Myggen kom idag.

Både vid huset i fjällen och vid stugan i skogsdungen.

Vilodag

...trädgårdsdag. Eller i alla fall 1,5 timme ostört påtande. Jag har rensat ogräs med grep som jag lärde mig på trädgårdsmåndag. Och jag har gödslat. Och jag har planterat revsuga. Med det fina namnet Chocolate chips. Bladen är bruna och ser väl ut så. Blomman blir blå, det blir fint. Nu finns den i två av mina rabatter.

Och så har jag ställt upp en fin sten jag hittade i Ammarnäs, som är som en staty.

Inget jobb idag, jag känner mig duktig!

Inte ett ruttet lingon

...tack vare att mamma gick ut för att kika i frysboxen om hon skulle ta med sig lite mat in till Umeå. Hm, en propp hade gått och all mat hade precis tinat, med lite frost runt omkring. Det blir till att laga och lukta och provsmaka lite försiktigt. Mina bär har blivit lingonsylt och blåbärssylt.

Ägandets pris

Saker och grejor, ägodelar och skit som ska underhållas, servas, sorteras, hanteras, kompletteras och lagas. Tid och pengar, pengar och tid.
Just nu vill jag bara ha kottar och pinnar. Komposterbara. Bläk.

Gaudí

Onsdagen ägnade vi åt att studera Antoni Gaudí. Först tog vi oss tvärs över staden med tunnelbanans L1 och L2. La Sagrada Familia, en mäktig kyrka med hela evangeliet på fasaden väntade på oss. Tyvärr regnade det, vilket förtog upplevelsen. Men det stod en lång kö av människor från födelsefasaden till passionsfasaden och väntade på att få komma in i kyrkan. O utsåg kyrkan till den näst största i Europa, jag vet inte om han har rätt, men jag gissade att Peterskyrkan i Rom var större i vilket fall. Vi gick ett extra varv och pekade och kikade och sedan åkte vi till Ramblan.

Vi hopade av vid tunnelbanestationen Diagonal och kikade på la Pedrera. Solen sken äntligen och det var härligt att vara mitt i sta´n. Vi kikade i de fina affärernas skyltfönster, såg på ringar värda miljoner, fina klädmärken, men sedan började vi bli hungriga. Vi fick gå några tvärgator bort för att hitta en trevlig, lagom dyr restaurang att äta lunch på.

Efter maten blev det L3 till Lesseps. Vi började gå till fots, men gav upp och tog buss 24 upp till Parc Güell. En fantastisk park! Eftersom vi tog bussen kom vi in från öster, vilket visade sig vara en bra idé. Vi kom alltså inte via huvudentrén utan via en mindre entré. Vi gick på huvudvägen genom parken upp till parkens enda bostadshus. Parken skulle ju ha blivit ett nyskapande bostadsområde i harmoni med naturen, men idén var 100 år för tidig. Vi promenerade runt till den västra entrén och sedan ner mot bänken. BÄNKEN! Parc Güell var verkligen dagens höjdpunkt och förutom det gav den en utmärkt vy över barcelona. Huvudentrén är vacker som en saga, men bra att spara till sist. Hade vi kommit den vägen hade vi inte orkat gå upp i den natur- och kultursköna parken.

Sedan fick vi chansen att smaka en riktig kopp het choklad, men det är en annan historia...

Ammarnäsbilder

Under veckan har det varit molnigt, molnigt, molnigt. Skyar som hängt lågt och tätt. Men så, emellanåt, har solen brutit fram och det har varit vackert.

Men så länge som det varit uppehåll har vi kunnat sitta vid den nya grillplatsen och njuta. Grillplats med eldstad behövs eftersom sommarvärmen inte riktigt infunnit sig.

Grillplatsen framför Georg och Bedas ladugård

Men idag är det heltätt och regnigt. Då ser den mest fotade vyn ut så här:

Ladan på raningen i dimma

Snart bär det hemmåt nedåt vägen, men ännu återstår några sköna dagar.

English Countryside

Kommer du ihåg de där söta flickorna i blommiga klänningar, med förkläden, nattmössor och kängor som fanns på affischer och vykort på åttitalet? De stod lutade över snea små trästaket, men det var inte där den här idén började.

Nej, det började på E4. Om du åker söderifrån mot Umeå korsar du Röbäcksslätten och når sedan fram till en cirkulationsplats. Innan du når fram ska du titta åt väster. Där går ett gäng kossor och betar. Det finns en grå lada. Och i den svaga slutningen, uppe vid skogsridån, framför tallar, rönn och sälg står trästaket. Grånade, enkla, vackra.

Nästa bild: på vägen ner till Klabböle kraftstation åker man på en smal, slingrande grusväg, med branta innerslänter. I en brant bakslänt, i skuggan, står det ett helt omotiverat, men perfekt, enkelt trästaket.

Något måste göras åt min upphöjda humlerabatt. Jag kapade den för flera år sedan, eftersom den tog för stor plats. Jag skulle ta mig an den, göra något åt den, men lusten har aldrig infunnit sig. Så rabatten har stått där med jorden bar och det har funkat, men inte varit snyggt. Men nu, till slut. Jo, det skall erkännas, jag kikade först på möjligheten att sätta upp ett trästaket i norr. Men jag tänkte att grannarna skulle missförstå, ta det som att jag ville stängsla in oss. Och så föll poletten ner, och så blev det så här.

Ovan sysslolöshet

Kanske första gången som jag firar jul utan att 1) resa långväga och gästa någon annan eller 2) ha övernattande långväga gäster.
(Jag betonar "långväga" med flit: i år har vi haft kortväga gäster, och har själva varit kortväga övernattande gäster, men det handlar om kilometer, inte hundratals-mil-i-snörök.)
Den slutsats man kan dra handlar framför allt om mellandagarna. Vad gör man med all den där lediga tiden?
Hur många episoder av Dr House kan man konsumera per dag innan det typ räcker?
Borde man rycka upp sig och laga skärmtaket ute i trädgården? Måla klart listerna i hallen?
Borde man åka någonstans?
Jag har bokat in några middagar med goda vänner för att skapa incitament att i alla fall hålla köket dammsugat och få en varm måltid i magen per dag.
Måtte jag aldrig bli långtidsarbetslös, amen.