Det är lite mer än trettio grader varmt i dag och vi bor utomhus som äkta trädgårdstigrar. Vi har bantat lite men inte mycket. Vi har fångat flugor men inte klippt gräsmattan. I dag kom en låtsasmatte från förr på besök med lillhunden: De påstod att de skulle plocka körsbär och lägga i vår frys som en överraskning men när de fick se trädet åt Låtsasmatten upp hela skörden själv. Om vi förstod saken rätt menade hon att det var ett ovanligt benigt körsbär. Förmodligen beror det på att det inte regnat ett dugg sen ni åkte.
Vi vet vem eller vilka som tagit resten men vi har lovat att inte berätta något.
Puss och kram från trädgårdstigrarna.
Det går år mycket vatten i hettan
Vi vaktar trädgården och patrullerar under buskarna med oregelbundna intervall. Inga inkräktare än så länge.
Det finns en liten nyupptäckt getras som härstammar från Vilhelmina, ungefär 65 djur finns av arten varav några bor i Ammarnäs mellan hotellet och Tjulån. Lappget kallas rasen. Fina och roliga djur. Ska se om jag kan prestera lite foton, för publikation om nån vecka eller så. Andra arter som jag träffat i sommar: hästar, kor, får, hundar, höns, en vacker katt som jag saknar, lämlar i massor, andra gnagare, en sorts väldigt luden fluga som ligger i drivor på Gautsträsk, grodor, harar, huggormar, gädda, öring, sik och lake. Men inga renar, älgar, rävar eller björnar än så länge. Två semesterveckor kvar.
De små familjemedlemmarna har enhälligt kommit fram till att Royal Canine Pure Feline är otjänligt som kattföda. Så pass oätligt att de hittills så ringaktade Friskies-bitarna pillas fram och slukas en och en om man blandar de två sorterna i samma skål.
Den metallicblågröna påsen med One Sensitive sparas till särskilda familjefester, de är rörande eniga om att det är så Mat Ska Smaka.
Det är dock lite glest mellan familjefesterna i dessa dagar, de är lite sura på varandra till mans och kvins. Tigris har fortfarande kvar sin nyvunna position som top dog och Lina tyr sig till mig. Orlando hänger mest med hallonbuskarna, tror jag. Den grå grannkatten kom in en sväng i går kväll men det var jag som fick köra ut honom.
Som alla katters bästa moster* har jag bekymrat sett att tiokilospåsen med semestermat också kommer från Royal Canine. Därför har jag, stick i stäv med en princip jag hade i går, öppnat säcken och hällt upp i en skål. Det verkar OK. De ryggar inte undan utan har eftertänksamt tuggat i sig en munfull var. Så, nästa vecka, under annan regim, ska det nog också gå bra.
Det där med att gå på lådan gör de fortfarande inte i lådan och det klagar jag inte på...
*Jag är medveten om att det finns andra mostrar och jag vet att jag inte är så bra som kattvakt. Katterna (bless their furry hearts) verkar dock inte ha lagt märke till det så vi kör vidare så här ett par dar till.
som en katt som har fått syn på en lammkotlett och en fot i taget förflyttar sig mot tallriken, lite låtsat planlöst."
Det borde finnas bildbevis på mina katters födgeni men jag är för upptagen att försvara min tallrik. Det finns dock kort på unge katten Orlandos slakt av rosor och tulpaner; av någon anledning älskar han gula tulpaner och röda rosor och låter allt annat vara i fred.
Läsekretsen hör av sig med oroliga meddelanden: "Var är du? Var är du?" Jag är här, var skulle jag annars vara?
I går sa jag till en luxvän på tjänsteresa att det känns väldigt konstigt att säga att jag bor i Bryssel. Så pass konstigt att jag fortfarande tror att jag är på rekordlång konsulttjänsteresa och att det snart är dags att köra hem igen, till den lilla, lilla lägenheten. Så pass konstigt att jag inte riktigt kände att det var sant när jag sa det till A. Men hon verkade gå på det ändå.
Jobbet är bra. Det har sina sidor, som jag inte blundar för, men jag är glad hela dagen och gör bra saker.
Boendet är bra. Även det har sina sidor, förstås, men det är en stilla fröjd att dela vardag med några av mina favoritdamer och tre katter som sakta men säkert räknar in mig i sin klan. Den här veckan firar damerna sportlov, så katterna och jag kör vårt eget race med sovmorgnar, friluftsdagar (kattrackorna) och övertid (jag).
Kan ni tänka er mig och de mina i ett stiligt hemman som det här? Inget garage, ingen trädgård, men möjlighet att hyra i grannskapet samt att bygga en terrass. Tja, vi får se. Jag har några andra visningar inbokade också, nu börjar mina preferenser kondensera som man alltid säger att de gör. Först letar man vitt och brett, sen börjar man se vart man vill och vad man vill ha. Endera dagen ses vi, boistaden och jag.
Ja, kära läsekrets, vad vill ni veta mer? Jag har lämnat historiestudierna och det känns befriande men konstigt. Och bra. Jag läser böcker som inte handlar om något universitetsämne. Just nu läser jag den tredje boken om Villette och tyvärr är den inte alls lika bra som de två första. Miljöerna och människorna är fortfarande intressanta, men intrigen är jättekonstig.
Jag lyssnar på musik. Just precis nu:
Och ni då?
(Såg ni felskrivningen ovan? Boistaden i stället för bostaden. Det var för bra för att rättas.)
Jag skulle kunna prata om senap på jobbet. Vi försöker prata om god mat, Skavlan och husdjur men det mesta kretsar ändå runt tankarna om att vår verksamhet snart kommer krossas av att en tredjedel av personalen försvinner. Än så länge är det oklart vilka 22 som måste bort, men oavsett vilka så kommer det inte bara att svida, det blir fantomsmärtor efter de avhuggna kroppsdelarna oavsett vilka de blir. Man kan inte spara nästan nio miljoner på ett år utan att det märks. Vetskapen om det gör ont, redan nu. Åh jag älskar det här jobbet.
Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandrings stig.
Det här är ett experiment: kan jag publicera en video från min mobiltelefon? Filmen "Orlando vaknar" har inte mycket att göra med dagens strand eller morgondagens klipp-kants-promenad, men om det funkar kanske jag kan visa några färskare upplevelser senare...
Två siffror: klockan är 19:38 på kvällen, det är 27,9 grader i köket och ute i trädgården är det så pass varmt att om man vill solbada får man göra det en fot i taget, från den skugga man för tillfället befinner sig i. I dag har min dotters mycket temperamentsfulla CD-spelare behagat spela upp två skivor "Norrlands akvavit" medan jag har rengjort och oljat golvet i mitt nya rum. Tyvärr missade jag halva andra skivan och tyvärr tröttnade spelaren när jag försökte få lyssna om.
Mest spännande i dag var att bli anfallen av en vit katt när jag plockade hallon. Jag tror att jag plockade ungefär i brösthöjd när det rasslade till i snåret och två vänskapliga tassar fångade in mina fingrar. Jag hade inte sett honom och kände hur hjärtat bokstavligen tog ett skutt i bröstet. Nu ser jag mig för varje gång jag vistas nära buskage, äntligen har jag en fobi att berätta om nästa gång jag sitter i något sällskap där folk koketterar med sina rädslor. Busk-orlandofob.
Risken finns att jag kommer att behöva skaffa mig ett mentalt kraftdjur om jag ska börja göra många ensamutflykter med E på trehjuling och H på springcykel i våra kvarter. Det är så gott som motortrafik förbjuden men det kommer taxibilar, det kommer bilar, det kommer mopedister och cyklister och det händer att en eller båda tröttnar på lite olika saker och till exempel skulle behöva bli hemburna samtidigt. Tillsammans med sina fordon. Men det går ju inte. Kan lejonmammor bära mer än en unge i munnen i taget? (eller kattor?)
Idag har det känts som fransk trädgård här hemma. Blommor, grönsaker och höns.
Jag har satt potatis, dill, sommarmalva, lövkoja och vinbärsbuskar på den nya stora jordplätten U skottat upp.
I trädgårdslandet blev det grönkål, spenat, rädisor och ringblommor. Senare kommer bladpersilja och sallad till, de står inne och blir förodlade. Jag vet inte vad det ska bli i den sista rutan, jag har provat morötter i ett antal år och det har jag hittills inte lyckats med. Majrovor kanske?
Hönorna fick gå ut i sin nya hönsgård idag och komna så långt fick de fortsätta ut i trädgården. De höll oss sällskap när vi åt middag ute och sedan har de betat, bökat och stökat på trevligt sätt. En och annan daggmask har blivit hönsmat.
Det läskigaste för hönsen var när en av grannskapets katter smög sig på dem, men den ångrade nog sitt tilltag när den insåg hur stora och farliga hönsen är. De flaxade och kacklade. Nästan alla drog hem till hönshuset efteråt, skönt att se att de har tryggheten där. Men det tog ett bra tag av debreefing i form av högljudt kackel innan hönsen vågade sig ut igen.
Katten Lina, nu kastrerad, går omkring med en stor orange plaststrut runt halsen för att inte riskera slita upp sina stygn i buken. Jag har gjort söta små sockerärt-pyramider i trädgården. Vårt eget kenya - och jag lovar, Signe, att idén att odla sockerärter inte har något att göra med behovet att använda vissa etiketter! Jag är så nöjd med att det är lördag, möjligheternas dag... Dagen där man t.ex. får köra gräsklipparen (förbjudet på söndagar), kan handla mat (stängt på söndagar), kan titta på kläder (hinns aldrig på vardagar). Gäller bara att förvalta sitt pund rätt och inte slösa bort sina mest produktiva timmar på att blogga...
Efter att ha släpat mig fram på Alvedon och sedan gått över till nässprej och märkliga sinusit-tabletter, och sedan ha förlitat mig på antibiotika och ytterligare en sorts nässprej, har jag i dag inmundigat en liten tablett antihistamin, eftersom det blodprov jag tog i torsdags visade att jag inte hade någon infektion men däremot allergi. Och till min förvåning känner jag hela sjukdomen liksom dra sig tillbaka. Huvudvärken, värken bakom bihålorna, hostan - allt har liksom övergått i en mer konstruktiv fas. Och den överväldigande tröttheten börjar ge vika. Så vad är jag allergisk mot? Jag märker ingen större skillnad när jag är ute bland de blommande pollenvindarna eller sitter inne med mina katter. Jag får väl göra något test av något slag. Men kan det vara såhär att vara allergisk? Jag trodde att allergi var kliande utslag, rinnande ögon, droppande näsa, astma... Inte fejkförkylning.
I går testade jag vetekornets lag i krukor och skålar och torvbriketter. Sedan var jag på påskmiddag hos en god vän. I dag deltog jag i påskgudstjänsten i svenska kyrkan: dop och gemenskap och predikan, ett möte med ett mycket litet barn och hennes mysiga moder. En vandring hem i regnet - jag är glad att jag valde bort tunnelbanan för nu snöar det hagel och åskar tunga regndroppar. Katterna sitter silkesmjuka rundögda omkring mig och väntar på att regnbullret mot takfönstren ska avta.
I ett parallellt universum sitter jag just nu på hotellet i Sorsele och äter lunch, återstår bara en bussresa till innan jag är framme. Jag vet inte om jag valde den goda delen, den här gången. Men det är en fröjd att se katten Orlando spela landhockey med en motspänstig fresialök.
En liten liten gumma och en liten liten katt är allvarligt sjuka i detta nu. Jag är glad att det inte är jag som ska ta ställning till att avsluta/undanhålla livsuppehållande behandling. Och så är jag glad att människosjukvård inte bekostas av privata försäkringar i detta land.
En katt vill flytta hem till oss. Det är någon slags långhårig sak, typ norsk skogskatt som är grå, svart och vit, med vita strumpor på släta svarta ben. Jättekelig och snäll. Oskar bär gärna på den och den verkar tycka att det är ok. Den stryker sig mot ben och barn och blommor och är dörren bara lite öppen slinker den in i huset för att se sig omkring.
U har gett den lite mat och mjölk. Men vart ska den bo? Min allergiske man håller ju också till i garaget, men det är det enda vettiga alternativ jag kan se för vintern. Och nu när katterna Keso, Banki och deras två andra polare flyttat till sta'n finns det plats för en duktig musjägare kring våra knutar.
Om man har en stor krukväxt med alldeles torr jord i. Häller i en och en halv liter vatten. Och har en kattunge som älskar att bada och inte har något emot att bli lite smutsig, och som tycker att kruxväxt-grävande är en pigg och kul syssla. Då kan man få jordstänk ända upp i brösthöjd på sina vita väggar. Då kan man vråla något i stil med NÄ HÖRRÖ DU JÄMRANS KATTAPA SÅ DÄR GÖR MAN INTE I VÅR FAMILJ! Då kan man ta sin förvånade, blöta och jordiga kattunge, hålla honom i ett stadigt grepp, duscha av fötterna i badkaret med ljummet vatten (för även om man är arg så är man ju snäll, ungefär), ända tills de är någorlunda vita igen. Sedan kan man skura väggar och torka bort alla jordiga fotspår från golvet. Sedan kan man leta rätt på en handduk, uppsöka sin blöta kattunge som ligger under torkställningen och undrar varför livet är så... omväxlande. Och torka honom. Om ens kattunge då är lika knäpp som min, så spinner han glatt och går sedan och letar efter nya upplevelser. Mycket märkligt att ha en vattenkattapa.
