More heat than light

Nej hörni, lika bra att erkänna det. Slacker-året 2012 blev i runda slängar en vecka långt, sedan har det varit löjligt överarbetat.
I dag har jag jobbat med tre saker som alla är av kalibern "Men borde hon inte ha tänkt på det här lite tidigare". Och ställt en fjärde på vänt för den blir super-urgent först i morgon. I går fick jag uppleva ett mirakel som bara tidsoptimister kommer på att ens be om. Det krävdes en samordning av flera osannolika saker, som att den enda personen som hade möjlighet att lösa mitt problem av en tillfällighet kom in från sin semester, och att en avdelning av lusläsande och grundliga människor ryckte på axlarna åt att jag hade gjort alldeles FEL och hoppade över flera paraplysteg i processen. "Sånt händer".
Fast där jag befinner mig just nu behöver jag sådana mirakler flera gånger om dagen. Att direktören finns tillgänglig att läsa texten ögonaböj och inte har några ändringar. Att de där kollegerna håller sig friska och levererar det som jag har bett dem om. Att inget gått fel och att lorten inte träffar fläkten.

Till sist vet man inte om man egentligen gör något utom att bekämpa paniken. Och sedan får man en liten respit och har ett roligt samtal med någon och så är det något som går lite bra och så prickar man in en lunch med någon man blir glad av att se. Och så hankar man sig fram mellan mirakler och fallgropar. Och på något sätt kan man strunta i att det egentligen inte går alls, det här. För det går ju, uppenbarligen.