Strumpbingo

Så där då. Alla uddastrumpor sorterade, resultat: balansen återställd, vi har strumpor så vi klarar oss. Och de strumpor som fortfarande är udda är slängda eller ligger i strumppyssellådan och väntar på bättre tider.

Jag hoppas att det är som jag tänker att det kommer att gå lätt att packa sedan strumpfrågan är löst. Alla andra kläder är ju liksom sig själva nog och allt som behövs är tvättat.

Live rejoicing

Stora trumskivans bästa låt har jag sjungit ikväll på högsta volym. 200 glada gospelsångare från norr- och Västerbotten. Samuel Ljungblad. Petra Falk.

My soul loves Jesus!

Bless, bless, bless, bless, bless his name!

Oh, happy day, oh, happy day... ...and live rejoicing every day, every day.

I morse tänkte jag att om det är över 100 sångare, kan jag smyga iväg och åka hem igen. Det var 200 sångare, och jag stannade, njöt och blev återupplivad!

Ja, och så blev jag påmind om vår fantastiska resa till England 1986, Jorun, Jörel och Tryggve. Samuel sjöng nämligen:

Lean on me, when you're not strong, I'll be your friend, I'll help you carry on. For, it won't be long, 'til I'm gonna need somebody to lean on.
You just might have a problem, that I'd understand, we all need somebody to lean on...

När jag tänker på den resan tänker jag bland annat på påskliljor i London, härlig vårsommar och att jag fick resa med er!

Springer

Är det skorna som
gör benen så lätta, i
en kilometer?

Pigga kroppen

Häng på här hjärnan,
säger pigga kroppen, nu
leker vi, springer!

Tack

Denna bukett fick ena barnet idag, arrangerad i vas. Snällt och fint.

I feel the pain

Att avbryta sitt försök att gå Dodentocht är försmädligt. Även om jag hade sagt vitt och brett att jag är glad om jag klarar 50 km, så hann jag tänka ofta, under de optimistiska första 25 kilometerna, att jag inte är en sån som ger upp, och jag beräknade ankomsttider och funderade över vad mer jag skulle göra under lördagen.
Verkligheten kom som ett inkassobrev om en bortglömd räkning.
Fötterna - jag som har ont i framfoten när jag går till tunnelbanan en vanlig dag, hur trodde jag egentligen att det skulle funka...? Jag fick inga skavsår, men efter 25 kilometer skar varje steg som knivar. Axlarna - otippat skapade de det största problemet från början, när vänstra axeln plötsligt låste sig under ryggsäcksremmen. Efterhand blev axeln ett litet lyxproblem som jag ägnade mig åt för att försöka glömma mina fötter. Benen pinnade på ganska bra tyckte jag, jag gick lite fortare än de flesta runt omkring mig, så jag gick förbi så fort det fanns en lucka. Jag insåg till sist att det är för att jag går ensam, jag höll på att leta min flock.

Det är lite svårt att förmedla känslan av att betala så dyrt för varje steg, när man vet att det är en så liten del av helheten. Och att den sträcka man redan avverkat egentligen bara är uppvärmning jämfört med det som återstår.
Jag hade tänkt bryta för fötternas skull, vilket kändes lite sådär. Fortfarande en massa styrka kvar, är jag en sån där som bara slutar när det börjar bli lite motigt? Lår- och vadmusklerna förekom mig. De första kramperna kom redan vid 30 kilometer; dem lyckades jag trolla bort genom att andas igenom smärtan, sträcka på mig, ta ut stegen, öka takten. Det var ju inte bara jag som led. Många av mina medvandrare kom haltande, tungt framåtlutande eller vaggande på stumma ben. Det fanns någon liten sporre i att försöka se oberörd ut och gå rakt och lätt och förbi.
Sedan slog muskelkramperna till med full kraft, vid kanske 37 km. Lårmuskeln drog ihop sig, vadmusklerna drog ihop sig. Det var som när man drar tjong och sockermassan håller på att bli för kall. Muskeln hade fortfarande någon sorts elasticitet, det gick att ta ett steg till och ett till och ännu ett. Fast priset blev högre för varje steg. Jag undrar vad som händer fysiologiskt när man utsätter sig själv för ett sådant våld. På slutet, när jag hade anlänt till kontrollen vid bryggeriet Duwel, var det bara med pur viljestyrka jag lyckades gå ända bort till det blå tältet för att meddela att jag ville avbryta. Säkert mer än hundra meter, hur tänkte de när de planerade området...?

Har jag nämnt att marschen började klockan nio på kvällen? Antagligen finns det bättre sätt att förbereda sig än att stiga upp klockan sju på morgonen samma dag och gå till jobbet. När jag klockade in vid Duwel någon gång på morgonkvisten följande dag började sömnbristen bli överväldigande.
Och färden hem... Först buss tillbaka till startpunkten med alla mina olyckskamrater. Sedan ta sig de 142 (eller kanske bara 85 eller 60) meterna från busshållplatsen till tågperrongen när man vet att man har bara fem minuter på sig innan tåget kommer, och om man missar det får man vänta en timme. Obs inte ett skämt, jag hade inte hunnit om inte tåget hade varit försenat. Nu hann jag fram och eftersom jag höll på att svimma och var tvungen att hastigt lägga mig ner på perrongen hann jag dessutom få en liten tupplur, säkert två viktiga minuter innan tåget kom och jag fick försöka ta mig upp på fötter. (Man väljer vilket av ens krampande ben är minst illa däran, försöker böja det i en lämplig vinkel med hjälp av händerna, ställer sig på alla fyra, trycker ifrån... allt i ultrarapid).
På tåget satt jag tillsammans med en snäll flamländare, vi konverserade på långsam engelska för övertrötta. Han hade problem med sin hälsena men hade förberett sig väldigt grundligt för marschen. Samtalets intellektuella kvalitet blev lite lidande av att vi somnade mellan replikerna.
Sedan byta tåg i Mechelen, från perrong 1 till 8 (ska he liks onnes). Hälsenebelgaren vandrade stillsamt vid min sida, ett steg i taget. Tur att vi hade 20 minuter för bytet.
Sedan gå den långa sträckan genom Gare Centrale från tåg till metro. Och mäta avståndet mellan tunnelbanan i Roodebeek och vårat hus i stumma myrsteg och bara hoppas att grannarna fortfarande sover.
Ungefär så var det att gå dödsmarschen. Men då har jag inte skrivit något om vilken rolig folkfest det var, tänk er att gatorna hela tiden kantades av knäppa familjer som parkerat sig utanför huset med grillar och trädgårdsfester och musiksystem och en glad partykänsla.
Och det är väl klart att jag kommer att försöka igen, nu när jag vet hur man inte gör.

Dagens soundtrack: den här låten blandade fram sig själv på min ipod när jag bet ihop tänderna och ignorerade muskelkrampen vid 30 km.

Midnattssvandring

Det är något speciellt med de där midnattsvandringarna.
Att springa i mörker med mjuka fötter på en jordstig intill bäcken.
Att tänka att om jag nu trampar snett och bryter foten kommer jag att tycka att det här var det dummaste man kunde komma på, vem i hela friden väljer dessa nermörka stigar när det finns adekvat elektrisk belysning och asfaltsbeläggning. Eller om jag snubblar och ramlar ner i bäcken och inte lyckas ta mig upp. Eller om jag träffar på den där galne knivmördaren som så troget har tassat efter mig under alla mina mörkerpromenader hela långa livet, han som lägger sig i lur på ödsligast tänkbara plats och bara inväntar Ögonblicket.
Att tänka att om det går illa, är det ju sällsynt korkat att springa just här. Att tänka att om det inte går illa, så är det ju förtjusande. Att vända och springa ett varv till, bara för att man kan.
Att hitta en lysmask.
Att gå förbi den kvällsöppna storbokhandeln på vägen hem och tänka att det är lustigt att det är så lätt att få tag i böcker (öppet sju dagar i veckan, i dag var det från åtta på morgonen till midnatt) och så mycket svårare att hitta ett ställe som är öppet som säljer kattmat. Att gå hem och klappa sina katter och säga "tålamod".
Att redan i dag längta till nästa midnatt.

Trendtips: stillasittande är på väg ut

Nämenhörrejeje, hu är det dags för nya vanor. Det är tokfarligt med för mycket stillasittande, på riktigt. Hej då TV-soffan, se länktips från http://alternativkommunikation.blogspot.com

Lägesrapport

Sitter och virkar en rund matta av utnötta barnkläder samtidigt som jag ser tre Trädgårdsonsdag på raken, Trädgårdsonsdag är det nya Trädgårdsfredag (samma crew i stort sett, samma trädgård, annan sändningstid). Sitter på femtiotalstolen Fanett från Edsbyverken och har ett öra mig barnens rum där den ena vännen har feber. Från min utsiktspunkt kan jag se vitsippan som jag fick av en vän idag, den står i en kruka från gratisloppisen i trapphuset. På golvet ligger hängmattan som vi brukar hänga upp nere vid älven, ett av barnen ville gå ner med den redan idag men vi ska vänta tills snödjupet sjunkit något mer. Utanför bild: en skön soppa tillagad på följande vis: Hacka en gul lök, stek i olja med ingefära, curry och paprika. Tillsätt fyra skivade potatisar och lite broccoli. När allt är lagom mjukt, tillsätt en halvliter vatten och en hönsbuljongtärning. Sätt en plåt bröd i ugnen, det går utmärkt med bake-up-chiabatta. Häll i en burk kokosmjölk när plåten är i ugnen så blir allt klart samtidigt. Fem flikar är igång på dataskärmen: Facebook, SVTplay, den här bloggen, den jobbrelaterade bloggen och en webbsida som beskriver en app för personer med autism. Och strumporna på mina fötter är hundtandsmönstrade så klart.

Jag reser (mig igen)

På lördag blir det schlagerfest på bortaplan hoppas jag. Och på söndag minipredikar jag tre minuter över refrängen i denna chanson. Med fokus på det vi alla har gemensamt; en svart punkt mitt i ögonen, "jag ser in i dina svarta ögon och reser mig igen" - ögon som vågar se och litar och återupprättar varandra. Guds blick som glimtar fram ur mänskliga kroppar.
Kanske barfota med märkliga fingerspret,

Personlig säkerhetsutrustning för tjejkvinnor

Övergång
Från en ålder till en annan
Från överfallslarm
till broddar.
När?

Kul sport med smarta telefoner

Nu finns en konstfull form av springande att ta till sig om man vill variera motionsrundan och komma bort från att mäta tider och prestation. Man kan springa för att det ska se coolt ut! Ja, tänker du, det vär väl det man gjorde på 80-talet i parkerna i New York, med benvärmare och pastelliga outfits, för att inte tala om snygga svettband.

Men nu snackar vi hur slingan du springer ser ut. Kolla här: FigureRunning. Känns ju frestande att lägga ut en utmaning om det, men eftersom jag inte har en smart telefon själv och inte tänker springa vare sig en tårta eller ett hjärta kan jag ju bara tipsa er andra! Kanske kanske går det att lyfta konstformen från barntecknigar till konst? Heja, heja!

Jag hörde ett inslag om det på P1 nu på morgonen, kanske Kropp och själ?

I morgon når jag Rusksele

...och avslutar deltagandet i stegtävlingen. Jag har hållit en jämn och bra nivå, 8500 steg per dag i fyra veckor. Men det är klart, det är ju inget mot ledarna i tävlingen, de har gått över en miljon steg under samma tid. Så de hinner nog också till Rusksele, från Stockholm eller nå't. Bara 6 km kvar, eller 9084 steg. Det fixar jag imorgon. Sedan; stegräknare av.

Å strumpor

Köpte massor av roliga strumpor till den som har strl 30 i familjen. Det fanns tyvärr inga gula med vita hjärtan och röd tå-häl-mudd. Enligt webben verkar de inte finnas på Åhléns i Linköping, Uppsala, Skellefteå eller Lycksele heller så jag får vara glad åt strumporna som fanns, med robotar, ugglor, bilköer, turkosa glitterhjärtan och blommor grälla som sjuttiotalsvåtrumstapeter.
En enkel liten glädje, att pynta barnfot. Underkläder och strumpor

Det börjar verka kärlek, banne mig

Min vänsterfot har uttryckt en stark önskan att få börja dejta den där snygge sjukgymnasten igen. Zut alors. I våras sprang jag till honom ett par tre gånger i veckan (eller ok, linkade). Sedan fick jag en läskig injektion rakt in i leden och livet ljusnade betydligt. Nu börjas det igen. -- Men för all del, jag kan ha fel! --

Med en frisk smak av eucalyptus

Inre monolog: Är det här verkligen tandkrämen? Ja vad skulle det annars vara?

Smygflytt

Jag har jobbat på som en iller det senaste dygnet. Nu är vårt förråd utrymt och städat och de nya hyresgästerna ska få ta över en hel rad furublonda lagerhyllor som står där och skiner i släpljus. Vårt förråd var det enda med fönster.
Det nya, större förrådet är inrett med ännu fler och större lagerhyllor. Hyllorna är i blålackerat stål och uppställda som ett E. Det fantastiska med detta förråd är att det är större och att det har väggar istället för nät - således ingen källarlukt.
Jag har lagt ut fina trasmattor och sorterat in bohaget tematiskt, det ska bli ett ställe att hämta inspiration på. Det börjar med leksaker och spel i första hyllan, fortsätter med tyg och garn och floristsaker och annat roligt, en hylla tavlor och ramar och lampor och annat att variera inredningen med, sen blir det en mer svåråtkomlig del (bakom mittpinnen i E:et) med arkiv/minnen, själva mittpinnen är en snabbåtkomlig bilavdelning, på andra sidan fortsätter det med säsongsaker; julpynt, vintersaker och vintersport, annan sport, bärhinkar och friluftsliv och så en galgparad med täckkläder och en vägg med tomma väskor. Slut. Eller början, om man vill ta ett varv till.
Och här uppe är det snart tillräckligt röjt för att våga ta emot hjälp med resten av flytten och flyttstädet.

C'est la vie

Imorgon bär det av. Två stora, två små, två stora väskor, två små.

Demain, il est éteint. Deux grands, deux petits, deux grandes valises, deux petits.

Ca si bon.

Kroppskännedomsövning

Jag fick nyss nys in en spännande sjukgymnastisk övning som kan leda till bättre balans, bättre kroppskännedom, starkare fötter och snabbare löpning:
Man hoppar (utan skor) jämfota på framfoten så länge man orkar och ljudar gärna samtidigt t ex aaaa. Det ska inte bli flåsigare än att man orkar ljuda. När man inte orkar längre tar man en paus och sen fortsätter man igen och igen.
(kombineras med fördel med en kraftfull sportBH och knipövningar för optimalt resultat.)
Apropå onda fötter.

"En fot är alltid en del av ett barn"

Senaste numret av sjukgymnasternas facktidning Fysioterapi handlar om fötter, till exempel olika åsikter om barfotalöpning, barfotaskor och tunna sulor vs inlägg i skorna. En del av det kan man läsa på nätet. Resten kan man läsa om man hälsar på mig på jobbet eller om man känner en av de 12500 prenumeranterna.