Snart framme

Vi räknar ner resan i tiondelar. Jag tröttnade vid Gubbträskkorsningen men nu är det bara två fingrar kvar, dvs 7/36 mil.
Eftersom det även ingått blomvattning hos mamma och tre mackar och Frasses och svanar tar det 7 timmar.

Ordningen återställd

Vårdagjämning. Äntligen är ordningen återställd. Solen går upp i öster och ner i väster. Men det varar bara några veckor, sedan drar sig solen mot nordost och nordväst. Dagarna blir långa och nätterna kortare. Förhoppningsvis hänger den allmänna orken med i samma rytm.

Jag är hemma från Luleå, resan gick bra, trots snöfall. Och sedan drog jag iväg på ideelt uppdrag, nog finns det arbete... Det får bli en tidig kväll igen och imorgon är det fredag.

Jo, men snöfallet. Nu är det mer vitt än det varit på länge. Lökväxterna får vänta igen och jag är inte orolig, de klarar det om de klarar det.

Frågor som hänger i luften: vad innebär det här nya regeringsbeslutet om ekosystemtjänster? Blir det omtag och nya beräkningar?
Och den där utredningen om nya högre riktvärden för buller, blir det bra? Att studenter ska tåla mer buller i sin boendemiljö för att de är mer toleranta? Och att de bor kort tid?

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Allhelgonahelg,
reser hem bland farliga
älgar och renar.

Ägandets pris

Saker och grejor, ägodelar och skit som ska underhållas, servas, sorteras, hanteras, kompletteras och lagas. Tid och pengar, pengar och tid.
Just nu vill jag bara ha kottar och pinnar. Komposterbara. Bläk.

I livet och trafiken

Under den tidiga förmiddagspromenaden med Chaplin satte jag mig ner på en betongklump och njöt av solen medan hunden undersökte allt intressant som hänt på den lilla markrutan sen sist hon var där. Det var lugnt och stilla på gatan och nere på boulevarden gnisslade en spårvagn förbi. Så kom ett bromstjut, en smäll och något som lät som ett skott. Två bilar hade krockat på hörnet och i den ena hade krockkudden löst ut. Något pyste och väste luft eller gas och under bilarna växte en pöl. Folk strömmade till från olika håll, kedjerökaren med solglasögonen och den feta vita hunden, den asiatiska familjen tre hus bort, servitrisen från brasseriet och den blekta blondinen jag tycker mig känna igen från något annat sammanhang. En chockad flicka med blodiga händer satt på trottoarkanten, en upprörd man gick fram och tillbaka på trottoaren. Varje gång han lyfte blicken för att titta på bucklorna på sin tyska bil såg han ut att hoppas att de skulle vara borta, att allt skulle vara ett missförstånd. Servitrisen hämtade stora glas isvatten, någon ringde ett samtal, mannen gick ett varv till runt sin bil, flickan grät och vi gick hem.

Senare, vid tennisbanan, träffade vi en liten pojke som kanske var sex år. Han ville så gärna klappa hunden och veta vad hon heter, hur gammal hon är och vilken sort det är. Det märktes att franska inte var hans förstaspråk, jag gissar att de pratar turkiska i familjen.

"Vi hade en hund förut," sa han. "En chihuahua, som bara var så här liten (måttar med händerna) men den är död nu. Hon blev påkörd av en bil. Här." (Pekar på halsen och lägger huvudet på sned.)
"Oj," sa jag. "Man måste vara försiktig med hundar, de förstår inte att de måste akta sig för bilar."
"Vi skulle gå in från bilen, och mamma sa till lillebror att han skulle hålla i hunden. Och han gjorde det, han höll i kopplet, det gjorde han. Men hunden sprang ut på gatan och så kom det en bil. Och den körde på den, här." (Visar igen, pekar på halsen och lägger huvudet på sned.)

Och jag tänker mig en mamma som tappar sina väskor och kassar och en liten storebror som inte vet vad han ska göra och en liten lillebror som håller ett koppel och en älskad liten hund som inte lever längre och en bil på snedden, med en dörr öppen och en förare som skriker och är arg och rädd och som vet att det lika gärna kunde ha varit den lilla pojken. Och jag vet att vilken dag som helst kan det vara jag som tappar eller håller eller skriker eller ligger för det är så det är i livet och trafiken. Vi har enats om en värld där ett ögonblick av bristande uppmärksamhet kan kosta allt.

Den här dagens anmodan

Jörel: Ja. Backup ska man ta. Noterar det och ska. Sen.
Här kommer en annan anmodan minst lika allvarlig. Använd cykelhjälm! Min klokaste kollega har övertygat mig med alla argument jag redan vet, som hur förödande små hjärnskador kan bli för livet, hur det gick för den patienten och för den, hur oumbärlig jag och mina förmågor är för ungarna, karln, kollegorna, samhället, världen, hur dumt det är att inte göra det lilla man kan när det finns så mycket man inte kan påverka.
Så nu har jag haft cykelhjälm tre dagar i rad.
Gåen je och gören sammalunda.

Baksäteslek

Hört från baksätet:
A lånar ut sin Ipad till O som spelar ett spel. A säger:
"Vi leker som att vi ser en film på You-tube. Vad bra han spelar, det där skulle aldrig jag klara."

Meningen med cykelhjälm

Nu har barnaskaran hankat sig fram på illa sittande fulhjälmar tillräckligt länge. Idag har de varit med barnafadern på den lokala cykelbutiken och fått välja finhjälmar. Ser ni jordens vackraste cyklister i en skate-inspirerad cykelhjälm med Paul Frank-motiv eller tuff-fina blomster så är det mina småvänner. Var rädda om dem i trafiken! Vi ser nämligen helst att hjälmarna bara behövs som dekor, att de är tänkta för att dämpa hjärnskador vill jag inte tänka på.
Wikipediabeskrivning av coup contrecoup injury. Eller som ljudeffekt: bang-swosch-tjask.

Man ska visst äta snö!

I alla fall om man vill överleva i två månader instängd i sin bil. Ja, huvva.

De goda intentionernas lilla dag

Jomensåatt.
Vi kunde ha åkt till äventyrsbadet, men jag vågade inte efter fem sex veckor med immunförsvaret på högvarv. Orkar inte hantera en ny laddning baciller.
Vi skulle testa barnvakten på stormarknaden, treåringen är nu treåring dvs tillräckligt gammal. DEt blev lyckat en ganska lång stund, jag hann ladda vagnen men i kassakön blev det pling plong Stormarknadens kundradio anropar Mamma. Nytt försök en annan gång.
Vi skulle träffa kompisarna i skogen men kom som aldrig iväg, när vi äntligen bara hade några kilometer kvar ringde de och sa att det nog är bebis på gång så de behövde passa på att vila timmarna innan det är dags att åka in. Livets bästa anledning att ställa in ett mellandagsfika!
Vi passerade det konstfrusna skidspåret, det med inträde, nu har jag sett hur starten ser ut och barnen fick leka i en snöhög. Det var bara -7C men askallt, efter en minut frös vi, efter åtta minuter åkte vi hem.
I bilen pratade vi om att man kan göra egna pommes frites. En vän från tonårslivet ska snart komma hit, vi skulle ha kunnat gjort en härlig mat eller i alla fall gjort fint. Det ena barnet klämde handen i en utfällbar stol nere vid porten och så blev det sömn som tröst för ena barnet och föräldern och pasta för den andra föräldern och barnet. Ketchup och körsbärstomater till barnet, rökt lammfiol lätt uppstekt med rosmarin, enbär och grädde som sås till mig.
Jag har torkat golvet och några stolar litegrann också, en stor mugg kaffe råkade.
Vännen kommer när som helst, så jag ska väcka Den Andre Föräldern nu.
Än finns det många timmar med potential kvar på den här dagen, rimligtvis tar det sig. Livet puttrar på idag, det händer inga stora saker men det sjuder av en ständig liten förväntan. Någon av alla föresatser kanske blir av till slut.

Biltankar

Nämen om man skulle försöka klara sig utan bil ett tag, och spara tvåtretusen i månaden av skattade pengar. Kanske skaffa busskort och gå med i en bilpool. Eller slå till och köpa en nyare.
Om man skulle köra nåt som drog mindre bränsle, eller som hanterade fler bränslen. Om man hade en bil som låg bra till i Folksams statistik över hur illa det går i verkliga olyckor. Helst innan höstolyckorna drar igång. Fler krockkuddar, whiplash-skydd. Antispin och antisladd. Och en dragkrok att hänga en cykelhämtare på.
Eller fortsätta köra den älskade finsaaben.
Kvarndammen.se

Danmark del 6 - kommunikation

På vår resa tog vi bilen. Bekvämt att kunna ha med sig det man vill och att åka dit man vill, men troligen inte det effektivaste sättet att resa på en så lång resa.

Havet korsades på broarna Öresundsbron samt broarna över Stora och Lilla Bält.

Vi åkte färja dels till Fanö på Danmarks västkust och dels mellan Helsingör och Helsingborg.

I Köpenhamn åkte vi båt på en rundtur i hamnarna, alltid trevligt att se en stad från vattnet, samt skönt när man vill vila sina trötta ben. Eller sova som A passade på att göra.

Surfning skedde med Telia mobilt bredband inom Sverige och på hotellet i Vejle fanns också WiFi.

På Legoland använde vi WalkieTalkies eller Talkie Walkie om så önskas. Mycket praktiskt eftersom det finns uppringningsfunktion och räckvidden sträcker sig över hela området. Föräldrarna hade var sin och någon enstaka gång fick barnen låna dem.

Och så ringde vi i våra mobiler och skickade något enstaka SMS.

På Bobbycar mot horisonten

Det är inte för den svíndlande skönheten jag älskar Umeå. Men vi har ett förträffligt nät av cykelvägar och titta, den här sortens härliga föräldrar bor Eastside. Att köra Bobbycar till pizzerian, så skön balans mellan ekoreko och kaloristinn lättja. (det är ingen jag känner)

Barnets bortglömda faiblesse

O är hungrig och trött.

- Är vi inte framme snart, jag vill gå på en restaurang där det finns pizza och hamburgare.
- Vi ska gå på en restaurang där de serverar vatten och hårdbröd, säger den putslustige fadern.
- Ja! vrålar A.

Det är så olika vad man uppskattar här i livet.

Nu har vi 1,5 timme kvar till Hemavan.

Kan inte trolla, men min bil är nästan magisk

Känslorna kan man inte trolla bort,
inte heller stressen, vare sig på jobbet eller i hjärtat.
Men min oerhört resglada lilla bil står och långleds ute på gatan, det var länge sedan den fick korsa Ardennerna. Och länge sen vi körde i konvoj på någon enda motorväg.
Har jag nämnt hur mycket den rymmer om man fäller ner sätena?
Vi fixar det här, honey.

Det man gör när man borde göra annat

Lyssnar på Florence and the Machine igen.

Tänker på Ben Watt och Tracey Thorn som jag skrev om på LdL häromdagen. Läs där och lyssna på sången.

Dricker äckligt kaffe

Läser om självmord hos Bodil Malmsten (och undrar varför det inte går att länka till enstaka texter på hennes blogg. Gissningsvis för att allt bra kommer i någon bok lite senare.)

Brygger te

Och, framför allt, planerar en internationell filmkarriär.



(Och så undrar jag om halskrämer hjälper mot allmän skrynklighet, om det går att bära bildäck nerför trappor med ett ont knä, om det går att hitta ett datum för en avskedsdrink på jobbet, om det går att hitta ett datum för en avskedsmiddag för kollegerna, om det går att ställa bilen någonstans i Jörels kvarter där man utan att bära ihjäl sig kan tömma bilen sent nästa fredagskväll. Det sistnämnda tänker jag oproportionerligt mycket på. Nästa lördags skrivning borde jag ju också ägna en tanke. Typ nu.)

Miljövänliga stadsbor

Tack alla ni som väljer att spara moder jord och klumpar ihop er i städer. Mitt lilla bidrag är att åka kollektivt eller alltid minst två i bilen och så den lilla hönsfarmen förstås. Men jag förstår att jag tär... det är bara så skönt att bo på landet!

http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.352501/darfor-ar-det-miljovanligare-att-bo-i-storstan

Månadens goda exempel

hade precis loggat ut och släckt ner när jag LOL över att Umeå kommun i juni månad 2010 utnämnde snöröjar-arbetslaget till månadens goda exempel.
Grattis grabbar!

201010202010

Då blir det nog bra. Då är jag på väg hem från Skellefteå.

Dagens vän: bogseraren

Jag måste hitta någon som vill bogsera finsaaben till verkstaden ikväll. Skönt att mamma är här så vi är fler vuxna kring barnen.