Varför just jag

Jag har kommit på något riktigt roligt och smart som vore bra på alla sätt: en chans att kanske kunna få åka på en spännande studieresa tillsammans med en flock med andra resenärer. 

Återstår bara att förklara varför just jag borde bli utsedd. Jobbar jag med det här? Njae, det kan jag inte säga. Vet jag något om det här? Njae. Kommer jag att... Njae. 

Men jag behöver ju inte vara deras toppkandidat, jag får ju lika roligt om jag får följa med för att det finns en plats över och det vore synd om den inte blev utnyttjad. 

Så helgens skrivläxa är: varför just jag. 

Ta det lugnt

I efterdyningarna av stress känns allt så segt. Jag gör saker, men det känns som att det går i slow motion. Det är för att det är en kontrast till en tillvaro då det inte fanns tid till eftertanke och omställning från en sak till en annan. Nu tar jag mig den tiden och då hinner jag förstås mindre på en dag. Det är så det ska vara.

Att vara sig själv

Ännu en av Jan Stenmarks bilder.

Det en väljer att fokusera på

På plats var fjället nära och överväldigande: stort, vitt, strålande,  brant, skarpt. Helt klätt i snö, med varje brant och knix tydligt utmejslade.
På bild: ett vitt ludd i ena hörnet. Björkskog överallt,  nära björkar och fjärran björkar som ett oändligt lurv skiftande från svart till blåsvart.
Det gör skillnad, vad en väljer att fokusera på.

Eller som Jorun skriver,  det man vattnar det växer.

(Och sen åkte vi skidor tillbaka till byn, 16km.)

Snart framme

Vi räknar ner resan i tiondelar. Jag tröttnade vid Gubbträskkorsningen men nu är det bara två fingrar kvar, dvs 7/36 mil.
Eftersom det även ingått blomvattning hos mamma och tre mackar och Frasses och svanar tar det 7 timmar.

Ett av mina två o-gillade instagram

Detta instagram fick inte ens en liten like idag, då jag rensade det ur mitt flöde. Hashtags #spänningshuvudvärk,  #postit och #kroppsdjuret.

Även denna gång släppte det utan medicin, av en stunds trivsamt samspråk.

Postit-lapparna sitter kvar till imorgon men kroppsdjuret har fått sig 7km löpning längs älven med tussilago,  mjukt eftergivligt gräs att springa på och ljudet av isar som guppar och frasar varandra till slush. 

Hugsvalad

Idag hade jag spänningshuvudvärk nästan hela dagen, sen gick det över på några minuter utan mediciner - av att jag satte mig ner och pratade med en mycket bra person.

Och det där med hönserier

Det finns nåt fint man kan säga om tankar som är som fåglar som man inte kan hindra från att flyga över ens huvud, men att man kan hindra dem från att bygga bo.

Eller så kan man börja försåtligt med goda intentioner, bygga dem en holk, ett duvslag eller en hel kalkonfarm. Och hips vipa kan man ha hamnat mitt i en kolchos
(och det här blogginlägget handlar inte om hönsfarmaren i redaktionen, varken bokstavligen eller bildligt)

Min roligaste förtröstanslovsång

Den här texten innebär för mig ett skönt möte mellan djup förtröstan och svart sarkasm.

"Allt som du har sagt kommer att ske, förr eller senare"

När jag sjunger med både tror jag på det innerligt och även inte.

Här jobbar jag

Igår var jag på en konferens om ehälsa. Om man hoppar till 47:50 i detta filmklipp får man hela vår presentation, inkl PowerPoint och Youtube.
Det är en vän från jobbet och jag som hjälps åt att berätta om hjälpmedel på temat tillgänglighet, delaktighet och självbestämmande utifrån egna förutsättningar.
http://bambuser.com/v/4437545?v=m

Luktpaus

Sprang 8km i morse, med några fotopauser längs vägen.
Det blev en luktpaus också, att få komma åt doften under barken på en rejäl fura, den chansen joggar man inte bara förbi.

Nu är det för halt

för att jogga, halka runt och ha det glatt. Inomhusbruk av kroppsdjuret: låtsas-trapp,  låtsasrodd och skidåkning i en låtsasskog. (och älskog kan tänkas, men mer om det är bloggen inte redo för).
Och lånebarn och hemkokt eko reko pk hemkokt fläsklägg.
Och ny säsong av Lilyhammer på SVT play och Netflix.

Spring

En ny låt till löparlistan. Timbuktu, med låten Spring, som handlar om... att springa. 

Det är så häftigt denna transformation: att lyssna på en text om att springa med blodsmak - och känna peppens pepp.

Ikväll tänker jag gymma igen, men just nu rycker det snarare i långlöparbenen. Nya bra låtar på spellistan och nytt batteri i spelmaskinen aka telefonen.

Jag är så glad och förvånad över återupptäckten av kroppen, hej igen kära vän. Jag börjar minnas mig.

http://open.spotify.com/track/5N50bLMswtMN06xaUvwjeE

Bli Jehovas vän

Nej du, Kevins mamma, det här kommer att slå tillbaka.

Nobelpriset i medicin 2012

Illustration: Oskar Öhman

I det universum som kallas en kropp
delas cellerna till dess det tar stopp.
De ges en uppgift, förses med en plan
De ska bli som de ska, följer sin ban.
Cellen går från enkel till komplex,
i en kropp som kom till genom sex.

Men måste det vara så? undrade Gurdon.
Tarmcell i äggcell, blev groda, en klon.
Kloningsidéen spreds, fåret Dolly blev till.
Cellens slumrande potential visas, Livet vill.
Allt ställs på ända, är inget förutbestämt?
 Nej, allt måste inte bli som det varit jämt.

Fyrtiofyra år senare lyckades Yamanaka
programmera en cell från komplex tillbaka
till sitt ursprung, sin första stamcellsenkelhet.
Möjligheterna öppnas, kan vi leva i evighet?
Fyra gener som förs in i en vanlig cell räcker.
Nytt liv, helande, vilka frågor det väcker!

The Nobel Assembly at Karolinska Institutet has decided to award
The Nobel Prize in Physiology or Medicine 2012

jointly to

John B. Gurdon and Shinya Yamanaka

for the discovery that mature cells can be reprogrammed
to become pluripotent

En liten försmak

Nobelpristagarnas hisnande upptäckter får mig att formulera en fråga:

Var det någon som sa: "Stopp, ni gör er till Gudar",
redan den dagen några av oss drog på sig hudar?

Drömmar på entreprenad

Personligen har jag lite svårt för det här med visualisering. Att om man bara föreställer sig tillräckligt mycket att en sak ska hända så är det åtminstone till hälften avklarat att man får den/det i handen. Det finns kristna riktningar som går åt det hållet också och jag tycker det ligger något djupt obehagligt i själva grundantagandet. (Gud kommer att ge mig en ny bil för jag tycker jag behöver den och kan verkligen se den framför mig. Synd för alla svältande i världen att de inte har lika bra föreställningsförmåga som jag.)

Having said that, som vi brukar säga på jobbet, så kan det ju vara bra att påminna sig själv om vad man vill och vartåt man strävar. En gång för en massa år sedan gjorde jag till exempel ett collage med kläder jag gillade och det styrde en del av mina inköp under året. Tyvärr har jag inte bilden kvar så i år går jag på känsla - men borde kanske göra något åt den saken?

Häromdagen hittade jag en amerikansk sajt där en människa erbjuder sig att göra ett digitalt collage, en sammanställning av dina drömmar och visioner som du sen kan stirra på för att sedan förverkliga, manifestera. Snabbt som ögat omvandlar hon dina sköraste drömmar till googlade genrebilder och clipart. Man får hoppas att verkligheten blir bättre än visualiseringen, om det här funkar.

Hjälpspråk

En retur till dig Signe: en av de saker jag har tänkt på minst åtta gånger som du sagt är att man kan lära barn med inlärningssvårigheter teckenspråk medan de lär sig prata, så är det tydligen lättare för dem att göra sig förstådda.
Själv har jag under den gångna veckan jobbat med en helt orimlig lista på saker jag måste hinna tills jag går hem i morgon. Det är smått och stort, men mest stort som att skriva ihop en rapport till internrevisionen, utarbeta och sälja in en ny strategi, redigera en intervjubok och ge ut ett nyhetsbrev, och inte minst, att tänka ut ett system av nyckelord till den framtida webbplatsen jag håller på med. Och ge kommentarer om dess grafiska utformning. Och fråga alla berörda parter om deras åsikt, när man inte vet hur man ska hinna ens läsa deras kommentarer, än mindre ta dem i beaktande. Och redigera ett omöjligt knöggligt manus som handlar om standardisering så att det så småningom kan bli en bok. Och skriva några kontrakt och få dem signerade. Och gå på möten minst två gånger om dagen. Och skriva protokoll. Och komma ihåg vad mötesdeltagarna hette, och hitta sina anteckningar och komma ihåg det där sista, viktiga. Och klappa någons slitna ego.
I min trötta hjärna samsas alla de här tankespåren så gott det nu går, men jag går nästan på de mentala fälgarna.
Intressant att notera att de senaste två veckorna sitter alla som går på mina möten med pennan i hand och ritar och förklarar vad de säger. När jag själv ska uttrycka mina tankar är pennan snabbare än den blytunga hjärnan. Jag ritar en krumelur, pekar på den och först då vet jag egentligen vilka ord jag ska använda för att förklara den. Mina kolleger som kommer in för att fråga mig något slår sig hastigt ner vid bordskanten, ritar sin fråga, pekar på skissen och frågar om det var såhär det var tänkt. Jag ritar dit en extra pil och gör en cirkel.
Stödtecknar.

Come on, bad hairday!

Man har inte sämre hårdagar än man gör sig...

Dag 1: fixar håret med lite vax, Garniers Fructis, hundra år gammalt.
Dag 2: varför inte upprepa ett vinnande koncept? Men vänta nu, kändes håret inte lite kladdigt när jag tvättade det? Äsch det är väl ändå ingenting, i med lite produkt och iväg till jobbet.

Väl på jobbet insåg jag att, jo, det är möjligt, håret kan se fett ut och ändå vara elektriskt. Tack vare en unik formula som förmodligen bättrat på sig i badrumsskåpet genom åren. Vad göra? Försöka stå ut, få bukt på flygigheten med lite vatten, dra och fluffa och sucka. Fett hår är inte det nya svarta.

Idag försökte jag rensa ut eländet med: schampo, mer schampo, tvål och diskmedel. Efter denna skonsamma behandling blåste jag håret torrt, fuktade det lite för att få bukt med flygigheten och, ja, det blev väl rätt ok.

Men imorgon blir det chevaux naturelle, med en liten, liten kvardröjande minoritet av vax...

Med Mormons bok i handväskan

Ibland gör man saker som man inte tänkt sig. Förra helgen blev jag stoppad på gatan av två missionärsflickor från Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, dvs mormoner. De undrade om jag ville veta mer om deras tro och till min egen förvåning gav jag dem mitt nummer och sa att vi kunde ses på lunchen någon dag. Den dagen var i dag och så kom det sig att jag tillbringade min lunch med två tjejer på tjugonånting som satt på var sin sida om mig på en parkbänk och dialogpredikade ur sina slitna biblar och mormonböcker.

Upplägget var att visa i bibeln på att det i en biblisk församling ska finnas profeter, evangelister, äldste etc. Tyckte jag det var rätt? Bra, för i deras församling är de organiserade precis så. (I kyrkan där jag är uppväxt var det också så, sa jag och fick dem lite ur spår.) Och varför är det så viktigt att det finns profeter? Jo, det kunde de också visa. Tyckte jag det verkade rätt? Tänk då att deras kyrka har en profet som kommit till världen för att förnya kyrkan och som tecknat ned Mormons bok, vars bakgrund de gärna vill berätta mer om nästa gång vi ses. Sen gav de mig ett exemplar av boken, på svenska, och bad mig läsa den under bön. "Då kommer du att förstå," sa den franska videoredigeraren som ska missionera i Bryssel i 18 månader, "att det här verkligen är en helig bok. Det här är inget som någon hittat på för skojs skull."

Jag ska läsa lite i den, det lovar jag.Och jag ska inte ta upp frågan om magiska underkläder om vi ses igen. Jag är dock inte helt säker på att det blir någon mer gång