Uppbrott

Det första jag tog tag i när jag fick beskedet att det nya jobbet var mitt, var att göra ett schema. Schema detta utmärkta sätt att få kontroll över det ogripbara. Att jag ska sluta jobba på ett ställe och börja på ett annat.

På samma sätt har jag gjort genom åren, när jag ändrat tjänstgöringsgrad. Satt mig med block och penna och skissat.

80 %:
Måndag-fredag: 8.30-15.30
eller
Måndag: 8.30-15.30
Tisdag: 8.30-16.30
Onsdag-torsdag: 8.30-15.30
Fredag: 8.30-14.30
eller på ett annat sätt.

85 %:
Måndag-torsdag: 8.30-16.00
Fredag: 8.30-15.30
eller på ett annat sätt.
O.s.v.

I mitt nya fall:
Hur mycket semester har jag sparat, hur mycket komp.tid har jag?
Hur ska den tas ut för att ge mig tid att jobba klart, tid att vila, tid att göra något roligt i skarven mellan jobben?

Hur hanterar du förändring?

Ägd - eller med?

Ägd, det är så jag tänker - jag rår inte över min tid. Det är det och det och det. Jag säger då det. Men så tänker jag att bortsett från att allt flyter ihop till en stor mäktig kaka av engagemang så är det mesta trevligt i sig. Hur kommer jag från känslan av vara annekterad till att vara med?

Idag ställdes ett möte in och jag kunde få sitta ner och jobba på med det som föll mig in. Det var en skön eftermiddag. När den var slut tänkte jag på allt annat som också borde ha fått plats på den eftermiddagen. Om det här ska gå. Det kommer att gå ändå, hoppas jag.

Ikväll passade kusinerna varandra och jag och Signe och några vänner pratade om sommarens stora grej: Barnens Lappis. Ni hittar oss i Knattetältet. En av de bättre av alla saker som jag engagerar mig i detta år. Vi ses!

Att vara sig själv

Ännu en av Jan Stenmarks bilder.

Man får inte alltid som man vill...

Tanken överkörd,
viljan stukad, känslan arg.
Ny dag, nya tag.

Trötta knoppen

Jag är trött igen.
Knoppen säger till kroppen
att gå på halv fart

Tänkt och hört

För några veckor sedan var vi ute och flög, tack vare Jörel och hennes trevliga födelsedagspresent till pojkungarna. Mer om det kan man läsa och se på Brus. När jag hängde där högt uppe i luften tänkte jag på det här med självbilden man har och hur lätt det är att stirra sig blind på den.

Hur kommer det sig att jag har en bild av mig själv som fysiskt feg? Jag som bevisligen älskar att åka bergochdalbana, varför tycker jag det är okej att sitta i timmar och vakta andras jackor och väskor medan de köar och åker och kommer tillbaka med ögonglitter och rosor på kinderna? Och jag som skulle vilja ta flygcertifikat för en sån där liten maskin, jag får se till att vara ärlig mot mig själv så jag inte backar ur på grund av feghet, för det är egentligen ett slags lathet och inget annat. 

Och när jag ändå bråkar med mig själv: det där med att tala inför folk, som jag så länge var så säker på att jag avskydde, det är ju också roligt. Det vet jag ju nu; vilka andra rädslor bär jag med mig utan att genomskåda?

 - - -

Hört vid kaffebordet: Kollegan P som tycker det tråkigaste som finns är att vandra i skogen. "Visst, där står ett stort träd. Fint. Men där står ett till, och ett till och ett till. Hur långtråkigt som helst!"  Hon har också svårt att begripa hur vi gör när vi har 50 kilometer (!!!) från stugan till närmaste affär. "Tar ni med mat från Bryssel då, eller hur gör ni?"

Come on, bad hairday!

Man har inte sämre hårdagar än man gör sig...

Dag 1: fixar håret med lite vax, Garniers Fructis, hundra år gammalt.
Dag 2: varför inte upprepa ett vinnande koncept? Men vänta nu, kändes håret inte lite kladdigt när jag tvättade det? Äsch det är väl ändå ingenting, i med lite produkt och iväg till jobbet.

Väl på jobbet insåg jag att, jo, det är möjligt, håret kan se fett ut och ändå vara elektriskt. Tack vare en unik formula som förmodligen bättrat på sig i badrumsskåpet genom åren. Vad göra? Försöka stå ut, få bukt på flygigheten med lite vatten, dra och fluffa och sucka. Fett hår är inte det nya svarta.

Idag försökte jag rensa ut eländet med: schampo, mer schampo, tvål och diskmedel. Efter denna skonsamma behandling blåste jag håret torrt, fuktade det lite för att få bukt med flygigheten och, ja, det blev väl rätt ok.

Men imorgon blir det chevaux naturelle, med en liten, liten kvardröjande minoritet av vax...

Om man hetat Anna P

Om man haft ett normalt standardnamn och t ex kallats Anna P hela livet hittills, då skulle det kanske inte kännas ett dugg anmärkningsvärt att se en gravsten med sitt flicknamn på. Men för mig kliar det lite.
(BUSTED: bildgoogling of self. Med förevändning att kolla vilka av alla glasögon genom åren som såg bäst ut.)

Bok: Felicia försvann

"I dag är jag så mycket starkare, gladare, det känns som jag landat. Jag tror varje människa måste möta sig själv vid någon tidpunkt. Ta reda på vem man är, var man kommer ifrån och vad man vill med resten av sitt liv".

(sagt av Felicia i intervjun)
Jag läser en intervju i Svenska Dagbladet (på webben) där Felicia Feldt, en av Anna Wahlbergs barn, berättar om att det inte var så super alltid att ha en supermamma som dessutom söp.
Jag kommer inte läsa boken, jag älskar inte att läsa barndomskildringar.
Men något händer i min skalle när jag tar mig igenom den långa intervjun, från början finns en liten röst som jag skäms allt mer för ju längre jag scrollar mig ner i intervjun. Någon slags liten hämndlystenhet - haha Anna supermamma där fick du, det är baske mig inte så himla lätt att vara perfekt förälder för dig heller. Och så läser jag mer och mer och det är egentligen en ganska tunn och sorglig intervju, många ord, inga smaskiga faktarutor med felsteg i punktform, men en tryckande känsla. Jag inser hur hemsk jag var där i början av artikeln, fy för att glädjas över att supermamman trycks till offentligt, skäms och undrar varför.
Jag har inte ens läst Anna Wahlbergs böcker, har bara en skev känsla baserat på hörsägen och notiser i föräldratidningar, men ja hon skulle nog tycka att mycket av mina försök till föräldraskap är fel på olika vis.
Jag har vänner som läst och anammat och fått trygga barn som sover om natten och äter mat och allt det som barn ska göra, de verkar tycka att det var bra att ha metoder och strategier att utgå från. De har haft struktur och mått bra av det.
Medan jag har undrat mig fram.
Barn, kära barn, om jag inte skriver om er, kan ni låta bli att skriva om mig?
Kan vi ta det med varandra när det går snett?
Det svåra med att skildra sig själv är ju att man inte är bara sig själv utan sitter ihop med alla andra. Så den som skildrar sitt föräldraskap skildrar också sina barn, den som berättar om sig som älskande hänger ut sina älskade, syskonskap innefattar syskon och vänskap vänner, att vara en del av en församling är just att vara en del med andra, jag är en del av olika vi.
Även personer och händelser som vi inte skildrar bildar ett hålklipp som har ganska så avslöjande konturer. Det som fattas märks. Även i en blogg. Så hur gör man?
(silhuettklipp från hemslöjdskonsulentbloggen 365slojd.se)

Vallentuna Kommun rekommenderar

Det skändliga hantverket att bokstav för bokstav skriva av någons poesi för webb-publicering, det står Vallentuna Kommuns Biblioteks- och kulturförvaltning för. De utsåg Stenarna av Tomas Tranströmer till månadens dikt november 2011. Jag har bara duplicerat deras kopierande och smackat upp det i den här bloggen. Men det var alltså bibliotekarien som gjorde´t. Andra som refererat dikten är diverse buddhism och yoga-intresserade bloggare men det känns rejälare att ha en kommunal institution som källa. Detta var vad jag hundörade.

"Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva."

Tomas Tranströmer
Ur Dikter 1954-1989

Du behåller inte längre din plats i kön

Efter många stora steg (iförd skoterskorna Power) åt helt fel håll tror jag att min plats i Umeås kulturelit har gått till någon helt annan.
Det är inte ok att ha Så mycket bättre 2 som älsklingsskiva och att gå och nynna på folkkära artisters tolkingar av folkkära slagdängor.
Det är inte ok att inte kunna erinra sig när man senast var på en konsert, en teaterföreställning eller besökte Norrlandsoperan i annat syfte än att frossa i lunchbuffé i restaurangen.
Det är inte ok att de mönsterstickade fingervantarna är maskinstickade och köpta på KappAhl.
Det är inte ok att lämna sitt Väldigt Alternativa Band för att sjunga i en kör.
Det är inte ok att inte ha en enda spännande fond eller kånnsåmme i kylen.
Det är inte ok att bara se House på TV, inga andra program.
Det är inte ok att varken komma ihåg vad Centerns eller Miljöpartiets ledare heter.
Det är inte ok att få 37% av sin omvärldsinformation via Facebook.
Jag ger mig.

Lökigt

Jag är asball egentligen. Också.
En sån som fick glasögonen sned-skallade i mosh-pit på hardcore-spelning på Galaxen 1995. Som skrev låtar och sjöng i punkband. Som flög skärm på säkert hundra meters höjd. Som egentligen kan cykla utan att hålla i styret. Som älskar att åka snowboard offpist.
Ny tid, ny stil. Gulliga läppbalsam, yllekläder och färgglada trådrullar. Också. Som lök, lager på lager. Valv efter valv öppnar sig...

Hur man bloggar om vetenskap

Discover Magazine har en underbart smart struktur för sina texter om vetenskap. Här om bisfenyl i nappflaskor.
Jag skulle inte vilja var den som måste tvinga in ovilliga författare i det rutnätet - oj voj jag har tillräckligt många processer att styra upp som det är - men dramaturgin är så smart. "Not so fast" tror jag att varenda forskare med självaktning har sagt till de personer som efter en kort sammanfattning av forskningsområdet får stjärnögon vid tanken på alla spännande konsekvenser. Eller en stressad andhämtning vid tanken på allt som måste förbjudas ögonblickligen.
Uppdatering torsdag: plockade bort den idé jag grunnar på medan jag funderar vidare...

Excell-lycka

Idag tackar jag Gud för gåvan att kunna bli alldeles tindrande entusiastisk. Den här dagen är höjdpunkten av otippad pepp:
Jag har gjort tre excellark som jag är omåttligt stolt över, på nivån att gå omkring med glittrande ögon och största flinet, dessutom har jag lusläst något som är sex-sju sidor extremt kondenserat och smalt nischat, ej löpande text utan kolumner och rader (nej jag ska inte trötta läsekretsen med vad innehållet var). Peppen håller fortfarande i sig, jag tänker i denna stund på min lediga kväll att jag nog hinner ta en stund med de där kolumnerna och raderna innan första mötet imorgon.
Jag som trodde att jag hatade Excell och att rutor, rader och kolumner var till för andra personlighetstyper. Under sker, man utvecklas.
Oj, fint, gilla.

Det digitala provrummet

Så himmelens fiffigt man bara väljer vilken fotomodell man ser ut som i ansikte och frisyr och så provar man kläderna på henne och sitter det skitsnyggt på henne så beställer man hem det.
T ex kan man komplettera luckorna i den ny-decluttrade långbyxgarderoben, helt digitalt, på Hennes&Mauritz. Faktum är att jag har två par väldigt fina som kommer få stanna i garderoben av just denna modell. (men min enorma människokännedom säger mig att kundkretsen kan se ut på en massa olika sätt, inte bara i ansiktsdrag och frisyrer. Så jag anar att det finns en hake med att den digitala standardkroppen.)

Allt du säger kan komma att användas mot dig

Belgiska katolska kyrkan har - liksom den irländska - varit dålig på att hantera sexuella övergrepp och ge offren upprättelse.
Nu föreslår ärkebiskopen att man ska  införa psykologiska tester för prästkandidater så att man direkt kan se vilka kandidater som verkar olämpliga. Och psykologsamtal under utbildningen, om frågor som rör och sex och celibat. Teorin är att folk som söker sig till ett celibat-liv för att de har problem med intimitet kan vara mer benägna att bli pedofiler senare i livet än andra.
Vilken smakstart på en terapeutisk relation: Jag har makten över din framtid. Samtalen med mig kommer att avgöra om du är värd att få bli det du alltid drömt om, eller om du är degenererad och avvikande. Var nu helt och hållet öppen och ärlig så ska vi se...
Det blir nog ett nät som fångar drivved och tång snarare än de fula fiskarna.

Den katolska kyrkan i Tyskland testar nu att låta kriminologer gå igenom arkiven för att hitta fler misstänkta oegentligheter så att de kan utredas. Vilket kanske ger mer konkreta resultat, inte bara för dagens förövare och offer.

Sightseeing 2011 - involuntariamente

Lämnade dottern med kartan på stan, och lämnade mobilen (den välsignade med GPS) hemma. Det vore ju synd om den stals från stranden och hur svårt kunde det vara att färdas till och från stranden, vi hade ju varit där förut.
Jo hejsan!

Fast om man ska fokusera på det positiva så har jag nu upptäckt en helt ny stadsdel i Barcelona: La Vila Olimpica del Poblenou.
Grundligt.

Hej hopp i blåbärsskogen

Tack vare VK och deras skriverier om att det inte finns blåbär sitter vi nu med en hink blåbär att rensa och det ska nog bli sylt till pannkakorna även denna vinter!

Den här brytningstiden när något går över i något annat är inte alls dum. Jobbet börjar, almanackan är inte proppfull, jag jobbar undertid istället för övertid. Jag funderar över vad vi ska göra denna helg och nästa, huset är i hyfsad ordning, kraften finns här och jag måste, måste, måste komma ihåg att det är det här livet jag vill leva.

Are you where you are?

Owe Wikström sommarpratar idag och reciterar en dikt som är en gyllene inskription i stengolvet på Gardermoens flygplats i Oslo:

Are you
where you are? Are you
not

where

you are? Go
to where you are, I'll wait

for you
– there