Under den tidiga förmiddagspromenaden med Chaplin satte jag mig ner på en betongklump och njöt av solen medan hunden undersökte allt intressant som hänt på den lilla markrutan sen sist hon var där. Det var lugnt och stilla på gatan och nere på boulevarden gnisslade en spårvagn förbi. Så kom ett bromstjut, en smäll och något som lät som ett skott. Två bilar hade krockat på hörnet och i den ena hade krockkudden löst ut. Något pyste och väste luft eller gas och under bilarna växte en pöl. Folk strömmade till från olika håll, kedjerökaren med solglasögonen och den feta vita hunden, den asiatiska familjen tre hus bort, servitrisen från brasseriet och den blekta blondinen jag tycker mig känna igen från något annat sammanhang. En chockad flicka med blodiga händer satt på trottoarkanten, en upprörd man gick fram och tillbaka på trottoaren. Varje gång han lyfte blicken för att titta på bucklorna på sin tyska bil såg han ut att hoppas att de skulle vara borta, att allt skulle vara ett missförstånd. Servitrisen hämtade stora glas isvatten, någon ringde ett samtal, mannen gick ett varv till runt sin bil, flickan grät och vi gick hem.
Senare, vid tennisbanan, träffade vi en liten pojke som kanske var sex år. Han ville så gärna klappa hunden och veta vad hon heter, hur gammal hon är och vilken sort det är. Det märktes att franska inte var hans förstaspråk, jag gissar att de pratar turkiska i familjen.
"Vi hade en hund förut," sa han. "En chihuahua, som bara var så här liten (måttar med händerna) men den är död nu. Hon blev påkörd av en bil. Här." (Pekar på halsen och lägger huvudet på sned.)
"Oj," sa jag. "Man måste vara försiktig med hundar, de förstår inte att de måste akta sig för bilar."
"Vi skulle gå in från bilen, och mamma sa till lillebror att han skulle hålla i hunden. Och han gjorde det, han höll i kopplet, det gjorde han. Men hunden sprang ut på gatan och så kom det en bil. Och den körde på den, här." (Visar igen, pekar på halsen och lägger huvudet på sned.)
Och jag tänker mig en mamma som tappar sina väskor och kassar och en liten storebror som inte vet vad han ska göra och en liten lillebror som håller ett koppel och en älskad liten hund som inte lever längre och en bil på snedden, med en dörr öppen och en förare som skriker och är arg och rädd och som vet att det lika gärna kunde ha varit den lilla pojken. Och jag vet att vilken dag som helst kan det vara jag som tappar eller håller eller skriker eller ligger för det är så det är i livet och trafiken. Vi har enats om en värld där ett ögonblick av bristande uppmärksamhet kan kosta allt.
