Ogjort väder

Definitionen av uttrycket "ogjort väder".

I lördags tvättade jag och hängde ut kläderna på tork. Idag tog jag in dem igen, körde dem i tvättmaskinens centrifug och sedan hängde jag dem inne på tork. Well, well.

Blommande växter på plantskola

Note to self. Om jag köper blommande växter i maj som inte är lökväxter eller penseer får jag finna mig i att bära dem in och ut ur huset. Om det sedan handlar om jordgubbsplantor så dröjer det en hel månad innan de hamnar i näringsrik och skön jord. Inte en så bra ide, men gjort är gjort och våren går fort...

Jag får nog sätta dem i någon slags lätt och stor hink som kan åka in och ut till det är dags att sätta dem i jorden.

Jag har även på andra sätt blivit påmind om livets korthet idag.

Klippt mig och nu skaffar jag inte mer jobb

Men håret är gulligt lockigt idag.

I feel the pain

Att avbryta sitt försök att gå Dodentocht är försmädligt. Även om jag hade sagt vitt och brett att jag är glad om jag klarar 50 km, så hann jag tänka ofta, under de optimistiska första 25 kilometerna, att jag inte är en sån som ger upp, och jag beräknade ankomsttider och funderade över vad mer jag skulle göra under lördagen.
Verkligheten kom som ett inkassobrev om en bortglömd räkning.
Fötterna - jag som har ont i framfoten när jag går till tunnelbanan en vanlig dag, hur trodde jag egentligen att det skulle funka...? Jag fick inga skavsår, men efter 25 kilometer skar varje steg som knivar. Axlarna - otippat skapade de det största problemet från början, när vänstra axeln plötsligt låste sig under ryggsäcksremmen. Efterhand blev axeln ett litet lyxproblem som jag ägnade mig åt för att försöka glömma mina fötter. Benen pinnade på ganska bra tyckte jag, jag gick lite fortare än de flesta runt omkring mig, så jag gick förbi så fort det fanns en lucka. Jag insåg till sist att det är för att jag går ensam, jag höll på att leta min flock.

Det är lite svårt att förmedla känslan av att betala så dyrt för varje steg, när man vet att det är en så liten del av helheten. Och att den sträcka man redan avverkat egentligen bara är uppvärmning jämfört med det som återstår.
Jag hade tänkt bryta för fötternas skull, vilket kändes lite sådär. Fortfarande en massa styrka kvar, är jag en sån där som bara slutar när det börjar bli lite motigt? Lår- och vadmusklerna förekom mig. De första kramperna kom redan vid 30 kilometer; dem lyckades jag trolla bort genom att andas igenom smärtan, sträcka på mig, ta ut stegen, öka takten. Det var ju inte bara jag som led. Många av mina medvandrare kom haltande, tungt framåtlutande eller vaggande på stumma ben. Det fanns någon liten sporre i att försöka se oberörd ut och gå rakt och lätt och förbi.
Sedan slog muskelkramperna till med full kraft, vid kanske 37 km. Lårmuskeln drog ihop sig, vadmusklerna drog ihop sig. Det var som när man drar tjong och sockermassan håller på att bli för kall. Muskeln hade fortfarande någon sorts elasticitet, det gick att ta ett steg till och ett till och ännu ett. Fast priset blev högre för varje steg. Jag undrar vad som händer fysiologiskt när man utsätter sig själv för ett sådant våld. På slutet, när jag hade anlänt till kontrollen vid bryggeriet Duwel, var det bara med pur viljestyrka jag lyckades gå ända bort till det blå tältet för att meddela att jag ville avbryta. Säkert mer än hundra meter, hur tänkte de när de planerade området...?

Har jag nämnt att marschen började klockan nio på kvällen? Antagligen finns det bättre sätt att förbereda sig än att stiga upp klockan sju på morgonen samma dag och gå till jobbet. När jag klockade in vid Duwel någon gång på morgonkvisten följande dag började sömnbristen bli överväldigande.
Och färden hem... Först buss tillbaka till startpunkten med alla mina olyckskamrater. Sedan ta sig de 142 (eller kanske bara 85 eller 60) meterna från busshållplatsen till tågperrongen när man vet att man har bara fem minuter på sig innan tåget kommer, och om man missar det får man vänta en timme. Obs inte ett skämt, jag hade inte hunnit om inte tåget hade varit försenat. Nu hann jag fram och eftersom jag höll på att svimma och var tvungen att hastigt lägga mig ner på perrongen hann jag dessutom få en liten tupplur, säkert två viktiga minuter innan tåget kom och jag fick försöka ta mig upp på fötter. (Man väljer vilket av ens krampande ben är minst illa däran, försöker böja det i en lämplig vinkel med hjälp av händerna, ställer sig på alla fyra, trycker ifrån... allt i ultrarapid).
På tåget satt jag tillsammans med en snäll flamländare, vi konverserade på långsam engelska för övertrötta. Han hade problem med sin hälsena men hade förberett sig väldigt grundligt för marschen. Samtalets intellektuella kvalitet blev lite lidande av att vi somnade mellan replikerna.
Sedan byta tåg i Mechelen, från perrong 1 till 8 (ska he liks onnes). Hälsenebelgaren vandrade stillsamt vid min sida, ett steg i taget. Tur att vi hade 20 minuter för bytet.
Sedan gå den långa sträckan genom Gare Centrale från tåg till metro. Och mäta avståndet mellan tunnelbanan i Roodebeek och vårat hus i stumma myrsteg och bara hoppas att grannarna fortfarande sover.
Ungefär så var det att gå dödsmarschen. Men då har jag inte skrivit något om vilken rolig folkfest det var, tänk er att gatorna hela tiden kantades av knäppa familjer som parkerat sig utanför huset med grillar och trädgårdsfester och musiksystem och en glad partykänsla.
Och det är väl klart att jag kommer att försöka igen, nu när jag vet hur man inte gör.

Dagens soundtrack: den här låten blandade fram sig själv på min ipod när jag bet ihop tänderna och ignorerade muskelkrampen vid 30 km.

Slå mig i huvet med en hammare

Alltså nu är det snart någon annans tur att vara blåst och dubbelboka sig en vanlig fredag.

O vilken lycka att ha en svåger som kan vara på ett av dessa två ställen åt mig!

Snällsurf

Nu har jag smält maten och läst så länge jag orkade i både En man med ett skägg, Försök att inte se så snygg ut och Karins konstgrepp. Inte en enda taskig kommentar har jag varit frestad att skriva, kanske för att det är väkslrivna och intressanta bloggar. Karin skriver "samtidigt som det är enkelt att håna sina medmänniskor, är det tack och lov lika enkelt att låta bli. Vi måste vara rädda om varandra på den här lilla planeten, även i skydd av skärmar.

I tankebubblan

Sånt jag tänker mycket på men som inte riktigt kommer ut i pratbubblor:
- - -
Där vi kom ifrån och den vildögda jubelkult som uppstått på fejan. Fast jag kommer ju inte därifrån, det är väl det som är felet. Utbyss.
- - -
Allt jag skulle vilja göra om jag hade någon energi kvar vid dagens slut. All tid som äts upp av den elektroniska apparat jag sitter vid just nu. Vad som skulle hända om jag inte hade en apparat som mitt största fritidsintresse.
- - -
Den underbart fantastiska serien "A song of ice and fire". Jag har läst del 1 och 2 och är nu inne på 3a. I hyllan väntar 3b och 4. Del 5 finns i butik, del 6 har inte kommit ut än.
- - -
Det här med att alla kvinnor ska klä sig så att man kan tro att de är timglasformade, oavsett vilken kroppsform de har. Och att män ska se bredaxlade, långbenta och smalhöftade ut och att man därför kan välja att ha eller inte ha slag på byxor, hängslen eller livrem. Och att en bra sak med att ha hängslen istf livrem är att då kan man ju inte ta av sig kavajen. Människor med sommarfärger ska ha lite fluffiga kläder och de ska klä i blåtonade pasteller men obs inget gult. Och absolut inte svart eller marinblått. Och man måste vårda sin eye-midsch.
- - -
Att det är torsdag nu igen. Som alltid.

Pengar, bilar och annat tråk

Januari är svångremmens månad. För oss som gärna tittar mer på allt roligt man kan köpa än på allt tråkigt som måste betalas är det en lite sur påminnelse om att bara för att man väljer att slösa snarare än föra kassabok, innebär det inte att utgifterna tar paus. Så det så.

Visst finns det möjlighet att kapa i utgifterna. Just nu grämer jag mig över bilförsäkringens tråk-nyårshälsning: Gott nytt bilår (och tack på förhand för alla vackra euror du kommer slanta upp!)
För mig som i stort sett aldrig använder bilen och som varje år krånglar för att slippa köra på besiktningen finns det egentligen bara en förnuftig sak att göra.

Ack den som inte bara var förnuftig utan även var handlingskraftig. Varför o varför är det så lätt att köpa och så svårt att sälja, jag bara frågar.

Snåla och näriga, det är vi det.

Vi är resurseffektiva intäktskonstnärer, är Caremas slogan. Företaget där de anställda spelar ett spel om inställningar och förbättringar, samt väger blöjor och försöker att få mat för sju att räcka för tio.

Jag kan förstå spar-idén, särskilt i teorin förstås. Det är väl klart att ingen tjänar på att man står och skrapar ner mat i slaskhinken. Men om man inte samtidigt betonar hur viktigt det är att se till att patienterna får i sig vad de behöver, så finns det läskigt enkla sätt att spara på maten, fort går det också.
Och de vägda blöjorna, där förstår jag inte hur de tänker. Snålhet räcker inte som förklaring. Att ta loss en kissblöja, väga den och sätta tillbaka den igen om den har kapacitet att suga upp mer, innebär en hel rad moment som är obekväma och obehagliga för patienten, och tunga för vårdbiträdet - är verkligen blöjan så dyr att den är värd att behandlas med mer respekt än såväl patient som personal? Då kanske det är bättre att börja med tygblöjor.
Men det som är mest stötande för mig är mottot de försöker lära ut genom spelet. Resurseffektiva intäktskonstnärer. Kan man lägga fram verksamhetens vinstkrav på ett krassare sätt?
En FB-kompis har påpekat att hans vårdcentral som drivs av Carema är välskött, trevlig och att personalen är helt underbar. Säkert. Men tänk vilket slag i ansiktet på den jätteduktiga och engagerade personalen att företagets definition på vilka "vi" är, inte ens nämner själva vårdhantverket!

Men alltså Länstrafiken

...jag vill åka buss, inte bli arg, upprörd, indignerad och ägna kvällen åt att dumförklara er. Men snälla, ta bort den fruktansvärt dåliga reseroboten ni lagt upp! Om jag vill åka från en hållplats är det inte alltid så att jag vill åka en timme från nu. Jag vill veta hur bussarna går imorgon! GHAAA!!! Och när jag istället skriver in vår adress (vilket teoretiskt sett ger mig en möjlighet att välja dag och tid) så funkar inte den tjänsten. Men det var väl självaste...

Dagens haiku

Kroppen stannar hos

det dumma huvudet - full

av medlidande

Men allvarligt...

Fick just det här meddelandet på Facebook:

Ok Ladies, Young and “mature”… it’s that time again…Breast Cancer Awareness!
DO NOT TELL ANY MAN WHAT YOUR STATUS MEANS!
Copy and paste this message and forward it to all of your friends. Let’s see if we can spark things up as on previous occasions.
The idea will work around month and date of birth.
First, select your month of birth from the list below. Then write: I am going to live in (Blank A) for (Blank months.g
If your birthday is October 21, you will write…”I am going to live in Amsterdam for 21 months!”☺
Thanks for joining us and confusing men more! Remember to copy this message and send it via PM to lots more women!!

January Chile
February London
March Miami
April Dominican Republic
May France
June St. Petersburg
July Austria
August Germany
September Holland
October Amsterdam
November Las Vegas
December Colombia

Så nu vet ni. Förvirra män och andra människor och sprid på detta vis kunskap om bröstcancer. Klart som korvspad. Jag refererar till tidigare skriverier på Brus. (Här också)

Stalkers, talkers

S har haft några obehagliga telefonsamtal under veckan som gick, ja kanske ännu längre.

En kvinna som ringt upp och frågat efter mig. S har sagt att jag tyvärr inte är hemma, men vad gäller saken? Kvinnan har bara lagt på. Ibland har S varierat med att säga att jag är i duschen. Bara för att inte låta ensam-hemma.

Förlorade möjligheter (uppdaterat: samt framgång!)

• I morse travade jag iväg till jobbet med gympaväskan full av svettiga kläder medan handväskan låg och blänkte i hallen.




• Nu på eftermiddagssidan har jag spelat bort mina sista mynt på en kaffemaskin och en godismaskin som inte fungerar, och den där socker-koffein-dosen jag var ute efter hade minsann suttit fint.




• Bittrast av allt är dock att tänka på att jag äntligen kommit på ett bra kattnamn fast alla katter redan heter något. Skulle inte "Sexton" ha varit nåt? Efter kungen?
  

Ja, bättre än så står det inte till med genialiteten i det här huvet, så nu får jag nog göra helg.

Uppdatering kl 19:12: Till en som sitter kvar på jobbet en fredagskväll som denna kan man förstås säga "skaffa ett liv". Men istället kan man glädjas att det just är denna korkade dag som jag ÄNTLIGEN lyckats plöja igenom alla mina kommentarer och nu faktiskt är helt och hållet klar och faktiskt ska gå hem med långa glada steg och ett brett leende. Hej jobbet, nu ses vi inte förrän på måndag men då ska göras stordåd!

Sightseeing 2011 - involuntariamente

Lämnade dottern med kartan på stan, och lämnade mobilen (den välsignade med GPS) hemma. Det vore ju synd om den stals från stranden och hur svårt kunde det vara att färdas till och från stranden, vi hade ju varit där förut.
Jo hejsan!

Fast om man ska fokusera på det positiva så har jag nu upptäckt en helt ny stadsdel i Barcelona: La Vila Olimpica del Poblenou.
Grundligt.

Playa 2011 - bikinlinjen

Ett råd i all förtrolighet:
Vax? Nix.

Meg göra nanting

Du som alltid lyckas på första försöket, som kan, som är händig och alltid har undrat: hur går det för de oslöga?

Det kan jag tala om för dig, det går jättedåligt. Den som är oslög får göra om och göra om och när det är klart är det lite fult och lite fel och som om någon annan, vem som helst, skulle göra det bättre.

Idag har jag snickrat på huset. Först tagit ner brädor från ifjol som var för korta. Sedan satt upp nya och sågat av dem så att de nya blev för korta (fast lite längre än fjolårets). Sedan satt upp nya igen och förbannat att jag är en oslög människa som inte har vett att anlita någon händig typ. Men så, när maken dragit en linje för mig att såga efter och det faktiskt blev snyggt och rakt och lagom långt... ja, då tänker jag skam den som ger sig.

I morgon ska jag sätta fast en träbit som också sågats om två gånger och flyttats en gång, för att tas ner en gång till så att jag kan näta bakom... Påstår jag någon gång att jag skulle tycka att det vore roligt att bygga ett hus, ja, då får ni helt enkelt stoppa mig!

Själens hämnd på kroppen

Jag har upptäckt ett riktigt bra skäl att gå till gymmet: om man av olika skäl är arg på sig själv är det bättre att ta ut det direkt på sina stackars muskler än att gräla på sig själv. Enligt hypotesen att mjölksyra är en bättre kompis än sömnlöshet.

En nackdel med att använda fysträning som självspäkning är kanske att man mår så himla bra efteråt. Men det är ett pris jag är beredd att betala.

varför betala dyra pengar för gym när allt finns på internet?

Den här videon ska jag ha på i bakgrunden när jag nu tar itu med det absolut värsta uppdraget jag har fått på min lott sedan jag började på det nya jobbet: att på några A4-sidor snärtigt förmedla själva essensen i vad vi på mitt jobb håller på med just i år. Efter något år på varje nytt jobb kan man sånt här, man har hört alla argument framlänges och baklänges och vet vilka ord som passar ihop med vilka. Tyvärr är jag fortfarande i den plågsamma fasen där det inte spelar någon roll hur mycket tid man lägger ner på sina stackars rader, det blir liksom aldrig rätt ändå.
Let's go! Hands on the waist! And forward and back, here we go!

(för äropoängens skull vill jag påpeka att jag faktiskt just kom hem från gymmet).

Bortasjukvård

Intresset från doktorerna i bortasjukvården är väl inte lika stort som hos min lilla hemmadoktor.

• Medföljande ringer och undrar om det där provet dagen innan undersökningen inte går att samordna med undersökningen?
• För tänk att det går inte.
• Medföljande och patient kommer till provtagningen dagen innan, väntar i två timmar, får lämna enkät, men provtagningen går lika bra att göra vid undersökningen. Se pass.
• Medföljande och patient kommer mycket tidigare än undersökningen för att göra provtagningen. Efter en timme kommer en doktor och konstaterar att det ska gå bra att göra undersökningen. Någon provtagning behövs inte. Efter ytterligare två timmar är den ordinarie tiden inne för undersökningen som genomförs.
• Kvällen spenderas på sjukhuset med hela familjen. Vid sju en uppföljande kontroll, men inget besked kan lämnas för doktorn har operation. Denne blir nog snart ledig. Vid halv tio får hälften av familjen lifta hem med en sjuksköterska som känner medömkan. Vid halv tolv kommer beskedet att resultatet av den uppföljande kontrollen ser bra ut, beskedet lämnas per telefon. Sedan är det bara att packa ihop sitt sovande barn och åka hem.

Nej tacka vet jag en engagerad liten hemma doktor. Men hon har ju inte tillgång till landstingets dyraste finaste utrustning.