Alldeles hemma

Läser en artikel om Vibeke Skofterud som slog vasaloppsrekord i damklassen och inte fick någon bil trots att Jörgen Brink som slog vasaloppsrekord i herrklassen fick det.
Orättvisan är inte så uppenbar som det kan verka: sponsoravtalet säger att man får en bil om man slår rekordet i a) Vasaloppet, b) Tjejvasan (en tävling som bara är 3 mil lång).
Sponsorn ändrade sig emellertid och lämnade ut en bil även till Skofterud.

Jag kan inte hjälpa det, jag tycker att det är så gulligt att läsa kommentarerna i Aftonbladet. Det är mest män som skriver. Om man ska hitta något konsensus så är det ungefär:
-- Det är coolare att vinna damklassen i Vasaloppet än Tjejvasan, så belöna Vasaloppet i stället!

Ganska många som tycker att det är Orättvist om kvinnor ska ha två chanser att slå rekord och få en bil.
Och en litet men växande antal som tycker att det är Orättvist att männen ska tvingas plåga sig runt hela Vasaloppet om tjejerna kan slippa runt med att bara åka tre mil. Tydligen får alla som åker Tjejvasan medalj, men inte alla som åker Vasaloppet. Orättvist! Öppna Tjejvasan för alla!

Jag tycker att det är gulligt med män som slåss för rätten att vara tjejer. Fast tyvärr tror jag att de som kör Tjejvasan nog har roligare utan dem.

Nästan hemma - ganska borta

Kom just hem från Köpenhamn. Stentrött efter att ha stressovit de två senaste nätterna och drömt om Saker Som Kan Gå Fel På Konferens. Pekstraffmardrömmar.
Det gick till min förvåning mycket bra, så pass bra att den som jag varit mest nervös över vad han skulle säga självmant kom fram och skakade hand, och vi enades att det här var Viktigt.

Och så är är jag glad efter att ha träffat en av världens allra bästa människor. Och förvånad över att jag trivdes så bra i grannlandet: det danska gemytet är testat och godkänt.

Konstig upptäckt: Såhär kan man också göra tidning på webben.

NKCDB

NKCDB Nationellt kunskapscenter för dövblindhet.

Utan röst - stumfilm

Jag har gått och funderat ett par dagar - det var så många bra saker som skulle hända nu i mars. Jag kom bara ihåg att mamma fyller år, att jag ska på tjänsteresa till Stockholm och att Bildmuseet flyttar ner till mina kvarter. Men det var en grej till...
Jo - premiär för stumfilmen The Artist. Den vill jag se.

Förra veckan såg jag den här. Bra tyckte jag.

Turn around...

Jag kontrar Jörels belgiska observationer från De Voice med lite Ze Vois från Frankrike och höjdpunkten i gårdagens sändning: I morse var jag nästan blind när jag vaknade, ögonen var igenklibbade och ville inte gå upp. Jag vet inte om jag fått en ögoninflammation eller om jag gnuggat mig i ögonen med fingrar fläckade av pickleschips - gårkvällens märkliga tv-tilltugg. Eller - ve och fasa - kan det vara inledningan av pollensäsongen? I dag har vi släpat oss runt i mässhallarna och ögonshoppat byggvaror för ganska många tusen euro. Sånt som finns på önskelistan: olika former av tilläggsisolering, solcellstakpannor, vattenavkalkare, ny vindstrapp, vattenledningsrengöring och ett tätt ytskikt till takterrassen. Det vi nöjde oss med: kaffe, våfflor, vatten och de inträdesbiljetter. Det andra kommer väl pö om pö...

Hemma hemmadag

...och så till kvällsgröten önskar ena barnvännen entusiastiskt att vi ska leka "idag är jag glad för", och så kommer det "för att vi är hemma", "för att vi har jordnötter", "för att du är min mamma". Jahoppja. Jomensåatt. Ibland räcker man till. Påminn mig om detta en annan otillräckligare dag.

Nu blommar det nån annan stans

En pytteliten sankt paulia står i fönstret och representerar. När H hade feber tröttnade vi på att vara hemma och åkte till Den Stora Planteringsbutiken och njöt växter och kom hem med den.
De gamla gröna vännerna är bara gröna: ampellilja, flasklilja, en plågad palm, en en, två aloe vera och ett par pelargoner som står i vinterdvala och en tät fredskalla som ropar efter att få bli delad.
Åh det är flera månader kvar av vintern ju. (Bilden är googlad men det står en likadan hos oss, det vore väldigt intressant om jag hittade på ett inlägg som detta.)

Tre observationer om The Voice

1. Fransktalande TV-kanalen RTBF producerar en version av The Voice. Ett trevligt program med duktiga artister och snälla och engagerade coacher. Artisterna kommer från små och stora ställen runtom i landet. Alltså små och stora fransktalande ställen.
Och flamländsktalande VRT har givetvis hakat på samma koncept. Jag har inte sett det men det är antagligen precis likadant: trevligt, duktigt, snällt, med artister från stora och små ställen runt om i landet. Alltså små och stora flamländsktalande ställen. 
 Den fransktalande versionen heter The Voice Belgique, den flamländska The Voice van Vlaanderen. Jag tror att de 40 % belgarna som tittar på franskspråkig TV aldrig tvekar över att de är just belgare. Och de 60 % belgarna som tittar på flamländsktalande är lika solklart övertygade om att de är... flamländare.

2. En intressant lingvistisk skillnad mellan The Voice of France och The Voice Belgique är att fransmännen tittar på Zö Voice medan de fransktalande belgarna tittar på Dö Voice. Jag måste undersöka vad det heter på flamländska. Franska jingeln är lite tungvrickande om man som jag är lite dåligt på växlingen mellan tonande och tonlöst "s/z". Zis is zö, zis is zö, zis is Zö Vois!"

3. Det är nördigt att skriva om musiktävlingar i TV, medges. Men till übernördighetens gräns är det långt. Studera denna skildring av The Voice van Vlaanderen och skrolla ner och studera analysen, episod för episod. Och inse att det här är den engelsktalande versionen av sidan, som någon har suttit och översatt för att stilla alla internationella läsares oändliga faktahunger. Man tackar.

En bonusobservation:
Knappt 6 minuter inpå den här videon finns en brottartung version av "Sixteen tons" som jag tycker är ganska cool, med luxemburgaren Ralf Haas.

Måndag: hemma

Min tur att vara hemma imorgon. Inte alls dumt, det är sportlov, vårvintern har börjat och vi har ett 800 m skidspår nere på grannlägdan.

O har tagit lov från sport och vill helst sitta inne och spela hela dagarna.

UT, ut, ut! tjatar morsan.

A är gipsad efter ett planerat ingrepp, så hon kommer ut en stund per dag i solen, tillräckligt länge för att få sol på nosen, men inte så hon blir kall.

Måndag: Danmark!

Sitter och funderar på tjänsteresor, hur roligt på en skala är det att stiga på ännu ett plan, åka ännu en buss, hänga upp kavajen i ännu ett hotellrum, sitta på ännu ett möte...
Samtidigt är det något skönt med den där gråtråkiga tristessen, den där parentesen. Att äntligen få göra en sak i taget, bara, även om det råkar vara att långledas. 
Det finns folk som forskar även på detta, förstås.

Blast from the past

En vän skrev på fejan om hur han efter mycket letande äntligen hittat en sång som alltid spelades på radion när de flyttade till Luxemburg. Det fick mig att tänka på en sång som spelades i radion på kvällarna den där första månaden då stor-J (fem och ett halvt) och jag bodde i en stor lägenhet nästan utan möbler. På den tiden tyckte jag tyska var lite lättare att begripa än franska, så radion som höll mig sällskap stod ofta på någon tysk kanal. Sången jag minns hade ordet ewigkeit i texten, men mer än så minns jag inte. Jag kan avslöja att det är svårgooglat... Jag ger inte upp än men kan i alla fall glädja er med en annan radiohit från samma tid och språk. Bra träning av tyska tje-ljud är det också.

Klokt om dumt om mat och vikt

Jag hittade till bloggen Dark places från Bokhora, en av bloggarna i vår högerspalt. Dark places handlar mest om "skräck, thrillers och fiktivt mörker" men också om "lite annat". I den senare kategorin faller kanske kok- och bantningsboken "Dags att bli smal!" av Katrin Zytomierska, den rätt elaka bloggaren som jag brukar kalla Zingo innan jag får dåligt samvete och stryker det jag just skrivit.

Jag har inte läst "Dags att bli smal!" men när jag läser om den tänker jag att den nog inte ligger så långt från Dark places huvudtema ändå. Det låter faktiskt som en riktigt skrämmande bok.

Recensionen av boken blir också startpunkten för en klok och fin fundering över kropp, vikt och matvanor som jag varmt kan rekommendera.

"Är man en känslomässig ätare så tar man till mat så fort man känner sig trött, stressad, ledsen, arg, frustrerad.. Jag vågar påstå att majoriteten av känslomässiga ätare är ovanligt snälla och empatiska personer som slår knut om sig själva för att göra alla i sin omgivning glada. De – vi – blir inte arga, inte bråkiga, högljudda eller gåpåiga. Allt det där som vi inte förmår uttrycka kanaliseras istället ner i jätteportionen pasta som vi slevar i oss direkt ur kastrullen efter middagen, när resten av familjen badar medan vi röjer undan i köket, eller i godispåsen vi äter i smyg på väg hem från jobbet. Vi är, vågar jag nog påstå, den diametrala motsatsen till alla Katrin Zytomierskor i världen."

Det finns så mycket jag är tveksam till i LCHF-svängen, men jag tror jag skulle må bra av att söka mig lite närmare GI-idealen. Sluta med de sprintersnabba kolhydraterna, äta bättre och klokare. Jag tror inte på en helomvändning till i morgon bitti, men kanske en liten kursjustering. 

Bara magiskt

I det här huset håller vi på att planera en middag på ett tema som är så knäppt att den kommer att gå till historien. Alltså den lilla, lokala, historien, ungefär på samma sätt som min tema-middag på temat vinter gick till historien. Fast förhoppningsvis på ett mer positivt sätt. (Som kock och kreatör tycker jag att det är aningens bittert att min egenhändigt uppfunna förrätt "Pulkbacke" hör till min dotters och systers referensmaterial när de ska beskriva Mat Som Är Knäpp och Konstig och Inte Ens Smakar Gott!)
Nu kan jag ju inte avslöja för mycket om fredagsmenyn, eftersom min tåliga syster ska få avsmaka även denna kreation. Men några ledtrådar kanske:
Det blir en middag för alla sinnen.
Det kan bli lite läskigt.
Men (spoilervarning) det kommer att gå bra på slutet.

Magiskt tragiskt

Alltså Björn Ranelid. Hans öppna brev till kvällspressen.
Här är dropparna som fick bägaren att flöda över.
Leif G W Perssons krönika. 
Jonas Gardells twitter.
Och någon SvD recensent som tydligen anklagade honom för mord. Jag hittar ingen länk, kanske är det den här fast med någon liten twist i tolkningen.
Här kommer Ranelids rasande slut på sitt öppna brev.

Jag kommer aldrig mer att kommentera dessa sjuka människors hatiska lögner.
Jag drar mig härmed undan och tillbaka och Sveriges yrkeshatare må välja ett annat objekt och offer för sina perversa lustar.
De har aldrig skrivit ett enda relevant ord om mig, utan i stället avslöjat sina egna brister, tillkortakommanden och misslyckade liv.
Jag tackar för mig.
Jag kan inte förstå vari mina brott består. Jag har i svensk press blivit sämre behandlad än terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik.

Avsänt kl 21.15 den 27 februari. Kan man gissa att Ranelid vid pass kl 23.07 hade hunnit jobba upp ny ånga i maskineriet och bittert ångrade sitt "aldrig mer", när han kommit på ännu en oförrätt och ännu en dräpande formulering. Jag har en aning om att sista ordet i den här frågan inte är sagt.

(Det kanske är comme-il-faut att ha en åsikt om Ranelid. Jag vet inte om det här gör mig till yrkeshatare men jag tycker att det han gör inte är särskilt intressant (de få böcker jag läst av honom har jag upplevt som tröttsamma och mediokra, deltagandet i allehanda TV-jippon har jag väl helt enkelt valt bort på förhand). Men bilden av Ranelid (hans egen och andras) intrigerar mig. Det kanske är bilden av Ranelid som är själva grejen med honom.)

Två namn på lut

Vi kommer knappast att behöva några fler namn på J i vår lilla familj, men nu har jag ett par i reserv utifall att... Julia på Lineanongrata ritar och länkar till sagan om Jorinde och Joringel. Högt utfall på unicitetsskalan!

Fina silversyster Jorun

har än en gång visat framfötterna på födelsedagsfronten.
Man ska ju inte avslöja en dams ålder. Men på en Wikipediasida som stoltserar med varningen "This article may contain excessive, poor or irrelevant examples" får jag lära mig att en professor i matematik kan bevisa att alla siffror egentligen är samma sak som detta tal. Att talet har kultstatus i en kultserie. Nej i två teveserier. Nej i tre. Att det anses vara "the most common random number", och att någon rollfigur i någob film körde omkring med den här siffran på taket.
Be that as it may. Jorun du äger talmystikens förstfödslorätt. När det blir min tur att tänka lite extra på grannlandet Norge är antalet strängar på en pedalharpa redan gamla nyheter.
Stort grattis, mycket kärlek!

More heat than light

Nej hörni, lika bra att erkänna det. Slacker-året 2012 blev i runda slängar en vecka långt, sedan har det varit löjligt överarbetat.
I dag har jag jobbat med tre saker som alla är av kalibern "Men borde hon inte ha tänkt på det här lite tidigare". Och ställt en fjärde på vänt för den blir super-urgent först i morgon. I går fick jag uppleva ett mirakel som bara tidsoptimister kommer på att ens be om. Det krävdes en samordning av flera osannolika saker, som att den enda personen som hade möjlighet att lösa mitt problem av en tillfällighet kom in från sin semester, och att en avdelning av lusläsande och grundliga människor ryckte på axlarna åt att jag hade gjort alldeles FEL och hoppade över flera paraplysteg i processen. "Sånt händer".
Fast där jag befinner mig just nu behöver jag sådana mirakler flera gånger om dagen. Att direktören finns tillgänglig att läsa texten ögonaböj och inte har några ändringar. Att de där kollegerna håller sig friska och levererar det som jag har bett dem om. Att inget gått fel och att lorten inte träffar fläkten.

Till sist vet man inte om man egentligen gör något utom att bekämpa paniken. Och sedan får man en liten respit och har ett roligt samtal med någon och så är det något som går lite bra och så prickar man in en lunch med någon man blir glad av att se. Och så hankar man sig fram mellan mirakler och fallgropar. Och på något sätt kan man strunta i att det egentligen inte går alls, det här. För det går ju, uppenbarligen.