Ögonblicket när man upptäcker att man är gammal

I dag har jag sett en film om kärlek och matlådor.
För mig som faktiskt åkt på det där tåget, gått på de där gatorna, smakat den där maten, så handlade filmen så klart om Indien.
Fast den sekvens som biter sig fast är när mannen full av kraft förbereder sig för att träffa Den Där okända kvinnan: optimism, framtidstro och ett glatt och vågat självförtroende.
Och upptäcker, som i blixtbelysning, att nej. Det är för sent. Jag är för gammal. Jag har blivit gammal utan att ens märka det. Det är löjligt att ens hoppas.
h
Ja, huvva, det här livet och dess benägenhet att bara gå åt ena hållet!

Vad heter sjukdomen?

Rekommenderar varmt filmen "The Name of the Disease". Den handlar om riktigt fattiga människor i Rajastan i Indien, och vad de gör för att hålla sig friska. Och varför de inte går till sjuksköterskemottagningen i kvarteret trots att vården där är subventionerad.

Indien: Le rickshaw driver

När ricksaföraren i Madurai upptäckte att vi försökte ta en bild på en motorcykelfamilj var han genast med på noterna. Först gällde det att köra ikapp dem i den täta trafiken, sedan att komma upp så pass nära att vi kunde få en bra bild.
Själv ville han gärna att vi skulle ta ett kort på hans bröllopsfoto som hängde över vindrutan. Fast den här bilden tyckte han dög rätt så bra också.

 Motorcykelfamiljen!

Och slutligen, vår taxichaufför från Mumbai.
"Har du körkort?" frågade guiden. "Skulle du vilja ta den här mannens plats?" Take the place of this fellow
Jag sa att nehejdutack och skyllde på vänstertrafiken.
Hon skrattade och sa: "All Mumbai taxi drivers are fighter pilots".
Och det var väl så kan körde.
Jag frågade om det var OK att ta en bild. "Vi är inte vana vid den här sortens trafik där vi bor" sa jag.
"Javisst", sa han. "Men då måste du skriva att den här mannen är filosofie kandidat."

Och det lovade jag.

Indien - nya kompisar

En sak som var oväntat rolig i Indien var att fota folk. Vi frågade alltid först och folk ställde för det mesta gärna upp. Eller gärna och gärna... skräddarsonen från Mysore hade hellre ätit levande mask. 

De här skräddarna sydde för övrigt  väldigt rejäla sidenskjortor åt oss. Vi får plocka fram dem i vinter när klimatet tillåter, om det blir så pass kallt.

 Street cricket, Mysore!

 Den här improviserade Bombay-familjen består av en guide, en dotter, en europeisk drifter och en gatuförsäljare som lånades in för att vara lite liten och gullig.

Och Goas coolaste 15-åringar som alla av en lycklig slump var lediga eller skolkade just när vi höll på att ge upp om hela delstaten. Dottern lovade försöka rita av en av killarna, och sedan var det bara att leverera.

Indien: Kläder

Det är en konstig känsla att åka till det Exotiska Fjärran Landet och försöka klä sig så lämpligt man någonsin kan, enligt guidebokens förmaningar och långt, löst sittande, vältäckande... och bli fnissad åt och hånad. Vad var det för fel på de västerländska kläder vi hade plockat med oss? Varför var det OK att förlöjliga oss?

Svårt att veta, men surt var det, och snabbt gick det för oss att rätta in oss i ledet.

 En sidensari med en lånad blus på affären Famous Saree Centre i Mumbai. Skorna fick vi lämna på trottoaren utanför innan vi ens fick gå in i affären. På golvet ligger mjuka madrasser täckta med fint vävda tyger och vi var så pass bra kunder att vi fick dricka chai. Senare köpte vi en sariblus på oändligt välsorterade Saree Matching Centre.
Att ta på en sari är en liten konst i sig. En instruktionsvideo för den som vill testa.

 Shalwar kameez måste vara den bekvämaste klädedräkt som har uppfunnits. En lös tunika med vida fladdriga byxor. Dagen när vi fick akut klädstress på grund av folkhån köpte jag denna präktiga outfit. Tunikan, som försäljaren hävdade var speciellt fantastisk i monsuntider, är av stadig polyester med ditbroderade speglar. Blir den svettig (hur skulle den kunna undgå att bli svettig när det är 30 grader varmt) så är det bara att kliva in i duschen.
Nej det sista var inte sant. Sant är dock att jag tog på mig denna tunika varje gång som jag kände mig ängslig och osäker. Vare sig jag var monsunblöt, svettig eller morgonfräsch föll tunikan lika prydligt.
Riktigt komplett var den förstås inte utan en sjal men där gick faktiskt och tyvärr gränsen för min anpassningsförmåga.

 Jag tror att mina dagar med sjal kan räknas på ena handens tumme. Den här bilden är därför ganska unik och blir kanske värdefull en dag.
Jag höll på att strypa mig själv i min svettiga syntetgardin. Klädedräkten som skymtar i bakgrunden är ännu en shalwar kameez, av en modell från Punjab. Kanske den mest illasittande tunika jag någonsin har ägt, vilket är lite surt med tanke på att den faktiskt är skräddarsydd.

 Slutligen dottern som med säker hand plockade det bästa från båda traditioner och skapade något indoeuropeiskt som funkade finfint över alla gränser.

Påannonsering: Indien

Jag lovar dyrt och heligt att jag ska lägga upp en massa bilder från Indien, ha tålamod!
Men nu bara ett citat från Goa Times 12 juli, bara för er.

Bipasha Basu:
"I was called an unconventional actress in every article where I entered, perhaps more so because I was dusky and tall. Dusky became a constant adjective with me. And when people meet me, they say aap toh kaale nahi ho, aap toh gore ho! And I'm like, hello, I'm not gori! But this is the first conversation fans have with me. Why do you look dark on screen? I laugh and say, mujhe pasand hai, main do shade dark karti hoon apne ko. What do you say?"

Drömlandet

Det är närmast ett brott att besöka Bombay/Mumbai* utan att se en enda Bollywoodfilm på bio, sa guideboken, och för att inte stöta oss med Lonely Planet gick vi på kvartersbiografen en sotsvart kväll alldeles i början av vår Indienvistelse, på den tiden när det kändes som att exakt vad som helst skulle kunna hända.
Det är en speciell känsla att stå i en tät, svettig kö som trycker sig mot biljettkassan, och krama sina 200 rupier i handen och försöka vara modig och stå på sig och inte låta någon fler (än de 20 personer som redan gjort det) tränga sig före. Stämningen är hetsig och stressad som... ja som det är vid vadslagningsbåsen på travet mitt under brinnande lopp, om man ska tro vad man sett på TV.
Det är en speciell känsla att luta sig mot det lilla runda fönstret till biljettkuren och gasta, som om det vore självklart att biljettförsäljaren kan engelska och att man själv vet vad man gör, att man vill ha två biljetter och med sakkunnig min titta på den karta över sittplatserna som biljettförsäljaren håller upp och säga att rad 38 och platserna 16 och 17 blir jättebra. Försöka mobilisera sin över-stimulerade hjärna att komma ihåg siffrorna, för biljettförsäljaren skrev dem med skrufsiga bläcksiffror kors och tvärs över hela den fladdriga rosa biljetten, och man befarar att han kanske skrev dem på hindi och att man aldrig kommer att kunna tyda dem.
Sedan gå in med alla andra, förväntansfulla, varma och knuffiga, som också ska se filmen. Det är omöjligt att hitta sin bänkrad och sin plats, men vaktmästaren lyser med sin ficklampa.
Passera en fem-sex män som redan har satt sig längst ut på bänkraden och som inte ids resa sig upp för att släppa fram en. Sorry, excuse me, thank you, sorry.
Sätta sig bredvid en man som kanske är taxichaufför. Eller, funderar man, kanske arbetare hitrest från någon annan delstat. Han lägger helt självklart beslag på armstödet och lutar sig friskt över på ens revir och man undrar om man borde knuffa tillbaka honom eller om det skulle uppfattas som en invit.
Och så börjar filmen och den är ett spektakel. Extra allt. En hårdlanserad Bollywoodprodukt som hade haft premiär dagen innan.  Filmen heter Bol Bachchan och det skulle enligt vissa källor kunna betyda "struntprat".
Handlingen, så vitt jag med stöd av dottern och Wikipedia och diverse filmsajter kunnat utröna, är ett snubbel- och förväxlingsdrama om en muslimsk kille som för att rädda livet på ett barn bryter sig in i ett hinduiskt tempel. Som tack för sitt hjältedåd riskerar han att bli lynchad av en uppretad folkmassa - skulle de veta att han är muslim vore han död. Hans vän hittar i all hast på ett nytt namn åt honom. Lite oklart varför, men av någon anledning måste han även klistra på sig en lösmustach. Och så blir det förstås komplicerat när hans arbetsgivare någon dag senare upptäcker honom i moskén och han måste snurra ihop någon förklaring på det, och när det bästa han kommer på är att han har en tvillingbror som inte bara är muslim utan dessutom homosexuell. Och så får han byta röst och minspel när mustaschen ramlar av. Och så har han tre låtsasmammor. Men för att gå händelserna i förväg: jo, han klarar sig och han får flickan.


Och när skurken visas i bild buar publiken, och de skrattar högt när hjälten gör sina tyngdlösa stunttrick och männen visslar under dansnumren. Och i rasten - för hur skulle man orka se hela långa filmen i ett drag? - står man i en ny kö och köper popcorn.  Och hela tiden är man som en bambi på isen i detta mörka rum i denna främmande stad, bland alla varma och hetsiga människor och undrar på sitt räddhågsna vis om det är riktigt säkert att det här är riktigt säkert (och här talar jag för mig själv och inte för dottern som lätt och smidigt tar till sig såväl hindi som trängsel...).
Nästa dag tar vi en taxi i en annan del av staden och försöker lotsa chauffören till hotellet.  YMCA? Madame Cama Road? Eh, vahetere, visst finns det något museum där, men känner han till det? Jag halar upp min mobiltelefon och kopplar in GPS-en och visar vägen, han stirrar på skärmen och den blå pilen men blir inte mycket klokare. Han stannar till sist för att fråga en annan person om vägen, men han känner inte heller till den. "Cinema Regal?" frågar till sist dottern och då rasslar det till när polletterna trillar ner. "Åh, varför sa vi inte det tidigare? Cinema Regal! Den är ju känd!"
Dottern frågar om chauffören har sett Bol Bachchan och sjunger någon strof ur filmmusiken, och jo, han har redan sett den och tyckte också att den var rolig.
Det hör faktiskt till saken att bio är jättedyrt. Biljetten kostade 100 rupier som motsvarar i runda slängar 1,50 €. Man kan äta varmrätt på en helt OK restaurang för 60 rupier.

Några dagar senare, en ny bio, den här gången i välbärgade Goa. Vi sitter i en toppmodern salong med tolv-femton andra personer och tittar på den charmiga filmen Ferrari Ki Sawaari, om en laglydig statsanställd far som har en exceptionellt begåvad kricketspelare till son, men inga pengar att skicka honom på kricketläger i England för. Pappan slår sönder spargrisen för att kunna köpa ett slagträ till sin son. För att få råd med själva resan knycker han av något oklar anledning en Ferrari. Och så blir det förstås komplicerat.
Det finns säkert nyanser i den här filmen som skulle göra handlingen något enklare att förstå, om man bara förstod hindi. Men den är söt som en Disneyfilm och tro't eller ej, men den utspelar sig i juletid. Publiken är artig och stillsam och det är svalt i luften, och mycket bekvämare än hemma i Brysselstaden, och vi saknar nästan inte Bombay/Mumbai alls. Eller bara lite.



* (Jag tvekar hela tiden om jag ska konsekvent säga "Bombay" eller "Mumbai". Folk använder båda namnen. Man kan koppla ihop "Bombay" med stadens koloniala historia, och "Mumbai" med det nationalistiska/fascistiska partiet som styrde staden 1995 när den bytte namn. Och så får man välja på vilket sätt man vill vara politiskt inkorrekt. Man kan också bmumbla när man säger det så ingen vet säkert.)

Svettiga hälsningar från ett helt annat land: Kulturchock

Kulturchock, överlastade sinnen, oj hur ska man berätta. De första dagarna i Bombay/Mumbai gick åt till att med stor försiktighet förflytta min stora blekvästerländska kropp från plats A till plats B. Och förhålla mig, varje meter, till vad jag såg.
Alltså varje meter.
Att gå på trottoaren 50 meter vid marknadsstånden motsvarar
-- 20 personer som sträcker fram det som de tillfälligtvis råkar hålla i händerna: Yes?
Vilka finfina saker som helst. Ett par herrshorts. En solfjäder av påfågelsfjädrar. Ett halsband. Ett minneskort till telefonen. En sjal. En nyckelring i mässing där det står utstansat SALMAN. Yes? No, thank you, svarar man 20 gånger.
-- tre tiggare som rycker en i armen och sträcker fram handen.
-- fem personer som man tänker att man kanske inte borde titta på. Magra farbröder som ligger hopkurade på någon sten och sover, en mamma som sitter och lagar mat under ett träd med något barn i sällskap.
-- tre hundar, två katter.
-- minst två stånd där man kan köpa chai (kryddigt, sött och mjölkigt te), eller något att tugga på, eller juice gjord av färskpressade sockerrör.
Och alla människor man går tillsammans med eller som man möter. Allvarliga ordentliga statstjänstemän, söta skolflickor, mammor i färgglada saris eller broderade tunikor med byxor med bedårande flickor i klänningar söta som kristyr eller gossar i snygga tröjor och kortbyxor, äldre herrar i västerländska eller indiska kläder, tuffa killar i jeans och t-shirt. Vi tittar granskande på varandra, lika ovanliga för varandra fast indierna är många fler. Och en eller ett par västerlänningar, emellanåt. Vi nickar mot varandra som några avlägsna släktingar men ids inte säga hej.

Och varje gatukorsning kommer bilar och cyklar och rickshor farande och man vet inte vilket håll man ska titta åt för det är en mycket flexibel tolkning av vänstertrafik. Och att gå över gatan är ett hoppande mellan saknade trottoarkanter, vattenpussar och plankbitar och tittande mot trafiken. Alla dessa bilister som betraktar rödljusen som något som smällts upp i rent informativt syfte. (Vi åkte på en lång taxifärd med en chaufför som bromsade in hundra gånger för cyklar, fotgängare, lastbilar som bytte fil, bilar, mopedrickshor och vanlig hederlig trafikstockning, men aldrig - jag lovar - för rödljus).

De första två dagarna tog jag inte upp kameran en enda gång. Kunde inte både uppleva och dokumentera på samma gång.
Och sedan plötsligt en dag märker man när man går på gatan att den är ungefär som den brukar vara. Man ser till och med någon gammal bekant i denna 16-miljon-stad: var det inte han som stod bakom disken på bok-kaféet? Och den där med ryggsäcken, var det inte han som var från Ukraina som jag pratade med under pausen på biofilmen?
Och då är det så smått dags att ta nattåget och åka till Goa.

Catered lunches and a kitchen exploding with every possible food, snack, or drink you can imagine. Craving something special? Then just add it to the list, and we'll stock it for you!

Om det inte har framkommit tidigare så går jag som en äggsjuk höna och tänker på Indien. Indien. Indien. På torsdag kväll stiger vi av flyget och går ut på Mumbais flygplats och sedan är vi oundvikligen där, vad som än händer.
Inse detta: 35 % av Indiens befolkning lever på mindre än en dollar om dagen.
Enligt vad jag läst förefaller folk acceptera sin lott, som en rättvis konsekvens för saker de har gjort i något tidigare liv. Nästa liv kanske blir bättre.
Jag tänkte på Indiens 35 % hyperfattiga när jag läste om jobbförmånerna på den här amerikanska firman.
Men jag tänker å andra sidan på dem nästan jämt.