Stororden

Ikväll sprang jag lillrundan, nästan hela vägen, nöjd! Sedan deklamerade jag en dikt högt för mig själv ute på lägdan. Jag skrev den i höstas till minnet av ett gott samtal, där jag tappade koncentrationen och slutade lyssna.

Jag ser att du säger något viktigt till mig.
Jag ser att det är viktigt för dig att säga det till mig.
Men jag tar inte längre in orden du säger.
Jag är fullt upptagen med att tänka: jag är viktig för dig!

Dina ögon lyser.
Ditt ansikte är vänt mot mig.
Du lyser mot mig.

Om du skulle fråga vad jag tänker på just nu
skulle jag kanske svara:

"Visst är det märkligt att jag tror att jag kan tolka din upplevelse,
när det enda jag kan veta något om är min upplevelse."

Men egentligen borde jag säga som det är:

"När jag sitter här och talar med dig,
är jag glad att vara precis där jag vill vara,
just nu."