Söver och krånglar och tänker mig att jag är med i ett nanny-program och dömer och bedömer och fördömer mig själv, det här var ingen bra strategi inte det där heller, tänk på det och det, var konsekvent, gör si, var så, meh det är inte så lätt att komma till ro när det känns som någon är arg på en, Alfons ska bara och hämta vatten och leta bästa kudden och...
Och så: tröttnar. Hämtar en stol. Hämtar en bok som jag vill läsa. Startar en musik som jag vill höra. Sätter mig i utanför den öppna dörren en armslängd från barnet. Läser ett par femtiotalsdikter av Tranströmer. Fortsätter till sida 28 och viker ett hundöra. Tänker att det är väl typiskt femtiotalsdikter att krysta till det och pressa in nåt svårt mytologiskt ord som jag inte känner igen, bara för att retas med min ytliga 2000-talsallmänbildning, så att det inte riktigt går att fatta dikten för det finns säkert smarta bottnar och sånt man skulle fatta om man...
Det visar sig på sida 39 att det är Kalevala som åsyftas, men då sover barnet redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar