Drömlandet

Det är närmast ett brott att besöka Bombay/Mumbai* utan att se en enda Bollywoodfilm på bio, sa guideboken, och för att inte stöta oss med Lonely Planet gick vi på kvartersbiografen en sotsvart kväll alldeles i början av vår Indienvistelse, på den tiden när det kändes som att exakt vad som helst skulle kunna hända.
Det är en speciell känsla att stå i en tät, svettig kö som trycker sig mot biljettkassan, och krama sina 200 rupier i handen och försöka vara modig och stå på sig och inte låta någon fler (än de 20 personer som redan gjort det) tränga sig före. Stämningen är hetsig och stressad som... ja som det är vid vadslagningsbåsen på travet mitt under brinnande lopp, om man ska tro vad man sett på TV.
Det är en speciell känsla att luta sig mot det lilla runda fönstret till biljettkuren och gasta, som om det vore självklart att biljettförsäljaren kan engelska och att man själv vet vad man gör, att man vill ha två biljetter och med sakkunnig min titta på den karta över sittplatserna som biljettförsäljaren håller upp och säga att rad 38 och platserna 16 och 17 blir jättebra. Försöka mobilisera sin över-stimulerade hjärna att komma ihåg siffrorna, för biljettförsäljaren skrev dem med skrufsiga bläcksiffror kors och tvärs över hela den fladdriga rosa biljetten, och man befarar att han kanske skrev dem på hindi och att man aldrig kommer att kunna tyda dem.
Sedan gå in med alla andra, förväntansfulla, varma och knuffiga, som också ska se filmen. Det är omöjligt att hitta sin bänkrad och sin plats, men vaktmästaren lyser med sin ficklampa.
Passera en fem-sex män som redan har satt sig längst ut på bänkraden och som inte ids resa sig upp för att släppa fram en. Sorry, excuse me, thank you, sorry.
Sätta sig bredvid en man som kanske är taxichaufför. Eller, funderar man, kanske arbetare hitrest från någon annan delstat. Han lägger helt självklart beslag på armstödet och lutar sig friskt över på ens revir och man undrar om man borde knuffa tillbaka honom eller om det skulle uppfattas som en invit.
Och så börjar filmen och den är ett spektakel. Extra allt. En hårdlanserad Bollywoodprodukt som hade haft premiär dagen innan.  Filmen heter Bol Bachchan och det skulle enligt vissa källor kunna betyda "struntprat".
Handlingen, så vitt jag med stöd av dottern och Wikipedia och diverse filmsajter kunnat utröna, är ett snubbel- och förväxlingsdrama om en muslimsk kille som för att rädda livet på ett barn bryter sig in i ett hinduiskt tempel. Som tack för sitt hjältedåd riskerar han att bli lynchad av en uppretad folkmassa - skulle de veta att han är muslim vore han död. Hans vän hittar i all hast på ett nytt namn åt honom. Lite oklart varför, men av någon anledning måste han även klistra på sig en lösmustach. Och så blir det förstås komplicerat när hans arbetsgivare någon dag senare upptäcker honom i moskén och han måste snurra ihop någon förklaring på det, och när det bästa han kommer på är att han har en tvillingbror som inte bara är muslim utan dessutom homosexuell. Och så får han byta röst och minspel när mustaschen ramlar av. Och så har han tre låtsasmammor. Men för att gå händelserna i förväg: jo, han klarar sig och han får flickan.


Och när skurken visas i bild buar publiken, och de skrattar högt när hjälten gör sina tyngdlösa stunttrick och männen visslar under dansnumren. Och i rasten - för hur skulle man orka se hela långa filmen i ett drag? - står man i en ny kö och köper popcorn.  Och hela tiden är man som en bambi på isen i detta mörka rum i denna främmande stad, bland alla varma och hetsiga människor och undrar på sitt räddhågsna vis om det är riktigt säkert att det här är riktigt säkert (och här talar jag för mig själv och inte för dottern som lätt och smidigt tar till sig såväl hindi som trängsel...).
Nästa dag tar vi en taxi i en annan del av staden och försöker lotsa chauffören till hotellet.  YMCA? Madame Cama Road? Eh, vahetere, visst finns det något museum där, men känner han till det? Jag halar upp min mobiltelefon och kopplar in GPS-en och visar vägen, han stirrar på skärmen och den blå pilen men blir inte mycket klokare. Han stannar till sist för att fråga en annan person om vägen, men han känner inte heller till den. "Cinema Regal?" frågar till sist dottern och då rasslar det till när polletterna trillar ner. "Åh, varför sa vi inte det tidigare? Cinema Regal! Den är ju känd!"
Dottern frågar om chauffören har sett Bol Bachchan och sjunger någon strof ur filmmusiken, och jo, han har redan sett den och tyckte också att den var rolig.
Det hör faktiskt till saken att bio är jättedyrt. Biljetten kostade 100 rupier som motsvarar i runda slängar 1,50 €. Man kan äta varmrätt på en helt OK restaurang för 60 rupier.

Några dagar senare, en ny bio, den här gången i välbärgade Goa. Vi sitter i en toppmodern salong med tolv-femton andra personer och tittar på den charmiga filmen Ferrari Ki Sawaari, om en laglydig statsanställd far som har en exceptionellt begåvad kricketspelare till son, men inga pengar att skicka honom på kricketläger i England för. Pappan slår sönder spargrisen för att kunna köpa ett slagträ till sin son. För att få råd med själva resan knycker han av något oklar anledning en Ferrari. Och så blir det förstås komplicerat.
Det finns säkert nyanser i den här filmen som skulle göra handlingen något enklare att förstå, om man bara förstod hindi. Men den är söt som en Disneyfilm och tro't eller ej, men den utspelar sig i juletid. Publiken är artig och stillsam och det är svalt i luften, och mycket bekvämare än hemma i Brysselstaden, och vi saknar nästan inte Bombay/Mumbai alls. Eller bara lite.



* (Jag tvekar hela tiden om jag ska konsekvent säga "Bombay" eller "Mumbai". Folk använder båda namnen. Man kan koppla ihop "Bombay" med stadens koloniala historia, och "Mumbai" med det nationalistiska/fascistiska partiet som styrde staden 1995 när den bytte namn. Och så får man välja på vilket sätt man vill vara politiskt inkorrekt. Man kan också bmumbla när man säger det så ingen vet säkert.)

Utan röst - stumfilm

Jag har gått och funderat ett par dagar - det var så många bra saker som skulle hända nu i mars. Jag kom bara ihåg att mamma fyller år, att jag ska på tjänsteresa till Stockholm och att Bildmuseet flyttar ner till mina kvarter. Men det var en grej till...
Jo - premiär för stumfilmen The Artist. Den vill jag se.

Förra veckan såg jag den här. Bra tyckte jag.

Men man får ju inte döda en människa, inte ens Thatcher

Jul, jul, strålande jul

En liten halvtimmesfilm om att vara 25 år och fira jul för första gången. Erik, som levt hela sitt liv som Jehovas vittne, har lämnat församlingen för att öppet leva som homosexuell. Nu har han bestämt sig för att fira jul som man ska i Sverige utanför vittnenas sfär. Men visst, man kan väl undra över varför man gör allt konstigt man gör.

En lite småmysig dokumentär av Kalle Lind (känd från En man med ett skägg, i länklistan till höger). (Jul för nybörjare - SVT Play till 18/1)

Den som vill se en både längre och bättre film och som talar finska, franska eller tyska rekommenderas att se den finska bastufilmen Steam of life. Jag vet inte hur länge den kommer att ligga på Artes hemsida.

Med facit i hand

Nej, jag somnade inte i soffan. Tricket är att inte lägga sig i soffan utan att sätta sig i sängen och se filmen på datorn.
Och att se en riktig läskig men inte särskilt bra film. 
Territories handlar om en billast unga amerikaner som - nu skippar jag hela handlingen och går direkt på sensmoralen - utsätts för samma behandling som fångarna i Abu Grahib eller Guantanamo. Fast de inte har gjort något. Här förväntas man tänka: Och-hur-kan-vi-veta-att-dom-där-andra-fångarna-har-gjort-nåt-då?
Det står skrivet i bokstäver stora som tefat på filmens alla rutor.
Men skurkarna som tar dem till fånga och torterar dem är inte representanter för staten utan några farliga skogspuckon och det är väl där som hela filmidén spricker. Det säger inget speciellt om ett land att där bor ett par sadister. Det är inte så intressant att se en hel lång film om folk som fryser och blöder och sitter i hundburar och är rädda och törstiga och blir slagna. Alltså, man kan ju bli storögt fängslad vid en sån film, utan att för den skull ha någon glädje av att se den.
Den film jag trodde att jag hyrde handlade om avarterna med Patriot Act och det tyckte jag vore intressant.
Nu ångrar jag att jag inte hyrde en annan film i stället.

Barn som sover ute

I kväll hade vi lite rusk och utomhus och elände till fredagsmyset - filmen Versailles som sammanfattar allt man kan kan drömma mardrömmar om i sin ombonade värld: att dra sig fram på slutet av vad en människa kan orka, samtidigt som man har ansvar för ett litet barn.
Fint spelat av den unge barnskådespelaren Max Baissette de Malglaive som spelade lille Enzo. Kantigt och trasigt och sorgligt av Guillaume Depardieu och Judith Chemla och det värsta är att det antagligen är precis så här folk har det just nu, as we speak. Ta't- försiktigt-det-är-en-djungel-därute.

Svensk ny storfilm

Åh jag drömde en riktigt otäck svensk ny storfilm. Detaljerna är skarpa i mitt minne av drömmen men jag kan inte outa dem utan att vränga mitt undermedvetna vidöppet för Internet. Slutklämmen innan det blev så otäckt att jag måste stänga av var en scen mellan en manisk och aningslös Lena Endre och en Rolf Lassgård med uppenbart riktigt onda avsikter, där de andra rollfigurerna förtvivlat förutser vad som kommer att hända under deras urartade fest men Lena och Rolf har låst in sig i ett rum med panoramafönster och utanför samlas de andra i förtvivlade skrik som blir så där svaga att de knappt hörs ens utanför fönstren.
Det skulle bli en storfilm men jag skulle inte våga se den igen.

Svärord

Ägnade ca en timme igår åt att tillsammans med en vän och Herr Partner försöka luska ut vilken skådespelare det var jag tänkte berätta om, storyn var bara att vännen berättade att Janne Schaffer verkar otippat matlagningsintresserad och att hon sett på TV att han hade ett fint kök och då ville jag berätta att en skådespelare i en intervju berättat att eftersom han skådespelar och frun skådespelar och de har tre stora barn så blir det inte mycket tid till hobbies så han har liksom valt att låta matlagning och inköp bli ett intresse. Det var själva storyn.
Sen var mina ledtrådar att han är svensk, brukar spela polis eller skurk, att han är ca 48 år och ser ut att ha ett BMI på 24, att han nog är ungefär 185 lång och mörkhårig, kanske med självfall men ibland är han snaggad, att han ser ut som att han lika gärna skulle kunna tala finska, att han har lite låg panna och bulliga ögonbrynsmuskler och inte Mikael Nyqvist-höga kindben utan bredare rakare konturer. Vännerna kom på rätt svar direkt, förutom att jag inte kände igen namnet och sa att de hade fel. Så vi googlade och bildgooglade och nyttjade Wikipedia och diverse andra resurser tills Herr Partner gissade på Mikael Tornvigg som råkade finnas i samma bildruta som rätt svar.
Rätt svar finns i denna bildkavalkad, ett hopklipp av hans vanligaste replik oavsett roll.

På irakiskt humör

I går såg vi The Devil's Double om Saddam Husseins galne son Uday.
Kanske var vi tio som hade hittat till den stora, tomma salongen på premiärkvällen. Eller femton. Vi gillade den.


Idag snurrar den här låten i min ippe.

Vi har en på... o, ve!

Habeus papam (latin för "vi har en påve!") har inte fått så jättebra kritik här i Belgien, men o vilken trevlig film det är!
Kan varmt rekommenderas.

Handlingen: Påven dör och kardinalerna möts för att välja en efterträdare.
Zut, den utvalde drabbas av ett plötsligt sammanbrott just när han förväntas gå ut på balkongen och hälsa de troende i hela världen. Hela den katolska världen står stilla medan den nye påven irrar runt på Roms gator och torg.

Och på något sätt är filmen delvis helt osannolik (njae, jag tror knappast att vatikankonciliet kommer att dela upp sig i olika lag och spela kardinalvärldsmästerskap i volleyboll!) och dels så trovärdig att om inte någon nyvald påve redan har drabbats av ett nervsammanbrott känns det högst rimligt att det borde hända... Och det bisarra och det troliga fogas ihop med lätt och elegant handlag. Och vi satt glada hela resan hem på metron och återberättade detaljer. Bara en sån sak.
Sevärd!

Svårfilmat

Nu är det snart dags att fira någon sorts tv-frihetsjubileum, tror jag, men jag är osäker på hur många månader som har gått sedan det bara blev brus i rutan. Början av juni? Maj?
Den närbelägna videobutiken samt Joruns metallåda med "Band of Brothers" har varit till stor hjälp mot abstinensen.
I går tittade jag på de två sista avsnitten av Band of Brothers, så nu måste vi verkligen ta itu med att shoppa tv-kanaler.

En observation: Avsnittet Why we Fight, där amerikanerna gör en hemsk upptäckt i skogen, såg nog bättre ut som manus än som färdig film. Jag undrar om manusförfattaren hade tänkt på vilka statister man kan hitta i en välfärdsstat... Titta på killarna i de randiga pyjamasarna, deras muskler och hull. Det blir lite skolteater: se hungriga ut, killar. Dra upp axlarna så ser det ut som att ni fryser. Bra. Lite vitt puder i ansiktet och mörkt smink runt ögonen så kör vi.



Jag googlade för att hitta en bild på hur koncentrationslägerfångarna egentligen såg ut där vid krigsslutet. Snubblande in hos den här bloggerskan som hade lagt upp en bild från Ravensbruck som inspirationsbild. Stackars barn, undrar hur hon mår i dag.

kusinlåda från oväntat håll

Vi fick en fullproppad banankartong med bussgods idag, från en av kusinerna på mammas sida. En komplett samling Disneyklassiker från en familj som tröttnat på VHS. Robin Hood, Snövit, Pocahontas, Ringaren i Notre Dame, Bambi, Djungelboken, Lejonkungen, Lilla sjöjungfrun osv osv. Tack!

Tandborst-realism

Släppa allt, ta egentid och kasta mig in i en annan värld - en film om en småbarnstvåbarnsmamma med glasögon som är gift och bor i en lägenhet ett par trappor upp i en stad som försöker få livet och kärleken att gå ihop. Hon plockar undan och bloggar och går till lekparken och hämtar och lämnar och handlar och så pratar hon förtroligt med kloka väninnor.

There are no time outs in motherhood.

Fast det är Uma Thurman och det är New York så allt är kanske helt annorlunda. Jag har inte kommit halvvägs i filmen än, berättar ev mer en annan dag.
(men det sägs att det finns minst tre kvinnor i Västerbotten som vid något tillfälle t ex lämnat barn på dagis iförda pyjamas, skillnaden här är att man kan dölja det i täckbyxor)

House-uppehållet varar in till påska

Ikväll förväntas man se SAIK spela hockey. Men 18 april är sändningsuppehållet av House över och avsnitt 15 av 22 visas. Enligt TV4:s beskrivning av det kommande avsnittet handlar det om en bloggare som bloggar och bloggar och i bloggen bloggar hon om vad det är för fel på henne. Och de andra skvallrar om skvaller.
Eller med kanalens egna ej överarbetade formuleringar (ja, allt är i samma notis, tre varv): "House och teamet behandlar en ung bloggare som tar hjälp av sina läsare för att hitta en behandling. House och Wilson skvallrar om varandras dolda hemligheter för de andra. Chase blir övertalad att börja dejta men han oroar sig över att han kan se för bra ut.
House är tillbaka efter ett kortare uppehåll och i kvällens avsnitt söker en bloggare hjälp av sina läsare för att ta reda på vad hon lider av för sjukdom. Wilson och House skvallrar om varandras dolda hemligheter för de andra.
Bloggaren Frankie (Laura Prepon) kommer in till sjukhuset efter att hon plötsligt drabbats av blödande sår och House och hans team får fallet. Frankie börjar genast blogga om sina symtom och får massor av råd av sina läsare om olika behandlingar. Hennes öppenhet får teamet att börja fundera kring vikten av ett privatliv.
House upptäcker en mörk hemlighet om Wilson och kan inte låta bli att berätta det för alla. Wilson hämnas genom att gräva i House förflutna och är inte sen att avslöja för teamet vad han fått reda på.
Chase blir övertalad att börja dejta men han oroar sig över att han kan se för bra ut." Sen var de väl uppe i rätt antal millimeters längd på spalten, annars hade det blivit ett varv till. Men det kanske är öfverdrifvet att förvänta sig lyrik i TV-tablån.

Intressant musik på TV prick nu

"Steve Reich på Roxy
Kompositören och Polarprisvinnaren Steve Reich har med sin genreöverskridande konstmusik inspirerat en hel generation. I veckans Musik special möter vi honom dels i en öppenhjärtig intervju, dels under repetitioner och en konsert i New York.
Amerikanska Steve Reich har med sin repetitiva, minimalistiska musik kommit att bli en stilbildare inom den moderna musiken och betraktas som en av nutidens absolut viktigaste tonsättare. Han har varit verksam sedan tidigt 1960-tal och många av hans verk betraktas idag som moderna klassiker. Han fick Polarpriset 2007 och Pulitzerpriset 2009. Han har dessutom inspirerat en mängd popmusiker och är numera flitigt samplad av technomusiker och DJ:s.
Steve Reich är just nu dubbelt Sverigeakutell: han besöker Tonsättarfestivalen i Stockholms Konserthus den 26-30 januari, och den 29 januari möter vi honom i Musik special. I programmet följer vi repetitionen och uppförandet av hans verk "Sextet" på klubben Roxy i New York, och möter honom i en intervju där den vanligtvis tystlåtne Reich initierat berättar om samtida musik och om sina egna inspirationskällor.
Musiken i programmet:
Sextet (1985)
Three Genesis Settings from the Cave (1993)
Musikerna i programmet:
22-mannabandet Alarm Will Sound har nu spelat i tio år sedan de formerade sig under studietiden i New York. Steve Reichs musik har blivit en uppskattad specialitet, men de har också spelat in en opera om van Gogh liksom egna versioner av brittiska Aphex Twins.
SVT2 lördag 29 jan 2011 kl 19.00" (beskrivning: SVT.se)

Intressant, det låter som en blandning av en Tim Burtonfilm och Tool, fast på xylofon och flygel. I alla fall den snutt jag snubblade in på nu.

Tomma kalorier

Varför är det så att man blir godissugen när man sitter stilla? Är det en tillägnad vana eller finns det något i stillasittandet som gör att hjärnan kräver socker?

Sitter man och kollar på TV på kvällen blir man sugen att tugga på något. Går man en promenad, så blir man inte så sugen. Bio utan godis är nästan omöjligt.

Eller är det så att man alltid är godissugen och bara blir lagomt distraherad när man är i rörelse?

Filmtips

Jag sitter hemma och är sjuk och långleds.
Skulle vilja planera in något roligt att se fram emot när jag piggnar till: vad borde jag se för film på bio?

Först med det senaste, haha.

Jag hann först med att rapportera.
Stora delar av Talkieredaktionen med flera blev bjudna på på 3D-bio i afton och upplevde en av CS Lewis Narnia-berättelser.
Fy sjutton för att sitta i biomörkret och fantisera om att man aldrig är mer än tre meter från en råtta var man än befinner sig (källa: en radiodokumetär i P1 om djuren i staden) och att det sannorlikt bör rassla omkring en och annan gnagare bland popcornresterna i salongen. Om då kompisens mobil vibrerar till mot din arm nu och då och om man begåvats med en orimligt stor portion fantasi är det inte svårt att lägga ihop ett och annat.
Det var roligt att sitta mellan en skrattande vän och en skrattande släkting, tack för i afton. Det gör vi om.

My little pony

Det verkar som jag är mer av en Teletubbies-tjej än en My Little Pony-tjej. Om man måste välja.

Länk: en vintersång

(Klicka här för att se den icke inbäddningsbara toppenfina animerade videon)

(Egentligen ville jag fortsätta med Stina Nordenstam och To the sea som hon sjunger tillsammans med Yello men jag tror jag hade med den i förra omgången av länkleken, fast det var nog bara som bonusmaterial. Jag gör i så fall om den bedriften fast det här är en annan mixning)