon är det söndagsskolavslutning. På en söndag.

Påskafton vid havet

Bettnässand påskafton 2011.
Om 2500år kan man gå landvägen till Vasa. Jag är obefogat peppad.

Fina bilder av Elin Berge

på fina personer. Nästan så man börjar leta på Hemnet efter lediga hemman i Gravmark. Lovisienstadt förmedlar länken.

Fredagsfrys

-27 i Skellefteå. Jag har jagat i väg pojkarna till skolan, nu kryper jag ner i sängen en stund. Man får göra så när man har semester! Fast sen blir det städning, väninnelunch och ett par möten på skolan.

Jag önskar er en glad dag.

Projekt springväg

Den officiella inbjudan till vårens bästa fest kom just. Kören i Luxemburg ska ha knytkalas på temat Spets och peruker.

Jag samlar inspiration inför en räd till Olssons tyger i morgon...

Smoke and mirrors, Paloma Faith



Peruker:

Det här håret (en tokfin bild jag inte vill låna utan tillstånd)

Ett sämre alternativ.

Dekor:

funderar på om det går att köpa en påse ljusmanschetter på Kupan.

Allt detta sammantaget tänker jag mig en blank knälång underklänning, en stor mängd tyll (kanske en del av nyårsdukningen?) och något slags yttertyg av spets. Påsydda blommor här och var. Lösögonfransar - om det går att applicera dem.

Uppdatering:
Min kompis P tipsade om en film som visar precis hur man gör. Kanske får jag användning för lösögonfransarna jag fick av honom för att ha på första dan på nya jobbet...

Att mötas

Idag hade jag kallat till ett möte somjag kände att projektgruppen behövde och ju närmare mötet kom desto fler indikationer blev det på att allt inte stod rätt till. Brist på kommunikation, brist på engagemang, brist på förståelse för den pressade tidplanen.

Så skönt då att skräckmötet blev ett bra möte! Vi enades och känner oss säkra på att vi kan gå vidare som vi har tänkt!

Drivans förgängliga arkeologi

Barndomsminne skapt i snö
Nu finns bara nu.

I dagens anledning

Det kommer att hända stora saker

Pessimister vill inte ta ut någon glädje i förskott, för då blir man bara besviken. Medan optimister gärna tar ut glädjen i förskott, får då vet man att man får vara glad åtminstone en gång.

Ja, kan nån männisch si. I dag traskade jag tillbaka till jobbet efter ett Viktigt Möte och tänkte att tonight's gonna be a good night.
Sedan pratade jag med en förnuftets väktare som sa: på vilket sätt tycker du att den här bra känslan du har är annorlunda än den bra känslan du hade förra gången? Du vet, när du fick uppleva Epic Failure? Då var du ju också väldigt optimistisk.
Och på det kan jag bara säga:
Äh.