Pyspunka

En tidplan sprack idag och ut vällde en massa trötthet och lust att gå hem. Sagt och gjort. Så ikväll har jag lätt om hjärtat sått fröer, planterat om det som behövde planteras om och haft en känsla av skön helg. Jag har till och med sprungit lite igen, måste ta tag i det, det är ju inte så dumt.

När bubblan av hårda prioriteringar gått sönder så flyter det upp en massa mindre viktiga, men trots allt viktiga saker som jag kan ta tag i och tiden på jobbet kommer att flyga iväg imorgon. Tids nog kommer även pressen tillbaka, men i natt sover jag lugnt och tungt.

Vilodag

...trädgårdsdag. Eller i alla fall 1,5 timme ostört påtande. Jag har rensat ogräs med grep som jag lärde mig på trädgårdsmåndag. Och jag har gödslat. Och jag har planterat revsuga. Med det fina namnet Chocolate chips. Bladen är bruna och ser väl ut så. Blomman blir blå, det blir fint. Nu finns den i två av mina rabatter.

Och så har jag ställt upp en fin sten jag hittade i Ammarnäs, som är som en staty.

Inget jobb idag, jag känner mig duktig!

Jag köt idag.

Kuta, köt, har kutat. Sprang.

Stororden

Ikväll sprang jag lillrundan, nästan hela vägen, nöjd! Sedan deklamerade jag en dikt högt för mig själv ute på lägdan. Jag skrev den i höstas till minnet av ett gott samtal, där jag tappade koncentrationen och slutade lyssna.

Jag ser att du säger något viktigt till mig.
Jag ser att det är viktigt för dig att säga det till mig.
Men jag tar inte längre in orden du säger.
Jag är fullt upptagen med att tänka: jag är viktig för dig!

Dina ögon lyser.
Ditt ansikte är vänt mot mig.
Du lyser mot mig.

Om du skulle fråga vad jag tänker på just nu
skulle jag kanske svara:

"Visst är det märkligt att jag tror att jag kan tolka din upplevelse,
när det enda jag kan veta något om är min upplevelse."

Men egentligen borde jag säga som det är:

"När jag sitter här och talar med dig,
är jag glad att vara precis där jag vill vara,
just nu."

Allt är för bra nu

...Veronica Maggio, tack för dagens soundtrack!

Jag och Signe har umgåtts en hel dag, vilken gåva! Vi har handlat god mat, lagad god mat, ätit god mat. Fest på temat Danmark. Röda och vita ballonger. Smörrebröd med räkor, röd pölse, danska flaggan på en paj, sallader, jordgubbar, vaniljglass och grädde. Chokladsås.

I sommar träffas hela familjen bl.a. Talkieredaktionen i Danmark och firar en rad högtidsdagar, det blir fantastiskt!

Vi varvade dagens inomhusgemyt med promenad, att springa och en plats i solen. Kaffe på mamma och pappas balkong. Tack för denna underbara dag, ett andningshål i den hektiska vardagen.

And then the sun came

Hittade Andra Andningen. Sprang en riktig mil, alltså 10km. Och på vägen hem bröt solen fram.
Ljudet av isar som brister och bryter, flak som gnager och mal ner varandra och under dem ett porlande.
Fick ett sms av en vän: "Njut ordentligt av helgen och gör INGET svårt så att du är på hugget igen nästa vecka!"
Det här totala lugnet som infinner sig efter löpningen, och njutningen under tiden i att slingra sig längs älven och möta mixen av skönhet, skönhet, skönhet,  skitfula byggarbetsplatser och sopstationer, köpcentrum och traktorer.
Just nu, med soppa i magen och en mil i kroppen, är allt bra. Total frid. Varken rastlös, trött, orolig eller på väg. Helt här och hel.

Beslutet gott, allting gott

Idag är det fettisdag. Jag tolkar det så att det är på denna dag som det är sista chansen att äta semlor.  Så när detta är skrivet ska jag njuta av den sista halva semlan i kylskåpet. Sedan stundar fastan.

För min del har jag beslutat mig för att fasta från kött och fisk. 100 dagar blogg, 40 dagar lakto-ovo-vego.

Idag blev jag trött på att tänka på prestationsprinsessor och såg mig själv som en duglig och kapabel människa. Så jag sa ja. Om vi kommer överens om villkoren. Mer om vad, en annan dag. Hoppas du är nyfiken!

Spring

En ny låt till löparlistan. Timbuktu, med låten Spring, som handlar om... att springa. 

Det är så häftigt denna transformation: att lyssna på en text om att springa med blodsmak - och känna peppens pepp.

Ikväll tänker jag gymma igen, men just nu rycker det snarare i långlöparbenen. Nya bra låtar på spellistan och nytt batteri i spelmaskinen aka telefonen.

Jag är så glad och förvånad över återupptäckten av kroppen, hej igen kära vän. Jag börjar minnas mig.

http://open.spotify.com/track/5N50bLMswtMN06xaUvwjeE

Nobelpriset i fysik

Tilldelas Bodil för att hon insett att man kan göra andra val, att som man tänker kan det bli. Att hon vågat utmana tyngdlagen och åka berg- och dalbana igen!

Vid årets början var mitt hjärta kallt
tyngdlagen, tyngd var ordet sa Bill,
ett nytt år, jag som gjort allt, sett allt
orkar jag mer, är det något jag vill?

Det var det där gigantiska, svåra projektet,
tidplanen pressad som människosläktet
Ansvarsbiten, kände mig utsliten, liten
Fysikens lagar obändiga, ristade i sten.

Men så kom det gröna kuvertet
befrielse från en snäll myndighet
de där föräldradagarna ni sparat
hur blir det, ska ni avvara't?

Nej! Vad vill jag, ett val. Pressad eller fri?
Till slut var det självklart, fri måste det bli!
Deltid, sommarlov, vara med barnen
Vinka med tårna, ut ur grottekvarnen.

Min nyfikenhet väcktes, nu ville jag
testa andra fysikens lagar
Åka Balder, bada, leka tagar:
rörelseenergi, eufori, nya tag.

Lägesenergi, vila, spa i Spa
jag duger, jag kan, jag är bra,
men kan utvecklas, lära mig mer,
nya kontakter, nya upplevelser.

Allt talar för att året slutar bra
Hej Sweco, hejdå Vectura
Vid årsskiftet, hur tänker jag då?
Kulturhuvudstadsåret 2014, jag är på!

Körsång

Magstöd och hållning,
körandning och uppsjungning,
hälsa och njutning.

Ägandets pris

Saker och grejor, ägodelar och skit som ska underhållas, servas, sorteras, hanteras, kompletteras och lagas. Tid och pengar, pengar och tid.
Just nu vill jag bara ha kottar och pinnar. Komposterbara. Bläk.

Hallå hallå, Jörel här, kom!

Hej kära systrar, hej kära läsare, nu är jag tillbaka i bloggosfären.
Dagens nyheter och några färska observationer.

1. Jag har fått nytt jobb!

Det är nästan litegrann som att bli kär när det säger klick mellan den som söker jobb och de som söker en ny kollega. Jag gick på intervju i förrgår, och i går morse fick jag beskedet.

Och det är nästan litegrann som att göra slut när man måste tala om för sin chef att tyvärr, tyvärr...


Och så känner man sig som en svikare, fast en glad svikare.

2. Vissa nyårslöften går lätt som en plätt, andra blir bara pannkaka

Årets två nyårslöften hör till kategorierna "askes" och "konsumtion". Askes: Jorun avgav ett spartanskt nyårslöfte om att avstå från socker i två månader, och jag hakade oreflekterat på. Konsumtion: Jag avtvingade Jorun ett löfte om att vi varje månad detta år skulle köpa en ny CD. Musik utgiven 2013. Och "Greatest Hits of the Nineteen-Hundreds" gills inte,  vad som än står på omslaget.
Otippat visade det sig att askesen var det lätta, äntligen en fullständigt godtagbar ursäkt när mina kakbakande kolleger dukar fram ännu en burk med chocolate chip cookies, eller när dottern gör molten chocolate lava cakes.
Men det här med musiken. Snälla ni, hjälp! Vad finns det för bra ny musik! Klockan tickar.

3. Speaking of resolutions

En av mina kolleger la upp följande på Facebook på nyårsdagen:
"1280 x 800. Same as last year."

4. Sociala medier

Jag har tagit en paus från Facebook, inspirerad av en bloggartikel om hur Facebook slukar ens tid och främjar ens bekräftelsebehov. I dag gjorde jag ett litet undantag och gick in på Facebook igen och berättade om mitt nya jobb. Och bytte bild. Och fick en massa glada likes och snälla kommentarer och ...
tja, det är ju faktiskt roligt - på riktigt - att ha kontakt med alla igen.

Däremot måste jag säga att Twitter är en hundra gånger mer uppfriskande bekantskap. Allt hänger förstås på vilka man följer. Jag har börjat hänga efter ett gäng coola indier som twittrar morgonpiggt när alla andra sover.

Klart slut.

I feel the pain

Att avbryta sitt försök att gå Dodentocht är försmädligt. Även om jag hade sagt vitt och brett att jag är glad om jag klarar 50 km, så hann jag tänka ofta, under de optimistiska första 25 kilometerna, att jag inte är en sån som ger upp, och jag beräknade ankomsttider och funderade över vad mer jag skulle göra under lördagen.
Verkligheten kom som ett inkassobrev om en bortglömd räkning.
Fötterna - jag som har ont i framfoten när jag går till tunnelbanan en vanlig dag, hur trodde jag egentligen att det skulle funka...? Jag fick inga skavsår, men efter 25 kilometer skar varje steg som knivar. Axlarna - otippat skapade de det största problemet från början, när vänstra axeln plötsligt låste sig under ryggsäcksremmen. Efterhand blev axeln ett litet lyxproblem som jag ägnade mig åt för att försöka glömma mina fötter. Benen pinnade på ganska bra tyckte jag, jag gick lite fortare än de flesta runt omkring mig, så jag gick förbi så fort det fanns en lucka. Jag insåg till sist att det är för att jag går ensam, jag höll på att leta min flock.

Det är lite svårt att förmedla känslan av att betala så dyrt för varje steg, när man vet att det är en så liten del av helheten. Och att den sträcka man redan avverkat egentligen bara är uppvärmning jämfört med det som återstår.
Jag hade tänkt bryta för fötternas skull, vilket kändes lite sådär. Fortfarande en massa styrka kvar, är jag en sån där som bara slutar när det börjar bli lite motigt? Lår- och vadmusklerna förekom mig. De första kramperna kom redan vid 30 kilometer; dem lyckades jag trolla bort genom att andas igenom smärtan, sträcka på mig, ta ut stegen, öka takten. Det var ju inte bara jag som led. Många av mina medvandrare kom haltande, tungt framåtlutande eller vaggande på stumma ben. Det fanns någon liten sporre i att försöka se oberörd ut och gå rakt och lätt och förbi.
Sedan slog muskelkramperna till med full kraft, vid kanske 37 km. Lårmuskeln drog ihop sig, vadmusklerna drog ihop sig. Det var som när man drar tjong och sockermassan håller på att bli för kall. Muskeln hade fortfarande någon sorts elasticitet, det gick att ta ett steg till och ett till och ännu ett. Fast priset blev högre för varje steg. Jag undrar vad som händer fysiologiskt när man utsätter sig själv för ett sådant våld. På slutet, när jag hade anlänt till kontrollen vid bryggeriet Duwel, var det bara med pur viljestyrka jag lyckades gå ända bort till det blå tältet för att meddela att jag ville avbryta. Säkert mer än hundra meter, hur tänkte de när de planerade området...?

Har jag nämnt att marschen började klockan nio på kvällen? Antagligen finns det bättre sätt att förbereda sig än att stiga upp klockan sju på morgonen samma dag och gå till jobbet. När jag klockade in vid Duwel någon gång på morgonkvisten följande dag började sömnbristen bli överväldigande.
Och färden hem... Först buss tillbaka till startpunkten med alla mina olyckskamrater. Sedan ta sig de 142 (eller kanske bara 85 eller 60) meterna från busshållplatsen till tågperrongen när man vet att man har bara fem minuter på sig innan tåget kommer, och om man missar det får man vänta en timme. Obs inte ett skämt, jag hade inte hunnit om inte tåget hade varit försenat. Nu hann jag fram och eftersom jag höll på att svimma och var tvungen att hastigt lägga mig ner på perrongen hann jag dessutom få en liten tupplur, säkert två viktiga minuter innan tåget kom och jag fick försöka ta mig upp på fötter. (Man väljer vilket av ens krampande ben är minst illa däran, försöker böja det i en lämplig vinkel med hjälp av händerna, ställer sig på alla fyra, trycker ifrån... allt i ultrarapid).
På tåget satt jag tillsammans med en snäll flamländare, vi konverserade på långsam engelska för övertrötta. Han hade problem med sin hälsena men hade förberett sig väldigt grundligt för marschen. Samtalets intellektuella kvalitet blev lite lidande av att vi somnade mellan replikerna.
Sedan byta tåg i Mechelen, från perrong 1 till 8 (ska he liks onnes). Hälsenebelgaren vandrade stillsamt vid min sida, ett steg i taget. Tur att vi hade 20 minuter för bytet.
Sedan gå den långa sträckan genom Gare Centrale från tåg till metro. Och mäta avståndet mellan tunnelbanan i Roodebeek och vårat hus i stumma myrsteg och bara hoppas att grannarna fortfarande sover.
Ungefär så var det att gå dödsmarschen. Men då har jag inte skrivit något om vilken rolig folkfest det var, tänk er att gatorna hela tiden kantades av knäppa familjer som parkerat sig utanför huset med grillar och trädgårdsfester och musiksystem och en glad partykänsla.
Och det är väl klart att jag kommer att försöka igen, nu när jag vet hur man inte gör.

Dagens soundtrack: den här låten blandade fram sig själv på min ipod när jag bet ihop tänderna och ignorerade muskelkrampen vid 30 km.

Färgglad fredag

Nu är det gjort och det gick bra och resultaten var bra.
I efterhand är alla undersökningar rena rutinundersökningar, och man var aldrig orolig, inte egentligen.
Har vilat ut efter narkosen hemma på gräsmattan, nu är det dags att fundera på vad man kan äta till middag som inte är vitt.

I regnbågstider

• 42 är svaret på "den yttersta frågan om Livet, universum och allting" i bokserien Liftarens guide till galaxen. En "korrupt version" av frågan visar sig vara "Vad får man om man multiplicerar sex med nio". 54 skrivs 42 i talbas 13 men Douglas Adams hade inte en aning om detta när han hittade på vare sig talet 42 som svaret, eller just sex gånger nio som den förvanskade frågan (som Arthur Dent lyckas hitta i sitt undermedvetna), och slog så småningom ifrån sig kommentarer angående detta med "Jag må vara en ganska patetisk person men jag skriver inte skämt i bas 13!".
• Om solens strålar bryts 42 grader i vattnet bildas en regnbåge.
• Ett marathonlopp är drygt 42 km långt.

(Wikipedia)

Så, Bodil, du går i mål efter ditt första maratonlopp och ger dig ut på nästa, följd av regnbågar och kloka svar på livets alla förvanskade frågor. Livet när det är som bäst.

  Födelsedagsblommor från oss som firar påsk under magnoliaträden i Josaphatparken!

More heat than light

Nej hörni, lika bra att erkänna det. Slacker-året 2012 blev i runda slängar en vecka långt, sedan har det varit löjligt överarbetat.
I dag har jag jobbat med tre saker som alla är av kalibern "Men borde hon inte ha tänkt på det här lite tidigare". Och ställt en fjärde på vänt för den blir super-urgent först i morgon. I går fick jag uppleva ett mirakel som bara tidsoptimister kommer på att ens be om. Det krävdes en samordning av flera osannolika saker, som att den enda personen som hade möjlighet att lösa mitt problem av en tillfällighet kom in från sin semester, och att en avdelning av lusläsande och grundliga människor ryckte på axlarna åt att jag hade gjort alldeles FEL och hoppade över flera paraplysteg i processen. "Sånt händer".
Fast där jag befinner mig just nu behöver jag sådana mirakler flera gånger om dagen. Att direktören finns tillgänglig att läsa texten ögonaböj och inte har några ändringar. Att de där kollegerna håller sig friska och levererar det som jag har bett dem om. Att inget gått fel och att lorten inte träffar fläkten.

Till sist vet man inte om man egentligen gör något utom att bekämpa paniken. Och sedan får man en liten respit och har ett roligt samtal med någon och så är det något som går lite bra och så prickar man in en lunch med någon man blir glad av att se. Och så hankar man sig fram mellan mirakler och fallgropar. Och på något sätt kan man strunta i att det egentligen inte går alls, det här. För det går ju, uppenbarligen.

Grått är flott

Så, det är fredag. Det är helg i Sverige och där skottar ni snö och tänder ljus och är fullt upptagna med vad det nu är man nu gör på trettondagen (Filadelfiaförsamlingen i Sorseles års- och administrationsmöte är det enda traditionella firande jag kan komma på).

Här i Bryssel är det vardag, det är gråmulet och regntungt, det är för lugnt på kontoret, kafferasten är uppskjuten, den tilltänkta lunchdaten har andra planer och efter jobbet måste jag ta bilen och ge mig ut en sväng på ett trevligt men ändå lite bökigt ärende.

Nej hör ni, jag tror minsann jag behöver lite rysk militärorkester.

Sen ska jag styra upp det där kaffedrickandet, smida andra lunchplaner, stöka undan de arbetsuppgifter som trots allt finns att göra, glatt hämta vår nya lampa i Sterrebeek, köpa en trevlig gåbortspresent och gå på middag hos ett trevligt par som jag ser fram emot att få träffa. I morgon blir det finrea i modekvarteren.

Regngrått är ju en rätt tjusig färg.

[Musiken hittade jag tack vare Annannan och Youtube. Hos Annannan kan man höra samma bassångare mullra fram 16 tons till militäriskt fingerknäppande från den allvarliga kören.]

Söver med Tranströmer

Söver och krånglar och tänker mig att jag är med i ett nanny-program och dömer och bedömer och fördömer mig själv, det här var ingen bra strategi inte det där heller, tänk på det och det, var konsekvent, gör si, var så, meh det är inte så lätt att komma till ro när det känns som någon är arg på en, Alfons ska bara och hämta vatten och leta bästa kudden och...
Och så: tröttnar. Hämtar en stol. Hämtar en bok som jag vill läsa. Startar en musik som jag vill höra. Sätter mig i utanför den öppna dörren en armslängd från barnet. Läser ett par femtiotalsdikter av Tranströmer. Fortsätter till sida 28 och viker ett hundöra. Tänker att det är väl typiskt femtiotalsdikter att krysta till det och pressa in nåt svårt mytologiskt ord som jag inte känner igen, bara för att retas med min ytliga 2000-talsallmänbildning, så att det inte riktigt går att fatta dikten för det finns säkert smarta bottnar och sånt man skulle fatta om man...
Det visar sig på sida 39 att det är Kalevala som åsyftas, men då sover barnet redan.

Råttsnacks

Gör som råttan, gnager i mig elefanten en liten tugga i taget.
Dukar av bordet, tömmer diskmaskinen, fyller den igen, sorterar in kläderna, plockar undan ett julpynt här och lägger lite böcker där, slänger en mössa åt hallen till och bokstavligen gnager i mig överdådet av frukt som julen lämnat bakom sig. Tuggtugg.
(etikett: bokstafett)

Nyårslöfte 2012

Jag lovar dyrt och heligt att jag 2012 ska anpassa min arbetstid till den tid jag har betalt för att vistas på arbetsplatsen, snarare än till den gränslösa mängd arbete som krävs för att allas förväntningar ska uppfyllas.
Säkert måste jag bli bättre på att jonglera. Lära mig fånga in alla jongleringsbollar vid arbetsdagens slut och smidigt lägga dem i en liten korg tills de behövs igen. Och - framför allt - bli bättre på att passa. Lära ut alla trick jag någonsin kommit på, entusiastiskt låta andra tänka ut nya. Applådera andras skicklighet i stället för att själv göra de där jättetidskrävande tricken som jag är så bra på. Stående ovationer gör det lättare att smita iväg. Börja gå från jobbet med svikt i steg och smilgrop i kind.
I det oändliga dra ut på metaforen, fast inte så länge att det går ut över balansen mellan arbete och fritid.
2012, slackeråret. Fast på ett ansvarsfullt och bra sätt.