Jag har deklarerat!

Och jobbat klart denna vecka, denna sköna kortvecka. Idag jobbade de som inte hade semester att ta ut hur som helst, de som inte hade föräldraledighet att ta ut, ja, och jag. Som trodde att en arbetsdag i lugn och ro skulle göra mig glad. Det gjorde den väl på sätt och vis, jag hann det jag måste och var inte stressad.

Barnen var lediga med maken, så jag åkte snabbussen in till stan och hem. Tänk en buss som tar en in och ut ur stan på mindre än en kvart i vardera riktningen. Normalt är det svängen förbi sjukhuset, som tar så sjukt lång tid. Mer direktbussar tack! Men, jag förstår, målgruppen jobbar på sjukhuset eller går på universitetet, det är väl så. Alltså memorera: kl. 8 samt 16.15, raka spåret.

Imorgon är det löööördag! Hoppas på lite inneliv och lite uteliv.

Den långa vägen hem

Så där, sitter på bussen efter vad som känns som en arbetsvecka, men två dagar. Nu har jag haft medarbetarsamtalen färdigt. Utvecklande för mig och förhoppningsvis för mina medarbetare. Jag har lärt mig en del om hur det går till att sätta mål, men behöver kanske jobba lite till på förankring av målen... Men min modell blev att diskutera individens kompetens och önskan om utveckling, prata kring uppdrag den har haft i närtid, som varit roliga och utvecklande och utifrån det satt målen för verksamhet och utveckling. Nästa steg blir att följa upp målen och se vilken effekt de ger på vår grupp och för de enskilda individerna. Jo, det känns riktigt bra.

Sjukt nöjd, bra jobbat säger jag till mig själv! (Och skönt att det är klart... den första fasen i vart fall.)

Because I'm happy!

Live rejoicing, ja, det är ju inte så svårt när man får som man vill. En kär medarbetare kommer tillbaka och börjar jobba hos oss imorgon och han blir min chef. Det blir så bra!

Så klart att det ändå är så att jag har mycket på mitt bord och det blir ingen skillnad imorgon, men det här är hur som helst en positiv energikick!

Idag är jag glad och imorgon!

Välsignade hemmadag

Jo, visst är det stressande att på morgonen konstatera +38 C och att det egentligen inte går. Men så hämtar jag datorn på jobbet, småjobbar, fikar, småjobbar, äter lunch, är med på möte, fikar, småjobbar, allt tillsammans med en av de personer jag älskar mest. Då känns ju allting lätt, trevligt och nästan lite vilsamt.

Idag satt vi ute i uterummet och eftermiddagsfikade. Ljuvligt! Nu blommar lila och lilavita krokusar. Snödroppar och pärlhyacinter är på gång. Det gör mig inget att det är dammigt och smutsigt, fullt med löv, grus och sand på fel ställe. Jag ser på det vackra, förlåter det fula och njuter av det ljuvliga.

Sedan har jag och det sjuka barnet hängt på primärvårdsjouren. Jag lyssnar ibland på radioföljetongen Det tomma huset. Jag kände igen mig i beskrivningen av hur det är att komma som obekant till en ny plats och försöka förstå hur systemet fungerar. Kösystemet var så likt det som beskrivs i boken. Jag satt med en lapp i handen, väntade på min tur. Numret på skylten verkade aldrig bytas, men tillslut kom fler och fler sköterskor igång och ropade upp nummer. Efter den första undersökningen fick vi anmäla oss i en annan lucka. Väntan. Som tur var hade mitt barn med sig penna och papper och skrev några sidor till på sin bok. Men till skillnad från radioföljetongen hade vi när vi vände från primärvårdsjouren uppnått vårt syfte. Vi hade träffat en läkare, fått ett recept och kunde hämta ut medicin från kvällsöppet apotek. Inte så dumt.

Under ytan

...är vi alla små. Under ytan, kan en god själ förgås.

Varifrån kommer min stora rädsla för att misslyckas?

Men nu är det kväll igen. Just efter solnedgången var jag ute och sprang. En lång sträcka, där jag tänkte på att inte springa för fort. Jag borde ha haft en mössa, det var kring nollan. Skönt att idas springa.

Krokusarna kämpar på, till helgen slår de nog ut. Och ur jorden letar sig påskliljornas försiktiga blad.

Här jobbar jag

Igår var jag på en konferens om ehälsa. Om man hoppar till 47:50 i detta filmklipp får man hela vår presentation, inkl PowerPoint och Youtube.
Det är en vän från jobbet och jag som hjälps åt att berätta om hjälpmedel på temat tillgänglighet, delaktighet och självbestämmande utifrån egna förutsättningar.
http://bambuser.com/v/4437545?v=m

Här är här man är

"Tycker du om att arbeta med regler, lösa problem och kommunicera?" Jo, jag tycker om det. Men jag vill varken jobba i Borlänge, Örebro eller Solna. Annars vore det frestande att jobba på Transportstyrelsen.

http://www.transportstyrelsen.se/sv/Om-oss/Jobba-hos-oss/Vi-soker-dig/

Dag två på det nya

Idag har jag jobbat i mina projekt, vilket är roligt och stimulerande. Jag har skrattat vid fikabordet och skrivit protokoll. Skapat mig en överblick och guidat två parter genom deras gemensamma projekt och parallella processer. Ätit lunch med maken på vårt stamställe.

Ikväll har jag lagat god mat med andra chefer. Många med lång erfarenhet, jag med två dagar. Två långa, trevliga dagar. Vi fick laga risotto, torskrygg med butternutpumpa och palsternackmos och som avslutning Creme Brulee smaksatt med geishachoklad, toppad med balsamicoblåbär och Crunch.

Jo, livet som chef är ok, så här långt!

Mitt i lovet

Mitt i lovet - mitt i livet.
Använder jag tiden rätt?

Jag gör väl som jag måste. Vilar lite, ringer några samtal till personer som är betydelsefulla, ger barnen mat och fika. Tjatar ut dem. Letar skidor och pjäxor, vallar barnen (inte skidorna) runt på åkern. Tänker på det nya stora att jag ska leda en grupp kollegor.

Innan vi kommer ut kaxar sig det ena barnet, att det kommer att vinna över det andra. Jag ber båda att tänka sig för och inte göra detta till en tävling. Så rätt. Det andra barnet svischar fram och det ena barnet hinner sätta tjugo rovor. Men vi har trevligt och roligt och spanar efter Pingbjörnar, sådana som lever på södra polen. Den som vi håller på att upptäcka. Det var det som tävlingen skulle gå ut på, vem av barnen som skulle hinna sätta upp sin imaginära flagga först av alla på södra polen. (Jo, vi menar inte sydpolen, vi menar den oupptäckta södra polen). Vi dokumenterar de små, söta, svarta pingbjörnarna med våra låtsas kameror och noterar platsen i vår GPS. Sedan vänder vi hemåt mot Sverige, som ligger långt borta i fjärran.

När alla är tryggt och säkert hemma igen, ger jag mig ut på en egen skidtur, elva varv runt åkern renderar 5 km i loggen. Träningen för Påskkärringrännet har startat. Igen. I perfekta förhållanden, +2 C, 20 cm snö, sista föret känns det som. Signe Rejdvik kommer att varva mig och jag kommer att... hurra! Får nog fundera på utstyrsel istället, men även där är konkurrensen hård.

Uttrycka tankar

Masugnsbyn... Järnets väg... entreprenörskap som sträcker sig århundranden tillbaka i tiden.

Jag tänker vidare på prestationer. Jag är inte en prestationsprinsessa. Jag är välsignad med en spärr, jag blir trött och less och orkar inte driva mig till vansinne. Jag signalerar högt och ljudligt när jag tycker att det är för mycket, vilket gör att människor runt mig reagerar. Om de ids. Om det behövs.

Så har det inte alltid varit. Inte när jag var ung och grön och tyckte att jag borde klara allt mellan himmel och jord. Inte på den tiden då jag försökte lära mig jobbet medan jobbet rusade på. Då slöt jag mig och jobbade på. Räckte inte dagen fick det bli kvällen. Räckte inte veckan fick det bli helgen. Det är inte ett bra liv. Nu orkar jag inte det. Nu räddar min familj mig från det. Det välsignade året 2013-14 med kvarvarande föräldrapeng.

Men plötsligt blossar det upp. Javisst kan jag göra det. Lita på mig, det är lugnt. I'm your Prestationsprinsessa if you wan't me. Och när det betalda arbetet minskar fyller jag på med ideelt.

Så nu tänker jag att om denna obändiga vilja att bidra gick att styra, så skulle det vara trevligt. Och så undrar jag om det är min vilja att bidra, eller något annat som verkligen är mitt motiv. Jag tänker vidare.

Nu är det för halt

för att jogga, halka runt och ha det glatt. Inomhusbruk av kroppsdjuret: låtsas-trapp,  låtsasrodd och skidåkning i en låtsasskog. (och älskog kan tänkas, men mer om det är bloggen inte redo för).
Och lånebarn och hemkokt eko reko pk hemkokt fläsklägg.
Och ny säsong av Lilyhammer på SVT play och Netflix.

Men alltså hallå, vad håller jag på med

I dag gick jag hem från jobbet och kände mig glad och tänkte att i dag var det allt en produktiv och bra dag, och skönt att jag kom iväg så pass tidigt, trots att jag fick så mycket gjort.

Jaha, okey, nähä.

För ska man vara glad så ska man inte kolla på klockan. t j u g o  m i n u t e r  i  å t t a.

Alltså hur kan man skola om sig till att bli normal.

Hallå hallå, Jörel här, kom!

Hej kära systrar, hej kära läsare, nu är jag tillbaka i bloggosfären.
Dagens nyheter och några färska observationer.

1. Jag har fått nytt jobb!

Det är nästan litegrann som att bli kär när det säger klick mellan den som söker jobb och de som söker en ny kollega. Jag gick på intervju i förrgår, och i går morse fick jag beskedet.

Och det är nästan litegrann som att göra slut när man måste tala om för sin chef att tyvärr, tyvärr...


Och så känner man sig som en svikare, fast en glad svikare.

2. Vissa nyårslöften går lätt som en plätt, andra blir bara pannkaka

Årets två nyårslöften hör till kategorierna "askes" och "konsumtion". Askes: Jorun avgav ett spartanskt nyårslöfte om att avstå från socker i två månader, och jag hakade oreflekterat på. Konsumtion: Jag avtvingade Jorun ett löfte om att vi varje månad detta år skulle köpa en ny CD. Musik utgiven 2013. Och "Greatest Hits of the Nineteen-Hundreds" gills inte,  vad som än står på omslaget.
Otippat visade det sig att askesen var det lätta, äntligen en fullständigt godtagbar ursäkt när mina kakbakande kolleger dukar fram ännu en burk med chocolate chip cookies, eller när dottern gör molten chocolate lava cakes.
Men det här med musiken. Snälla ni, hjälp! Vad finns det för bra ny musik! Klockan tickar.

3. Speaking of resolutions

En av mina kolleger la upp följande på Facebook på nyårsdagen:
"1280 x 800. Same as last year."

4. Sociala medier

Jag har tagit en paus från Facebook, inspirerad av en bloggartikel om hur Facebook slukar ens tid och främjar ens bekräftelsebehov. I dag gjorde jag ett litet undantag och gick in på Facebook igen och berättade om mitt nya jobb. Och bytte bild. Och fick en massa glada likes och snälla kommentarer och ...
tja, det är ju faktiskt roligt - på riktigt - att ha kontakt med alla igen.

Däremot måste jag säga att Twitter är en hundra gånger mer uppfriskande bekantskap. Allt hänger förstås på vilka man följer. Jag har börjat hänga efter ett gäng coola indier som twittrar morgonpiggt när alla andra sover.

Klart slut.

En läskig lättnad

Jag håller på och försöker hitta en lösning på det här med att jobba för mycket.
Alternativen jag leker med är de gamla vanliga, inget speciellt exotiskt.
Saker som jag kan påverka själv: Jobba smartare. Sätta upp gränser. Bli bättre på att delegera.
Saker som inte bara beror på mig: Skaffa mer resurser. Byta arbetsuppgifter. Byta jobb.

I går fläktade en deus-ex-machina-lösning förbi i vinden; en god bekant pratade med någon som är bra på att få saker gjorda och som verkade vara villig att försöka.

Jag tänkte på det på metron på vägen hem, tänk om den lösningen faktiskt skulle fungera. Kände lättnaden sprida sig genom kroppen. Men hallå, skärp dig, inte än! Det här är ju bara en lös idé!
Det är som på fjällvandringen, när man tar rast, hivar av sig ryggsäcken och känner sig nästan löjligt lätt. Det är då man märker hur tung den egentligen är och hur långt det är kvar.

Fast det här är också sant: En arbetsledare som jobbar alldeles för mycket själv är nog per definition inget vidare på att leda och fördela arbetet. Det kan hända att lösningen är att helt enkelt bli en bättre arbetsledare.

Mitt jobb söker tre nya chefer och en ny lokal

En Umeå-chef, en Skellefteå-Lyckselechef och en verksamhetsutvecklare. 8 augusti är sista ansökningsdag, annons här.
Förmodligen kommer ett och annat bli annorlunda.

Catered lunches and a kitchen exploding with every possible food, snack, or drink you can imagine. Craving something special? Then just add it to the list, and we'll stock it for you!

Om det inte har framkommit tidigare så går jag som en äggsjuk höna och tänker på Indien. Indien. Indien. På torsdag kväll stiger vi av flyget och går ut på Mumbais flygplats och sedan är vi oundvikligen där, vad som än händer.
Inse detta: 35 % av Indiens befolkning lever på mindre än en dollar om dagen.
Enligt vad jag läst förefaller folk acceptera sin lott, som en rättvis konsekvens för saker de har gjort i något tidigare liv. Nästa liv kanske blir bättre.
Jag tänkte på Indiens 35 % hyperfattiga när jag läste om jobbförmånerna på den här amerikanska firman.
Men jag tänker å andra sidan på dem nästan jämt.

Glesbloggat

Hej samhället, läsekretsen, redaktionen, fanclubben och slösurfarna!
Det är lite glest mellan mina inlägg nu. Det kan bero på att jag ägnar en del av min tid åt att fördjupa mig i surfplattor, smartphones och appar och allt det andra som gör en människa helt storögd.
Det skulle vara asbra om ni laddade ner ett program för videosamtal som man hittar på Tango.me det finns för Android, iPad, iPhone, iPod Touch och helt vanlig PC. Och så vore det asbra om ni berättade för mig vilken mailadress eller vilket mobilnummer ni använt när ni registrerat er. Så ska jag ringa och ringa er oupphörligen och samla erfarenhet av hur programmet funkar i verkligheten.
Det tar trettio sekunder att skaffa sig programmet, det är gratis och ger dig gratis röst- och videosamtal via 3G eller WiFi.
Och om ni hintade mig om ungefär hur bra ni tycker att det verkar. Och om ni ibland tvingar mig att använda Skype också. Men det är ju som bekant lite jobbigt att skicka sin bild, till exempel så syns man ju.
Och om ni använder fiffiga och underbara appar som även vore perfekt vid lite olika typer av funktionsnedsättningar, säg till. Till exempel som en kommentar på http://alternativkommunikation.blogspot.com
Hej då lilltå.

Nyårslöfte 2012

Jag lovar dyrt och heligt att jag 2012 ska anpassa min arbetstid till den tid jag har betalt för att vistas på arbetsplatsen, snarare än till den gränslösa mängd arbete som krävs för att allas förväntningar ska uppfyllas.
Säkert måste jag bli bättre på att jonglera. Lära mig fånga in alla jongleringsbollar vid arbetsdagens slut och smidigt lägga dem i en liten korg tills de behövs igen. Och - framför allt - bli bättre på att passa. Lära ut alla trick jag någonsin kommit på, entusiastiskt låta andra tänka ut nya. Applådera andras skicklighet i stället för att själv göra de där jättetidskrävande tricken som jag är så bra på. Stående ovationer gör det lättare att smita iväg. Börja gå från jobbet med svikt i steg och smilgrop i kind.
I det oändliga dra ut på metaforen, fast inte så länge att det går ut över balansen mellan arbete och fritid.
2012, slackeråret. Fast på ett ansvarsfullt och bra sätt.

Dagens haiku

Kroppen stannar hos

det dumma huvudet - full

av medlidande

När det blir så tråkigt att det blir roligt

I dag har jag jobbat från nio i morse till halv tio på kvällen. Det är vad vi i Bryssel kallar en lång dag, och den tillbringades i utkanten av en stor konferens. Om man skulle räkna IQ per kvadratmeter skulle utställningsmontrarna vinna någon sorts hederspris - idel forskare och vetenskapsmän vart man än såg - men konferensdeltagarna hade ganska fullt upp med att följa sessionerna, så alla dessa briljanta och väl förberedda personer fick liksom stå på vänt under stora delar av dagen.
Ibland kan det bli så tråkigt att det blir roligt. Vid ett givet tillfälle under aftonens lopp utbröt en spontan frågesport i vår monter, på temat "Who wants to be a functionnaire".
Vinnare var den som kunde organisationsschemat utantill bäst. Och priset... tja han hade ju redan fått det.
I morgon måste vi vara på plats vid åtta-halv niodraget men inga hinder är för stora för dessa prima arbetshästar.