Hejdå föräldrapenning

Så där då, då är yngsta barnet över åtta år och har passerat skolavslutningen. Föräldradagarna brinner inne. 40 st. Tänk den som hade förmågan att planera sitt liv och att ta vara på de tillfällen som ges. Men det är inte som att jag inte varit ledig. Hela förra sommaren till exempel. Det kunde ha varit fler sådana långlediga somrar. Nå, nu är det gjort, förbi och det kommer inte tillbaka. Och i reda pengar handlar det om en förlust på 2400:- som går tillbaka till staten.

Gör något klokt för dem, kära staten! Själv ska jag försöka göra något klokt av mitt föräldraskap som nu handlar om att vårda kompetenta barn. Ge dem utrymme och växtmån, kärlek och respekt.

Första sommardagen!

Idag har jag njutit av att sitta vid en västervägg i kvällssolen. Så ljuvligt! Sunkigt fredagsmys utbytt mot grillkväll. Imorgon blir det trädgårdsmys.

Ta det lugnt

I efterdyningarna av stress känns allt så segt. Jag gör saker, men det känns som att det går i slow motion. Det är för att det är en kontrast till en tillvaro då det inte fanns tid till eftertanke och omställning från en sak till en annan. Nu tar jag mig den tiden och då hinner jag förstås mindre på en dag. Det är så det ska vara.

Beslutet gott, allting gott

Idag är det fettisdag. Jag tolkar det så att det är på denna dag som det är sista chansen att äta semlor.  Så när detta är skrivet ska jag njuta av den sista halva semlan i kylskåpet. Sedan stundar fastan.

För min del har jag beslutat mig för att fasta från kött och fisk. 100 dagar blogg, 40 dagar lakto-ovo-vego.

Idag blev jag trött på att tänka på prestationsprinsessor och såg mig själv som en duglig och kapabel människa. Så jag sa ja. Om vi kommer överens om villkoren. Mer om vad, en annan dag. Hoppas du är nyfiken!

Hello world - igen!

Hej Signe, tack för att du håller kroppens flagga högt! Och håller liv i kära gamla Talkie Walkie, på det sättet. Håller liv i blodsystemet. 

Midvintern (vårdandets tid) var kort (räckte över SM-veckan och invigningen av kulturhuvudstadsåret) och sedan några veckor är vårvintern här. Idag firades den in officiellt på Rådhustorget och jag borde ha varit där för det är något att fira! http://umea2014.se/sv/evenemang/gijrradlvvie/

Här hemma firade vi i det lilla med att åka pulka och rattbob i en egen pulkabacke. Det är första gången min man skottat upp en sådan och det var ju inte ett år för tidigt. Tidigare snöhögar har vi bestigit och grävt i, men i år blev det en liten pist.

Men samtidigt strävar våren på i rabatten vid farstubron, pärlhyacint och krokus växer långsamt men envetet upp (de började redan i januari och verkar ha klarat kylan). Uppvaknandets årstid, så sant som det är sagt. Min favoritårstid i sina ljusa stunder och emellanåt tung och jobbig, med bakslag, snöflir, en doft av sura handskar och blöta overaller.

Vi får se vad vårvintern bjuder på i år och jag ska försöka täcka in den här på Talkie Walkie, blogga varje dag i 100 dagar. Genom hela vårvintern ända fram till våren (återvändandets årstid). Tack för att du läser!

Nu är det för halt

för att jogga, halka runt och ha det glatt. Inomhusbruk av kroppsdjuret: låtsas-trapp,  låtsasrodd och skidåkning i en låtsasskog. (och älskog kan tänkas, men mer om det är bloggen inte redo för).
Och lånebarn och hemkokt eko reko pk hemkokt fläsklägg.
Och ny säsong av Lilyhammer på SVT play och Netflix.

Höstlov

Övernattningar:
packa ner och packa upp,
packa ner igen.

Vi bringar anemoner

 
Varmaste födelsedagshälsningar till Bodil!

Trots vinterns ovanligt hårda grepp om Belgien, med snö så sent som förra helgen, är det här vad vi hittade i Bois de la Cambre i dag. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Vintertid - dags att ställa tillbaka hönorna

Efter en lång, sval men skön utesommar är det dags för hönorna och tuppen att flytta in i vinterhuset igen. Jag har städat ur sommarstugan och in vinterboet. Sedan har jag burit alla hönor från nattbjälken till det nya stället. Tant Brun, Silvia, Madeleine, Estelle, Angry Bird, Kuckel, Viktoria och Citronen. Allt gick väldigt lugnt och fint. Jag lyfte ner hönan framifrån och alla hönor reagerade lika, "Va, skulle du ta ner mig, jag trodde du skulle ta syrran istället". Jag bar dem under armen, småpratade med dem och klappade dem. De gillade läget. Tuppen brydde sig måttligt, han stoppade huvudet under vingen medan jag bar bort hans hönor.

Nu längtar och väntar vi på våren.

Men för A blir det en lättnad, hon gillar inte tuppen och nu kan hon vara ute på gården utan att bry sig för fem öre. Vill hon så kan hon kika på honom genom hönshusets glasdörr, men han kan vare sig picka eller sporra henne. Skrattar bäst som skrattar sist!

Förhösten

Sensommaren går över i förhöst och det har jag firat med att:

• Plocka hallon
• Ställa undan trädgårdsmöblerna
• Promenera
• Räfsa (tallbarr...)

På förhösten är + 15 C ljuvligt, regn är ok och förväntningarna är helt enkelt inte så stora. En bra tid!

Portalögonblick

I dag på vägen hem svängde jag förbi Delhaize och handlade mat.
I dag när jag kom hem stekte jag en god köttbit och gjorde en sallad.
Dagens middag var så fruktansvärt god att jag tänkte att det här måste jag blogga om.

Eftersom en hel rad med vetenskapliga studier har visat att folk formligen äääälskar att läsa om vad andra har ätit till middag, de blir så glada för bloggarens skull så det får dem att glömma sina egna makaronermeketchup.

Det som gör den här dagen olika alla andra dagar är att jag för första gången sedan dottern åkte på sin tågluff för en vecka sedan faktiskt har ätit middag här hemma. Gårdagens middag bestod till exempel av mariekex och salta jordnötter i ett hus jag semestervaktar.
Det här är lite viktigare än det kanske verkar. Nu är det bara ett skolår kvar innan jag har blivit en sån där mamma som har vuxna, utflugna, barn. Och om jag inte får snurr på det här med att äta middag för mig själv, så blir det ju så sorgligt alltihop.
Sådeså.

Hemma!

Ett blandat halleluja: Nu är vi hemma!

Allt gick bra och det är skönt och fint och härligt att hänga av sig sina reskläder och äntligen öppna dörren till sitt eget badrum, sin egen garderob. Roligt att ringa sin kära syster och boka in en middag. Och sorgligt och trist att Indien och nästa resa är långt borta. Konstigt att komma hem till detta stora hus och de stillsamma gator det ligger vid. Var är alla människorna, rickshorna, de tutande bilarna, trängseln och den där vaga känslan av äventyr? I stället hemmakomfort, hemmaproblem, räkningar, allt man borde ta itu med fast kanske inte riktigt än. Låt oss först landa...

Rumsomställning, tidsomställning. Vi satt och sov på flyget i natt och jag vaknade klockan fyra, belgisk tid, i likhet med alla andra vuxna flygpassagerare, trots att allt på planet var lugnt och stilla och lamporna var nedsläckta. För oss var klockan halv åtta och det blev snabbt kö till toaletten.
I går på flygplatsen stod jag i kö bakom en japan som ideligen nös. Jag såg någon halvhjärtad thriller om en hemsk influensa som spreds via flygplatser och asiatiska resenärer, och mycket riktigt, i dag nyser jag med samma intensitet som han. Kanske är vi bara allergiska mot samma sak, vad vet man. Kanske är det SARS. Om det här skulle bli mitt sista blogginlägg så låt mig tacka för den tid som varit!

Svettiga hälsningar från ett helt annat land: Kulturchock

Kulturchock, överlastade sinnen, oj hur ska man berätta. De första dagarna i Bombay/Mumbai gick åt till att med stor försiktighet förflytta min stora blekvästerländska kropp från plats A till plats B. Och förhålla mig, varje meter, till vad jag såg.
Alltså varje meter.
Att gå på trottoaren 50 meter vid marknadsstånden motsvarar
-- 20 personer som sträcker fram det som de tillfälligtvis råkar hålla i händerna: Yes?
Vilka finfina saker som helst. Ett par herrshorts. En solfjäder av påfågelsfjädrar. Ett halsband. Ett minneskort till telefonen. En sjal. En nyckelring i mässing där det står utstansat SALMAN. Yes? No, thank you, svarar man 20 gånger.
-- tre tiggare som rycker en i armen och sträcker fram handen.
-- fem personer som man tänker att man kanske inte borde titta på. Magra farbröder som ligger hopkurade på någon sten och sover, en mamma som sitter och lagar mat under ett träd med något barn i sällskap.
-- tre hundar, två katter.
-- minst två stånd där man kan köpa chai (kryddigt, sött och mjölkigt te), eller något att tugga på, eller juice gjord av färskpressade sockerrör.
Och alla människor man går tillsammans med eller som man möter. Allvarliga ordentliga statstjänstemän, söta skolflickor, mammor i färgglada saris eller broderade tunikor med byxor med bedårande flickor i klänningar söta som kristyr eller gossar i snygga tröjor och kortbyxor, äldre herrar i västerländska eller indiska kläder, tuffa killar i jeans och t-shirt. Vi tittar granskande på varandra, lika ovanliga för varandra fast indierna är många fler. Och en eller ett par västerlänningar, emellanåt. Vi nickar mot varandra som några avlägsna släktingar men ids inte säga hej.

Och varje gatukorsning kommer bilar och cyklar och rickshor farande och man vet inte vilket håll man ska titta åt för det är en mycket flexibel tolkning av vänstertrafik. Och att gå över gatan är ett hoppande mellan saknade trottoarkanter, vattenpussar och plankbitar och tittande mot trafiken. Alla dessa bilister som betraktar rödljusen som något som smällts upp i rent informativt syfte. (Vi åkte på en lång taxifärd med en chaufför som bromsade in hundra gånger för cyklar, fotgängare, lastbilar som bytte fil, bilar, mopedrickshor och vanlig hederlig trafikstockning, men aldrig - jag lovar - för rödljus).

De första två dagarna tog jag inte upp kameran en enda gång. Kunde inte både uppleva och dokumentera på samma gång.
Och sedan plötsligt en dag märker man när man går på gatan att den är ungefär som den brukar vara. Man ser till och med någon gammal bekant i denna 16-miljon-stad: var det inte han som stod bakom disken på bok-kaféet? Och den där med ryggsäcken, var det inte han som var från Ukraina som jag pratade med under pausen på biofilmen?
Och då är det så smått dags att ta nattåget och åka till Goa.

Mitt jobb söker tre nya chefer och en ny lokal

En Umeå-chef, en Skellefteå-Lyckselechef och en verksamhetsutvecklare. 8 augusti är sista ansökningsdag, annons här.
Förmodligen kommer ett och annat bli annorlunda.

Smulan

Tuppen Smulan kom idag. Snyggaste svarta fjädrarna, röd kam, tofflor. Godkänd av unghönorna, men inte av gammhönorna. Det blir nog bra det där, med tiden. 

Men vad ska alla heta? Smulan... och unghönorna...

Tant Gul verkar göra sig färdig för att vika in vingarna för gott, hon rörde sig inte från loftet idag och där finns varken mat eller vatten. Jag bar upp lite vatten till henne i kväll, får se hur det är imorgon. Sorgligt är vad det är...

Vi har glädjen att presentera...

Chaplin 6 maj

Får jag presentera vår nya familjemedlem - en kooikerflicka som förmodligen heter Chaplin. Här ligger hon och vilar sig i form. Om ett ögonblick kommer ännu en av alla de milstolpar vi ska passera - första mötet med dammsugaren. Som uppmärksamma tittare ser på bilden är det hög tid att den får komma fram.

Om en timme får vi besök av Joels onsdagsarbetsgivare, Midas' matte. Farbror Midas får stanna hemma tills Chaplin fått alla sina vaccineringar.

Chaplin är en kooikerhondje och i går hämtade vi hem henne från Holland. Snart har hon varit vår i 24 timmar!

Vårkänslor

Bar asfalt, krympande snömängder, litet grönt sticker fram, grusknaster mellan däck och väg... minsan, jag tror det är vårkänslor på gång!

Pirr, pirr!

Självnominering

Min nominering till utmärkelsen "Den person som det är syndast om i världen just nu" motiverar jag med:
1. Priset för att få ta ledigt två dagar i slutet av veckan visade sig bestå av att pressa in en arbetsvecka på tre dagar. Alltså om jag räknar hur många timmar jag jobbat så är det inte mycket som fattas.
2. Priset för att jobba så där tokmycket är bland annat att det inte blir så mycket mat köpt och hemburet. Vilket spar pengar men just i kväll, när jag kommer hem ap-sent, kall och hungrig, så finns det inte mycket i skåp och lådor som låter sig konsumeras på stående fot.
3. Dagens middag blev därför fem digestivekex med ost.

Det kan hända att dottern är spekulant på samma utmätkelse: brist på kvalitetstid med sin mor är väl en sak, men var är maten...!

Jag inser att det finns folk som det är betydligt syndare om är jag -  o ja, finns det folk som har det jobbigt nu. Och nu när digestivekexen börjat göra verkan, och fingarna tinat och de sammanbitna målmedvetna måste-bara-få-det-här-ur-världen-dragen har slätats ut och tanken på ett bad slagit rot... ja då kanske jag kan dra tillbaka min kandidatur och börja se fram emot att jag faktiskt är ledig nu, klart och betart.

Vinterstylade träd

Årets trend bland tallarna: looking granisch. Fören del är det tufft men en del klär otroligt bra i stilen.

Rönnen passar på att tänka sig riktigt vitblommig. Och bollpilarna har anamat den norska stilen

norsk spirea.

Det är bara gärdesgården som kör med klassisk vinterstil.

Det är en dag i övermorgon också

Ja, vad säger de till varandra när de går och lägger sig på Samoa ikväll, för att inte vakna igen förrän den 31 december?

Och hur blir det för dem som har födelsedag den 30 december? De fyller inte år imorgon i alla fall.