Gott nytt år, kära ni. Chaplin sover bredvid mig i soffan, halvt invirad i sjalen jag har på mig. Hon har haft ett par jobbiga dagar, det där med fyrverkerier är inte en grej hon tycker mänskligheten behöver hålla på med. Men grannarna verkar inte ha fått det memot, i parken smäller det fortfarande.
Det blir nytt år, då listar vi nya föresatser. Det är ju den här gången allt ska bli så bra, det är ju nu vi ska bli så lyckade. Kanske blir det verkligen så, kanske blir det inte alls av. Men, som Susanna Birgersson skrev i DN häromdagen:
Varje misslyckat försök borde ses som en liten framgång – om livscoachspråket tillåts.
Och än viktigare: det ligger ett värde i själva det faktum att vi försöker.
Om vi begrundar de lite allvarsammare föresatserna i
genren nyårslöften: människor sträcker sig efter det hela, det genuina,
det storslagna, det vackra. Även om vi inte når ända fram är avsikterna
uttryck för längtan efter något bättre
Jag har inga storslagna planer, det mesta är fortsättningar på sånt jag redan påbörjat eller åtminstone tänkt börja. Jag har anmält mig till Apartment Therapys januariutmaning "The January Cure" som ger städuppdrag i januari månad. Dagens mail läste jag för sent på dagen, jag har inte hunnit gå ut och köpa blommor. Men jag har en kruka fina hyacinter som kan få flytta från sin plats i den öppna spisen upp på soffbordet om jag bara röjer undan lite. Det får bli dagens uppgift.
Och jo, en annan sak har jag tänkt göra 2015. Blogga mer. Vi hörs!
När jag körde bil hem från Luleå i torsdags insåg jag att jag längtade hem till komposten. Tömma den, kolla vad det blivit. Kanske bara det där att ta mig tid. När jag kom hem var det för sent.
En trevlig kollega berättade om sin kompost. Hur den fullkomligt surrade av maskar. Hur hon efter en middag blev tvungen att försvara kompostens rätt att få ta del av matresterna. (Gästen hade grisar som tydligen också gillade maten.)
I kväll har jag tagit mig tid. Tömt kompost 1, skjutsat ut jord till bärbuskar och rabatter. Och startat på nytt. Bottnat med gammal kompost och grenar. Lagt på ett lager gräsklipp. Sedan ett lager gamla löv och kvistar. Öppnat hushållskomposten och hämtat två skottkärror väldoftande halvklar, svampig kompost. Lagt på ett lager av detta. Så fortsatt att varva gräsklipp, torrt gammalt material och halvklar kompost till dess att kompost 1 var full igen. Överst täckte jag med jord och sedan vattnade jag med en kanna vatten. Sedan var det kompost 2 tur. Jag plockade bort allt torrt gammalt material på toppen till dess att jag kom ner till lager av kompost med frisk, grov struktur. Jag lassade i ett skottkärrlass av det och körde det till humlebädden.
Hushållskomposten har jag också påbörjat igen, med luftiga grenar i botten. Sedan det översta lagret av hushållskomposten, som inte var nedbrutet ännu. Sedan är det bara att fylla på med matrester, varvat mad torra löv som strömaterial, för att komposten inte ska bli för blöt utan välbalanserad. Det är härligt att göra jord!
I efterdyningarna av stress känns allt så segt. Jag gör saker, men det känns som att det går i slow motion. Det är för att det är en kontrast till en tillvaro då det inte fanns tid till eftertanke och omställning från en sak till en annan. Nu tar jag mig den tiden och då hinner jag förstås mindre på en dag. Det är så det ska vara.
Efter stressen och pressen har jag vilat och haft påsk. Sovit och ätit. Solat och rört på mig. Nu mår jag gott igen. Som jag har skrivit förut någon gång, det är så här jag mår när jag mår bra. Tack alla som bryr sig. Och det är tråkigt att det är så nära mellan härligt bekräftad och överstressad.
Den där känslan när jag går hem från jobbet med mer ogjorda saker än när jag kom. Men då tänker jag på kära syster Signe igen, och ger mig ut och går och springer. Kommer hem piggare. Städar hallen. Imorgon är en ny dag.
Hittade Andra Andningen. Sprang en riktig mil, alltså 10km. Och på vägen hem bröt solen fram. Ljudet av isar som brister och bryter, flak som gnager och mal ner varandra och under dem ett porlande. Fick ett sms av en vän: "Njut ordentligt av helgen och gör INGET svårt så att du är på hugget igen nästa vecka!" Det här totala lugnet som infinner sig efter löpningen, och njutningen under tiden i att slingra sig längs älven och möta mixen av skönhet, skönhet, skönhet, skitfula byggarbetsplatser och sopstationer, köpcentrum och traktorer. Just nu, med soppa i magen och en mil i kroppen, är allt bra. Total frid. Varken rastlös, trött, orolig eller på väg. Helt här och hel.
Återvinning på vår gata: Man ställer sin gamla TV på trottoaren, textar en lapp med "BORTSKÄNKES. Fungerar fint, saknar fjärrkontroll". Ett par timmar senare är den borta och förhoppningsvis blir någon familj i grannskapet glad och nöjd.
Trots vinterns ovanligt hårda grepp om Belgien, med snö så sent som förra helgen, är det här vad vi hittade i Bois de la Cambre i dag. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Idag har jag klippt mig i en frisyr inspirerad av henne och sedan i tur och ordning backat från veckans beslut, ställningstaganden och rekommendationer. Hemma toppade jag det med att spackla en vägg och sedan riva ner tapeten igen... Men i morgon är det en annan dag och frisyren ser annorlunda ut. Då ska spacklet sitta kvar, jag ska ha genomtänkta saker att säga och jag ska gå framåt.
...stanna nu! sa min fru och börja' plocka av det lilla som där fanns.
Sen, lilla vän, svara' jag, men vi ska väl ändå gå och se om det int' finns nå'n annanstans?
Nog är det tur att det kommer hit någon och plockar bär när vi bara vill vidare.
Själv har jag ägnat mig åt att plocka in hallon, svarta vinbär och röda vinbär. En annan dag, när det är mörkt och kallt ska det bli sylt till pannkakorna, en vinbärskaka, vinbärs- och bananmos... hallonpaj!
Imorgon bär jag in bär igen... om det nu bara finns plats i frysen. Annars får jag börja safta.
Att avbryta sitt försök att gå Dodentocht är försmädligt. Även om jag hade sagt vitt och brett att jag är glad om jag klarar 50 km, så hann jag tänka ofta, under de optimistiska första 25 kilometerna, att jag inte är en sån som ger upp, och jag beräknade ankomsttider och funderade över vad mer jag skulle göra under lördagen.
Verkligheten kom som ett inkassobrev om en bortglömd räkning.
Fötterna - jag som har ont i framfoten när jag går till tunnelbanan en vanlig dag, hur trodde jag egentligen att det skulle funka...? Jag fick inga skavsår, men efter 25 kilometer skar varje steg som knivar. Axlarna - otippat skapade de det största problemet från början, när vänstra axeln plötsligt låste sig under ryggsäcksremmen. Efterhand blev axeln ett litet lyxproblem som jag ägnade mig åt för att försöka glömma mina fötter. Benen pinnade på ganska bra tyckte jag, jag gick lite fortare än de flesta runt omkring mig, så jag gick förbi så fort det fanns en lucka. Jag insåg till sist att det är för att jag går ensam, jag höll på att leta min flock.
Det är lite svårt att förmedla känslan av att betala så dyrt för varje steg, när man vet att det är en så liten del av helheten. Och att den sträcka man redan avverkat egentligen bara är uppvärmning jämfört med det som återstår.
Jag hade tänkt bryta för fötternas skull, vilket kändes lite sådär. Fortfarande en massa styrka kvar, är jag en sån där som bara slutar när det börjar bli lite motigt? Lår- och vadmusklerna förekom mig. De första kramperna kom redan vid 30 kilometer; dem lyckades jag trolla bort genom att andas igenom smärtan, sträcka på mig, ta ut stegen, öka takten. Det var ju inte bara jag som led. Många av mina medvandrare kom haltande, tungt framåtlutande eller vaggande på stumma ben. Det fanns någon liten sporre i att försöka se oberörd ut och gå rakt och lätt och förbi.
Sedan slog muskelkramperna till med full kraft, vid kanske 37 km. Lårmuskeln drog ihop sig, vadmusklerna drog ihop sig. Det var som när man drar tjong och sockermassan håller på att bli för kall. Muskeln hade fortfarande någon sorts elasticitet, det gick att ta ett steg till och ett till och ännu ett. Fast priset blev högre för varje steg. Jag undrar vad som händer fysiologiskt när man utsätter sig själv för ett sådant våld. På slutet, när jag hade anlänt till kontrollen vid bryggeriet Duwel, var det bara med pur viljestyrka jag lyckades gå ända bort till det blå tältet för att meddela att jag ville avbryta. Säkert mer än hundra meter, hur tänkte de när de planerade området...?
Har jag nämnt att marschen började klockan nio på kvällen? Antagligen finns det bättre sätt att förbereda sig än att stiga upp klockan sju på morgonen samma dag och gå till jobbet. När jag klockade in vid Duwel någon gång på morgonkvisten följande dag började sömnbristen bli överväldigande.
Och färden hem... Först buss tillbaka till startpunkten med alla mina olyckskamrater. Sedan ta sig de 142 (eller kanske bara 85 eller 60) meterna från busshållplatsen till tågperrongen när man vet att man har bara fem minuter på sig innan tåget kommer, och om man missar det får man vänta en timme. Obs inte ett skämt, jag hade inte hunnit om inte tåget hade varit försenat. Nu hann jag fram och eftersom jag höll på att svimma och var tvungen att hastigt lägga mig ner på perrongen hann jag dessutom få en liten tupplur, säkert två viktiga minuter innan tåget kom och jag fick försöka ta mig upp på fötter. (Man väljer vilket av ens krampande ben är minst illa däran, försöker böja det i en lämplig vinkel med hjälp av händerna, ställer sig på alla fyra, trycker ifrån... allt i ultrarapid).
På tåget satt jag tillsammans med en snäll flamländare, vi konverserade på långsam engelska för övertrötta. Han hade problem med sin hälsena men hade förberett sig väldigt grundligt för marschen. Samtalets intellektuella kvalitet blev lite lidande av att vi somnade mellan replikerna.
Sedan byta tåg i Mechelen, från perrong 1 till 8 (ska he liks onnes). Hälsenebelgaren vandrade stillsamt vid min sida, ett steg i taget. Tur att vi hade 20 minuter för bytet.
Sedan gå den långa sträckan genom Gare Centrale från tåg till metro. Och mäta avståndet mellan tunnelbanan i Roodebeek och vårat hus i stumma myrsteg och bara hoppas att grannarna fortfarande sover.
Ungefär så var det att gå dödsmarschen. Men då har jag inte skrivit något om vilken rolig folkfest det var, tänk er att gatorna hela tiden kantades av knäppa familjer som parkerat sig utanför huset med grillar och trädgårdsfester och musiksystem och en glad partykänsla.
Och det är väl klart att jag kommer att försöka igen, nu när jag vet hur man inte gör.
Dagens soundtrack: den här låten blandade fram sig själv på min ipod när jag bet ihop tänderna och ignorerade muskelkrampen vid 30 km.
Vi delar Bo Kaspers framtidstro och tröstar oss med lite grönt och skönt trots kakelkross, sand och betong i köket. Att hela huset är fullt av finkornigt damm får vi ta tag i nästa vecka eller när dagen kommer då vi äntligen har ett helt köksgolv att gå på.
En enda snödroppe har blommat,
men nu skjuter tulpanerna upp ur
löklasagnen
Maken siktar på en framtid som
vinbonde, tre plantor delar
på en hundraliterslåda
Själv nöjer jag mig med en
hängande kryddträdgård
utanför köksfönstret.
Här fattas plantor, kanske blir det luktärt, kanske blir det annat.
