Mystik, grundmanus och extramaterial

Jag har ägnat ett par dagar åt funderingar om extramaterial och tillägg, om förvanskade bibelberättelser och förmågan att plocka tumverser eller frisera karaktärer. Det började nog med storfilmen om Noa som går på bio nu. I den måste Noa slåss för att hålla de onda människorna utanför arken - jag ville invända att det inte stämmer med grundmanus. Det vet väl varenda söndagskolfröken att de onda grannarna hånar Noa och hans fåniga idé? För de väljer väl som att inte frälsas? Men det står faktiskt inget om att de inte ville bli räddade,  eller att de ringaktade hans försök att rädda sig och de sina.
Jag har resonerat om detta i lite olika forum de senaste dagarna och fått en massa intressanta aspekter på temat. Borde förmodligen skriva mer om detta - och läsa mer vad det egentligen står i Bibeln istället för att utgå från den mellan-raderna-version som känns mest bekväm. Sen får man ju förhålla sig till texten ändå och tolka den utifrån kultur och kontext och speglad i eget liv och allt sånt klokt...
Seriestripen här är från Jan Stenmark, en lika grundläggande del av min referensram som Leonard Cohens musik. Så grundläggande för mig att jag refererar till den som om alla kände till den. Jag slängde ut en fråga om nån hade bilden (på Facebook) och fick den som mms från en vän.
Här finns mer av Jan Stenmark.

Och det där med hönserier

Det finns nåt fint man kan säga om tankar som är som fåglar som man inte kan hindra från att flyga över ens huvud, men att man kan hindra dem från att bygga bo.

Eller så kan man börja försåtligt med goda intentioner, bygga dem en holk, ett duvslag eller en hel kalkonfarm. Och hips vipa kan man ha hamnat mitt i en kolchos
(och det här blogginlägget handlar inte om hönsfarmaren i redaktionen, varken bokstavligen eller bildligt)

Gammal skåpmat

Det är fascinerande att välja en etikett på måfå och följa inläggen bakåt i tiden. Ikväll har jag läst mörker och predikaren. Och nog var jag både trivsammare och mer inspirerande för några år sedan. Och jag är så glad för den här påminnelsen, tack Signe.

Min roligaste förtröstanslovsång

Den här texten innebär för mig ett skönt möte mellan djup förtröstan och svart sarkasm.

"Allt som du har sagt kommer att ske, förr eller senare"

När jag sjunger med både tror jag på det innerligt och även inte.

Den allra vackraste färgen

Flaggan till mitt land skulle kunna se ut så här.

Dela din idé innan den blir din baby

Jag hade ett möte med några kloka kvinnor i går, jag presenterade en idé som jag har och som jag gärna ville sälja in. Den handlar om webbplatser och EU och om hur vi kan presentera vårt arbete bättre och mer enhetligt.
Idén har jag tänkt ut för länge sedan, men den blir som aldrig riktigt klar. Hänger på min skåpdörr som en ofullbordad skiss. Jag borde sitta och jobba igenom den mer, tänka ut allt det där som skulle kunna ställa till problem och hur man skulle kunna lösa den.
-- Jag skickar den snart, sa jag. Jag ska bara...
-- Skicka den nu, och lita på den kollektiva intelligensen, sa hon som ledde mötet. Folk kommer att kritisera den och kommentera den, och utveckla den och göra den till sin.
-- Om du behåller den för länge, så blir den som din baby. Du blir för fäst vid den, sa en annan. Om den blir för färdig kommer det bara att kännas jobbigt när folk vill gå in och peta i den.
-- Det är precis som med bäbisar, sa den tredje. Man måste inse att de växer upp. Plötsligt upptäcker man att de har flyttat till Skottland och blonderat håret.

 

Men alltså hallå, vad håller jag på med

I dag gick jag hem från jobbet och kände mig glad och tänkte att i dag var det allt en produktiv och bra dag, och skönt att jag kom iväg så pass tidigt, trots att jag fick så mycket gjort.

Jaha, okey, nähä.

För ska man vara glad så ska man inte kolla på klockan. t j u g o  m i n u t e r  i  å t t a.

Alltså hur kan man skola om sig till att bli normal.

Nobelpriset i medicin 2012

Illustration: Oskar Öhman

I det universum som kallas en kropp
delas cellerna till dess det tar stopp.
De ges en uppgift, förses med en plan
De ska bli som de ska, följer sin ban.
Cellen går från enkel till komplex,
i en kropp som kom till genom sex.

Men måste det vara så? undrade Gurdon.
Tarmcell i äggcell, blev groda, en klon.
Kloningsidéen spreds, fåret Dolly blev till.
Cellens slumrande potential visas, Livet vill.
Allt ställs på ända, är inget förutbestämt?
 Nej, allt måste inte bli som det varit jämt.

Fyrtiofyra år senare lyckades Yamanaka
programmera en cell från komplex tillbaka
till sitt ursprung, sin första stamcellsenkelhet.
Möjligheterna öppnas, kan vi leva i evighet?
Fyra gener som förs in i en vanlig cell räcker.
Nytt liv, helande, vilka frågor det väcker!

The Nobel Assembly at Karolinska Institutet has decided to award
The Nobel Prize in Physiology or Medicine 2012

jointly to

John B. Gurdon and Shinya Yamanaka

for the discovery that mature cells can be reprogrammed
to become pluripotent

Så himla smart. Så himla dumt.

I går snubblade jag över auktionssajten Oopad.
Genialiskt hopkommen, förfärlig.
Tänk er en auktion där det kostar en euro att lägga ett bud. Varje bud ökar priset på varan med en cent.
Priset för att lägga ett bud maskeras av det betalas med en låtsasvaluta, oopad. Och om man köper många oopad får man förstås mängdrabatt.
I går mitt på dagen började jag följa en auktion av en TV, priset låg i runda slängar på 27 euro. Auktionen är fortfarande inte avslutad, nu har priset gått upp till 50 euro.
Om man följer budgivningen ett tag lär man sig olika taktiker. Det finns automatbuden, folk som bestämmer hur många oopad de är villiga att satsa och så lägger systemet budet åt dem. Man känner igen dem på att de kommer precis i slutet av varje utrop (i det här fallet 30 sekunder). Det finns adrenalinbuden, som man känner igen på att de kommer i början av utropen och gärna triggar igång en hel rad av andra adrenalinbud.
Och så finns de taktiska spelarna som analyserar läget och bara lägger bud när de tycker att förhållandena är de rätta.
Om man tittar i avslutade köp hittar man förbluffande exempel. En person köpte ett set med sex stekknivar för 1,11. Ett fynd? Nja. Knivarna skulle vara värda 19 euro, han fick satsa 26 oopad för att vinna budgivningen. Så klart finns det folk som lyckas, som den som köpte en Nintendo DS för 3,57 och använde 9 oopad.
Vi blev sittande länge, länge i går och förundrades. Systemet är så himla smart. Budgivarna blir så himla dumma, de investerar fast sig i ett objekt som de bara måste få för att inte deras investering ska ha varit bortkastad.
Och banken vinner alltid.

Internationella städdagen

Firas genom att man städar här och där t.ex. i kyrkan och hemma. Sedan äter man internationell mat, t.ex. italiensk spagetti, brittisk quorn, svensk chiabattabaguette, belgisk ost och rundar av med italiensk chilichokladtryffel och kaffe från utlandet någonstans. Dagen kan gärna delas med någon född i Etiopien eller Ångermanland, gärna både och, men försök visar att även personer födda i Västerbotten och Lappland funkar bra en sådan här dag.

Det man inte ska göra sedan är att städa sig in i och genom kaklet.

Om det där med att vara snäll

Jag har ett dilemma som i korthet går ut på att om jag gör det som är bäst för mig själv så är det inte snällt mot andra som jag bryr mig om.
Ganska klassiskt.
Det är ganska förutsägbart vad man kan säga om det.
Till exempel kan man säga: Det är klart att man så långt det är möjligt ska försöka vara snäll men  man inte kan låta det gå ut över sin egen hälsa.
Men det är det där "så långt som möjligt" som är det luriga.
Och jo jag vet att dubbel-kodade blogginlägg är aptrista.

Vad som hände mer den sommaren

Man kan säga till en god vän att då ses vi när jag kommer tillbaks från Indien.
Man kan komma tillbaka.
Man kan få veta att medan man åkte långfärdsbuss i Indien och drack chai i små koppar på gatan fick hon diagnosen cancer, opererade bort halva bröstet och fick fyra adresser till perukaffärer; hon tänkte kanske gå och prova ut en i morgon, om hon orkar. Fast det är ingen brådska, cellgiftsbehandlingen börjar först nästa fredag.

Man kan aldrig veta.

Mygg jer mygg, men svia hä jer svia

Försöker rensa ogräs i de upphöjda bäddarna på lägdan. Bland alla grästuvor och revsmörblommor finns det åkerbärsrevor, som jag vill ska synas och ge bär! Men det är en stor utmaning i självbehärskning att jobba på fast svian attakerar all synlig hud.

Nu är i alla fall 0,5 m2 jord blottad och ytan har fått tillbaka sin andel önskade åkerbär, medan ogräset får ligga i drivor och skämmas.

Vittisdag

Vitmåndan innebar tråk-ris med kyckling till lunch, ravioli och creme fraiche till middag. (Jag tror raviolin innehöll en minoritet ruccola, men ORKA!). Vittisdan innebar en köttbit till lunch med grönsaksrisotto och ett oändligt pillande för att peta bort det godaste. Och på kvällen stekt fisk med creme fraiche och pasta (fantasi, jag, hur då?).
Jämfört med i stort sett allting på denna jord är väl vitdieten ett litet problem. Men i kombination med tisdagsskrattyogan:

man varl väl less.

Trendtips: stillasittande är på väg ut

Nämenhörrejeje, hu är det dags för nya vanor. Det är tokfarligt med för mycket stillasittande, på riktigt. Hej då TV-soffan, se länktips från http://alternativkommunikation.blogspot.com

Tänk dig en skolsal

en skolkör
flickor i tretton-fjorton-femtonårsåldern
hormoner
den där kantiga förlägna känslan
de där noggrant kammade luggarna

Sångledaren, en stadig tant vid pianot: nu sjunger vi flickor.

En lärare som går förbi i korridoren.
Sångledaren som glatt ropar kom in för all del, du som kan engelska!
Lyssna om dom har ett bra uttal!

Flickorna som sjunger, lite trumpet, osäkert, mumlande
Sångledaren som spelar muskulöst och kraftfullt
- och så tar vi i i refrängen!

Den där läraren som kunde engelska:: jo, nämen nog har dom fint uttal.

Och sången: 

Alltid det där med folk

I dag har jag en åtta tio observationer som jag av olika skäl inte kan skriva om. Därför att de som det angår faktiskt har rätt att dela saker med mig utan att behöva dela dem med halva internet. (Märk hur blygsamt jag antar att kanske inte alla människor på jorden läser Talkie Walkie!). Och - när det gäller mina egna saker - därför att jag själv inte vill framstå som ett pucko. 
Det är tjusningen och det jobbiga med att blogga, att det är ett pågående samtal med vem som helst, när som helst från nu till framtiden. Ett samtal där ena rösten är tydlig och blir allt mer utmejslad med tiden, man väljer en bloggpersona som är lite mer av det där man vill vara, lite mer fokuserad och konsekvent. Och den andra rösten... tja vad vet man.

Nåväl, här kommer i alla fall några lösa funderingar som är helt tagna ur sitt sammanhang.

• Visst är det konstigt att människor kan vara helt olika för varandra? En man tänker på en kvinna som sin stora kärlek och själsfrände. I den mån kvinnan ens tänker på mannen har hon inget ord för vad han är för henne. Kompis? Nej, de känner ju knappt varandra.
• Samma samtal kan vara djupt och meningsfullt för den ena parten. Tjatigt för den andra.
• Att det i samma konflikt kan finnas två dödligt sårade offer som agerar utifrån ren självbevarelsedrift och sin bottenlösa förtvivlan. När de ser på varandra ser de bara viljan att förstöra, döda, såra.
• Att man alltid har fel när man försöker hjälpa någon att komma till klarhet. För även om ens observationer är vettiga är världen aldrig så enkel. Och även de där observationerna kan komma tillbaka och jaga en i framtiden. Med någon glidning som gör dem livsfarliga.

(Sidospår: Tänk på poptexter man lyssnade på i tonåren! Som man kunde lägga ner hundra gånger mer tid på att fundera över än låtskrivaren någonsin gjorde när han skrev dem! (När det gäller Wang Chungs påstående att "lovers never can be just devoted friends" har juryn kommit tillbaka efter flera årtiondens överläggning för att meddela att nej, det där stämmer faktiskt inte, det går alldeles utmärkt)).

I tankebubblan

Sånt jag tänker mycket på men som inte riktigt kommer ut i pratbubblor:
- - -
Där vi kom ifrån och den vildögda jubelkult som uppstått på fejan. Fast jag kommer ju inte därifrån, det är väl det som är felet. Utbyss.
- - -
Allt jag skulle vilja göra om jag hade någon energi kvar vid dagens slut. All tid som äts upp av den elektroniska apparat jag sitter vid just nu. Vad som skulle hända om jag inte hade en apparat som mitt största fritidsintresse.
- - -
Den underbart fantastiska serien "A song of ice and fire". Jag har läst del 1 och 2 och är nu inne på 3a. I hyllan väntar 3b och 4. Del 5 finns i butik, del 6 har inte kommit ut än.
- - -
Det här med att alla kvinnor ska klä sig så att man kan tro att de är timglasformade, oavsett vilken kroppsform de har. Och att män ska se bredaxlade, långbenta och smalhöftade ut och att man därför kan välja att ha eller inte ha slag på byxor, hängslen eller livrem. Och att en bra sak med att ha hängslen istf livrem är att då kan man ju inte ta av sig kavajen. Människor med sommarfärger ska ha lite fluffiga kläder och de ska klä i blåtonade pasteller men obs inget gult. Och absolut inte svart eller marinblått. Och man måste vårda sin eye-midsch.
- - -
Att det är torsdag nu igen. Som alltid.

Visdomsord från England

"Att ha familj är aldrig en privat angelägenhet. Det är för svårt för det."

http://mrsstenlund.blogspot.com/2012/01/kan-sjalv.html

Playa 2011 - volver a casa

Svårt, svårt, svårt att lämna Barcelona.

Och så kommer man hem till ett soldränkt Bryssel, och alla katterna lever och gräsmattan behöver klippas och blommorna vattnas. Och samma kväll går man på födelsedagsmiddag för att fira en god vän, sitter på en terrass medan solen går ner och det blir ett sånt där varmt sammetsmörker, och man sitter och pratar och skrattar ända till åskovädret bryter loss