Packar

Kortvecka, till helgen blir det långresa. Också någon form av balans.

Teknikens under

Jag har ett dualistiskt förhållande till teknikens under.

På ett sätt är jag helt förundrad och imponerad över att jag just nu sitter på en buss och:
1. laddar telefon och dator
2. jobbar med god och stabil internetuppkoppling.

Samtidigt är jag förbluffad hur uselt tekniken fungerar under en vanlig arbetsdag, där videosystemet låser sig, kommunikationssystemet låser sig så att jag inte kan tala till mina medarbetare, men höra dem... och att där är min enda förväntan att allt alltid ska fungera smärtfritt, fast det sällan gör det.

Hur det än är, teknik kan inte ersätta mänskliga möten, men det är skönt att kunna jobba när jag reser! Och, jo, efter ett antal minutersdatastrul fick vi igång mötet på jobbet också, (men varför ska det vara så svårt...)

Snart framme

Vi räknar ner resan i tiondelar. Jag tröttnade vid Gubbträskkorsningen men nu är det bara två fingrar kvar, dvs 7/36 mil.
Eftersom det även ingått blomvattning hos mamma och tre mackar och Frasses och svanar tar det 7 timmar.

Inlandsresenär i andras Lappland

Det finns några standardtexter inom logopedi, texter som passar bra för röst- och talanalys eftersom logopeden hört den läsas 10 000 gånger och kan bortse ftån innehållet och fokusera på språkljud och röstklang.

Den ena texten handlar om en pappa,  en pojke,  en mössa och ett tåg. Mer avslöjar jag inte, men några enstaka tillfällen har jag varit med om att min patient brustit ut i ett skratt på slutet när poängen kommer.

Den andra texten är en sedelärande historia som börjar med "Nordanvinden och solen tvistade en gång om vem som var den starkaste..."

Och där finns en rad som matchar denna fina dag. "Då lät solen sina strålar skina helt varmt. "

Jäpp, det var den här dagen. Jag kommer att färdas 45 mil Lappland tur och retur, varav en tredjedel i bil med en vän och resten i buss. 

Och solen skiner. 

Och jag har god matsäck: potatis med mycket kapris,  citron, tomater och jalapenos (och olivolja, balsamvinäger, tabasco och nymald peppar om man vill rekonstruera anrättningen). Eko reko pk kaffe, äpplen och bananer. Hembakta kladdkakemuffins. Mjukfärsk lakrits. Vindruvor, havremjölk och cashewnötter. 

Och jag gjorde ett bra jobb.

Och jag hade dessutom en bra hårdag.

Packat!

Jo, jo, sorterade strumpor, det är grunden till en god packning! Nu har jag packat en jobbväska och en fjällväska. Skidskor, skoterskor, skidor... Tur vi har släpvagn. Packat och inte klagat. Det är nytt.

Och norr om Skellefteå ligger Luleå

The long and winding road,
that leads to your door...

Imorgon kör jag längs E4. Stannar i Skellefteå och dricker kaffe. Planen är att hinna tänka medan jag kör. Kanske ringa, inte sova. Sedan träffa mina MEDARBETARE, träffa några chefskollegor och se hur det ser ut i Swecohuset. Se den beryktade ÅF-skylten. Vara med på gruppmötet. Logga ut och köra hem igen. Lika lång väg tillbaka.

Men det är imorgon. Just nu är jag trött och tänker att jag måste lägga barnen. Sedan vill jag göra tidig kväll. Det här andra, att plocka upp och undan, det får vara till ytterligare en annan dag.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Allhelgonahelg,
reser hem bland farliga
älgar och renar.

Höstlov

Övernattningar:
packa ner och packa upp,
packa ner igen.

Hemvägen

Så här ser det ut när vi cyklar mellan affärn och hemmet en söndagkväll i juni, vid åttatiden.

Xocolat Barcelona

Vi hade varit i Parc Güel och vandrade nu nerför gatorna mot Travessera de Dalt och busshållplatsen för att ta buss 24 ner till sta´n. Vi kom fram till en cool gata enligt A: Passatge de Mercedes.

Väl där nere närmade vi oss busshållplatsen men jag fångades av orden Hot chocolate och styrde familjens steg mot ett café. Mamma L hade tipsat om choklad så god som att dricka en chokladkaka, så vi måste bara prova. Jag var inte helt säker på att den choklad jag beställde var den spanska chokladen, jag beställde hot chocolate och de andra Swiss chocolate.

Vi satte oss och väntade och tittade på tavlor som föreställde scener från Barcelona från olika tidsperioder. Så kom den, världens godaste choklad! En kopp himmel! A, O och U fick grädde på sin, jag hade valt en slät kopp choklad. Vi sörplade, slevade och upplevde en trögflytande härlig kopp som var riktigt långt från O´boy.

...

Sista dagen i Barcelona kom vi via Arc de Triumf, genom den tillhörande parken med palmer och papegojor högt uppe som byggt bo. Vi strövade genom den gamla stadsdelen Born med trånga gränder och stenhus. Resans varmaste dag, + 20 grader och det kändes lite slösigt att gå i skuggan och inte ta vara på solen, men vi hade ju bestämt oss för att gå till Picassomuseet. Klockan närmade sig elva och vi började känna att det var ett tag sedan vi åt frukost. Då såg jag ett café med texten Xocolata con churros. Dags för nästa smakupplevelse. Chokladen här var inte lika himmelsk, lite blekare, men med churros, ja då var den helt ok!

Churros är friterade bröd som smakar som struvor. De är doppade i socker. Vi doppade våra churros i choklad och mumsade. Så gott, så onyttigt, men härligt! Med förhöjd blodsockerhalt gav vi oss iväg till Picassomuseet, men det är en annan historia!

Akvariet i Barcelona

Vi reste ner mot hamnen och sökte oss fram till Akvariet. Men först tog vi en stöd Mac, skönt att kunna beställa och äta något man är hemtam med. Medan U fixade biljetter besökte A, O och jag akvarieshoppen. Ett osmart drag. Under hela utflykten längtade barnen till shoppen för att få köpa de gosedjur de önskade sig...

Nåväl. På akvariet kommer man först till en lång rad härliga akvarier med olika teman. Coolast var de tropiska fiskarna, de giftiga fiskarna och rockorna. Rockor är söta, med ett litet ansikte riktat mot botten. Stenfiskarna, de allra giftigaste, var så svåra att upptäcka, att vi inte såg dem.

När vi kikat och kikat var det dags för den stora upplevelsen. 80 m hajtunnel. Inte bara hajar förstås, rockor och en cool fisk som heter klumpfisk. Vi åkte på ett transportband av trä och kunde koncentrera oss på att kika på fiskarna inne i den stora tanken. Då och då simmade en fisk över skallen. Jag kände mig lite åksjuk, men de övriga i familjen hade inga problem.

Sedan kom vi ut i en härlig lekhörna, explora, där man kunde klättra på grodor, gå genom en val och trycka på knappar i en u-båt. Sedan kikade vi på information om människan och havet, hur vi påverkar och påverkas. Till slut hade vi gjort allt vi kunde komma på och drog oss mot utgången. Då blev det äntligen dags för en söt säl och Penguin att följa med oss hem. Sedan tog vi bussen till stranden, men det är en annan historia...

Vad som hände mer den sommaren

Man kan säga till en god vän att då ses vi när jag kommer tillbaks från Indien.
Man kan komma tillbaka.
Man kan få veta att medan man åkte långfärdsbuss i Indien och drack chai i små koppar på gatan fick hon diagnosen cancer, opererade bort halva bröstet och fick fyra adresser till perukaffärer; hon tänkte kanske gå och prova ut en i morgon, om hon orkar. Fast det är ingen brådska, cellgiftsbehandlingen börjar först nästa fredag.

Man kan aldrig veta.

Hemma!

Ett blandat halleluja: Nu är vi hemma!

Allt gick bra och det är skönt och fint och härligt att hänga av sig sina reskläder och äntligen öppna dörren till sitt eget badrum, sin egen garderob. Roligt att ringa sin kära syster och boka in en middag. Och sorgligt och trist att Indien och nästa resa är långt borta. Konstigt att komma hem till detta stora hus och de stillsamma gator det ligger vid. Var är alla människorna, rickshorna, de tutande bilarna, trängseln och den där vaga känslan av äventyr? I stället hemmakomfort, hemmaproblem, räkningar, allt man borde ta itu med fast kanske inte riktigt än. Låt oss först landa...

Rumsomställning, tidsomställning. Vi satt och sov på flyget i natt och jag vaknade klockan fyra, belgisk tid, i likhet med alla andra vuxna flygpassagerare, trots att allt på planet var lugnt och stilla och lamporna var nedsläckta. För oss var klockan halv åtta och det blev snabbt kö till toaletten.
I går på flygplatsen stod jag i kö bakom en japan som ideligen nös. Jag såg någon halvhjärtad thriller om en hemsk influensa som spreds via flygplatser och asiatiska resenärer, och mycket riktigt, i dag nyser jag med samma intensitet som han. Kanske är vi bara allergiska mot samma sak, vad vet man. Kanske är det SARS. Om det här skulle bli mitt sista blogginlägg så låt mig tacka för den tid som varit!

Svettiga hälsningar från ett helt annat land: Kulturchock

Kulturchock, överlastade sinnen, oj hur ska man berätta. De första dagarna i Bombay/Mumbai gick åt till att med stor försiktighet förflytta min stora blekvästerländska kropp från plats A till plats B. Och förhålla mig, varje meter, till vad jag såg.
Alltså varje meter.
Att gå på trottoaren 50 meter vid marknadsstånden motsvarar
-- 20 personer som sträcker fram det som de tillfälligtvis råkar hålla i händerna: Yes?
Vilka finfina saker som helst. Ett par herrshorts. En solfjäder av påfågelsfjädrar. Ett halsband. Ett minneskort till telefonen. En sjal. En nyckelring i mässing där det står utstansat SALMAN. Yes? No, thank you, svarar man 20 gånger.
-- tre tiggare som rycker en i armen och sträcker fram handen.
-- fem personer som man tänker att man kanske inte borde titta på. Magra farbröder som ligger hopkurade på någon sten och sover, en mamma som sitter och lagar mat under ett träd med något barn i sällskap.
-- tre hundar, två katter.
-- minst två stånd där man kan köpa chai (kryddigt, sött och mjölkigt te), eller något att tugga på, eller juice gjord av färskpressade sockerrör.
Och alla människor man går tillsammans med eller som man möter. Allvarliga ordentliga statstjänstemän, söta skolflickor, mammor i färgglada saris eller broderade tunikor med byxor med bedårande flickor i klänningar söta som kristyr eller gossar i snygga tröjor och kortbyxor, äldre herrar i västerländska eller indiska kläder, tuffa killar i jeans och t-shirt. Vi tittar granskande på varandra, lika ovanliga för varandra fast indierna är många fler. Och en eller ett par västerlänningar, emellanåt. Vi nickar mot varandra som några avlägsna släktingar men ids inte säga hej.

Och varje gatukorsning kommer bilar och cyklar och rickshor farande och man vet inte vilket håll man ska titta åt för det är en mycket flexibel tolkning av vänstertrafik. Och att gå över gatan är ett hoppande mellan saknade trottoarkanter, vattenpussar och plankbitar och tittande mot trafiken. Alla dessa bilister som betraktar rödljusen som något som smällts upp i rent informativt syfte. (Vi åkte på en lång taxifärd med en chaufför som bromsade in hundra gånger för cyklar, fotgängare, lastbilar som bytte fil, bilar, mopedrickshor och vanlig hederlig trafikstockning, men aldrig - jag lovar - för rödljus).

De första två dagarna tog jag inte upp kameran en enda gång. Kunde inte både uppleva och dokumentera på samma gång.
Och sedan plötsligt en dag märker man när man går på gatan att den är ungefär som den brukar vara. Man ser till och med någon gammal bekant i denna 16-miljon-stad: var det inte han som stod bakom disken på bok-kaféet? Och den där med ryggsäcken, var det inte han som var från Ukraina som jag pratade med under pausen på biofilmen?
Och då är det så smått dags att ta nattåget och åka till Goa.

Ett packningstrick

Vi har börjat tema-packa väskor, istället för en väska blandade gosskläder, en blandade dottersaker osv gör vi en gemensam actionväska för hela familjen med allas utflyktsutekläder, en finväska, en övernattningsväska osv. Så länge det inte är barnen själva som ansvarar för ombytena känns det som en frustrationsbesparande idé. Och så kan man rulla kläder som man inte vill ska bli skrynkliga/veckiga. Och musik och talböcker behövs för resan. Och lämpliga reskläder så man klarar ett olyckstillbud men inte svettas ihjäl. Andra tips?

Att få läsa en hel bok i sträck

Jag har semester idag och det är så skönt. Barnen har cyklat på gården och jag har tittat till dem och läst. Vi gör oss lågintensivt i ordning för fjällresan. Packar lite, tvättar lite, läser. Jag har hunnit läsa ut en hel bok idag, 388 sidor. (Till offer åt Molok av Åsa Larsson). Bland annat innehållande detta mycket grova talesätt: Hänen ei ole ko pistää takaisin ja nussia uesti. Med innebörden "han är så bedrövlig att man måste göra om honom helt och hållet". Men med mer ingående beskrivningar av hur detta omdanande skulle behöva gå till.
Översätt det inte.

Epic fail

På en skala är det förstås mer episkt att missa flyget i New York än i Bryssel, men efter att ha provat båda: Det suger även på hemmaplan.
  Ändrade påskplaner!
    Dyr lärpenning.
        Och eländes eländes elände.
Fast eftersom vi är personer som ändå på något sätt landar på fötterna så finner vi väl alltid på råd.

(Bilden fann jag genom en google-bild-sökning på "tillkämpat leende" och snoddes från SVT:s blogg Vinterstudion)

För en filosof är det alldeles detsamma

.. om man lever eller dör men efter den här förkylningen är det mycket osäkert hur det ska gå med mig..."

Aaargh, just i dag är det lite synd om mig. Tänk milda tankar i min riktning.



(Citatet är från Tove Janssons Kometen kommer. Bilden är snodd från Camillas lilla vrå).

Måndag: Danmark!

Sitter och funderar på tjänsteresor, hur roligt på en skala är det att stiga på ännu ett plan, åka ännu en buss, hänga upp kavajen i ännu ett hotellrum, sitta på ännu ett möte...
Samtidigt är det något skönt med den där gråtråkiga tristessen, den där parentesen. Att äntligen få göra en sak i taget, bara, även om det råkar vara att långledas. 
Det finns folk som forskar även på detta, förstås.

Brysselsyssel: Centralafrikanska museet

Vackert slott i ståtliga omgivningar, den märkliga dubbelheten i kung Leopolds superrasistiska egoistiska exploaterande och så ska man driva museum som både är nutida och medvetet och inte i hans anda fast ändå är det som hans idé. Uppstoppade elefanter, vackra foton, exotism. Pampigt och värt att besöka.