Automatisk skrift

Jag genomkorsade min kommun i dag, promenerade längst de slitna gatorna, funderade över hur den fattiga kommunen slits mellan gentrifiering och turkifiering. Det biodynamiska kaféet och den alternativa bokhandeln på avenue Louis Bertrand stängde samma vecka men nu har en hipstrig ölbutik med kvällsöppen servering öppnat där bokhandlaren slet.

Vi har ställt ut pelargoner på fönsterbrädan mot gatan.

Det är väl för att jag fyllt 50, men jag funderar allt oftare över hur livet ska bli efter pensionen. Kommer vi att bo kvar här? Under min promenad i dag slog mig plötsligt det enkla faktumet att jag inte vet var blåbärsställena finns. Och så blev jag lite tårögd på blanka lördagseftermiddagen. Fånigt sentimentalt tårögd, visst, men jag inser att min vaga pensionstanke på något vis inkluderar gröna gummistövlar och något mått av naturnära självförsörjning.

Jag har svårt att sortera mina tankar om ursprunget. Det får bli luddiga tankar här, ni behöver inte svara. Det finns ju människor som bara har olika lägenheter att se tillbaka på i sina liv. Och sen finns det andra som minns fastighetsbeteckningar och skiften. Och jag räknade mig till dem, inte till lägenhetsköparna och falukorvsätarna. Men mina barn vill bara leva i sitt här, sitt nu, just nu.

När världen går under får vi försörja oss på blåbär och tjuvjakt. Utom jag, för jag hittar inte till de hemliga ställena.