Kroppsdjuret surar

Ska det var på det här viset, säger kroppsdjuret och drar täcket över mitt huvud, vill jag inte vara med. Jag stiger inte upp idag.
Åh, typiskt tänker jag. Jo, det blev väl ett supereffektivt och intressant möte för mycket igår. Och ingen motion. På hela arbetsveckan.
Kroppsdjuret får som det vill, vi stannar i sängen. Länge. Typ nästan hela dagen. Men framåt eftermiddagen och två migräntabletter senare rullar vi ur sängen och kan ta oss an dagen.

Gympadojjor och jacka handlas på sta'n till ett barn som hoppat över några mellanliggande storlekar och nu är redo att möte våren och sommaren i teal. Eller en blåare variant, men typ. Och det andra barnet fick äntligen sin vilja igenom, ett par crocs.

Farbror Helge

För nittio år sedan idag föddes ett litet gossebarn i Ammarnäs. Han fick namnet Helge. Han fick leva några dagar. När jag var liten brukade farmor sjunga:

De små barnen, de små barnen
som älska sin Jesus
skall han samla som juveler en gång i sin famn.
Liksom stjärnor på himlen
de då skola lysa
i hans krona för evigt, och sjunga hans namn.

Jag undrar om hon tänkte på Helge ibland, när hon sjöng den sången?

Galet

Vad säger räven?
Tjitjitjitjitjitjitji
Så säger räven.

50 000 ord

Halva redaktionen har anmält sig till årets omgång av NaNoWriMo vilket i praktiken innebär att Jörel och jag kommer att ha skrivit var sin 50 000-ordsroman den 1 december. Det kommer jag att fira, just den dagen, med ett minst lika trevligt glöggkalas som i fjol och jag börjar redan nu undra över hur jag ska hinna förbereda den tillställningen.

Ska man få ihop 50 000 ord på månad får man skriva fem, sex A4-ark om dagen (om man kör med standardinställningen Times 12 p och 1,5 radavstånd. Det är ganska mycket... Naturligtvis kan man fuska och förhandsskriva men hela grejen med det här är ju att man ska kasta sig ut i galenskapen och bara randa ner ord. Redigera får man väl göra under åren som kommer. Det är tillåtet - och rekommenderat - att fundera på ramhandling och personer i förhand. Jag tror Jörel har kommit längre än jag med det arbetet, men jag är på väg och jag vet var berättelsen ska börja och hur den ska sluta. Det gäller bara att styra upp de 40 000 orden på mitten så de pekar åt rätt håll.

När jag letade efter en text att kontrollmäta hittade jag ett havererat skrivprojekt som Jörel och jag startade för några år sedan. Inte så dumt, faktiskt. Jag funderar på en liten utmaning till er som inte deltar i NaNoWriMo. Vad säger ni om jag lägger upp texten vi skrivit och ber er jobba vidare på den i november? Det kan bli en spännande och rolig berättelse och ni kommer inte att ha något krav på er vad gäller omfång. (Med reservation för min medförfattares godkännande...)

Vad som hände mer den sommaren

Man kan säga till en god vän att då ses vi när jag kommer tillbaks från Indien.
Man kan komma tillbaka.
Man kan få veta att medan man åkte långfärdsbuss i Indien och drack chai i små koppar på gatan fick hon diagnosen cancer, opererade bort halva bröstet och fick fyra adresser till perukaffärer; hon tänkte kanske gå och prova ut en i morgon, om hon orkar. Fast det är ingen brådska, cellgiftsbehandlingen börjar först nästa fredag.

Man kan aldrig veta.

I see scary people

Skräckfilmsögonblick vid glasigloon.
Här i Brysselstaden är det så att glasigloon har inkast från två olika håll; ena hålet vetter mot gatan och andra är vänt mot baksidan där ingen går.
Varför? ingen aning.
Men i dag när jag i min källarröjningsiver bar iväg och kastade glas, kände jag mig plötsligt iakttagen. På ett konstigt sätt: en karl stod och tryckte i det höga gräset på baksidan av glasigloon och stirrade på mig genom hålet. Han stod blick stilla och rörde sig inte ur fläcken fast han märkte att jag hade sett honom. Framför allt sa han inget. Ansiktet var helt nollställt.
Så vad gör man medan hjärnan bläddrar fram den ena värre tanken än den andra? Man ger honom ett stålblankt ögonkast, ett spänt leende och säger Bonsoir. Sedan stegar man iväg, inte titta bakåt för då är man förlorad. Det finns inga andra människor inom synhåll, klockan är snart tio och på ena sidan har man en stängd mataffär, på andra en ödetomt och bakom en obemannad mack. Man beväpnar sig för att avfyra ytterligare ett leende om det skulle bli riktigt läskigt.

Nu kan jag inte skjuta upp det längre

Nu måste jag röja i källaren så rörmokaren kommer åt att kolla felet.


Eja att jag vore rörmokare och inte källarröjare.

Vit vecka

Plötsligt är det dags, här kommer vita veckan.
Vitt som i franskbröd, ris, kyckling med vitsås, torsk. Vissa andra färger godkänns med nöd och näppe: brunt som i kött, gult som i omelett, smör, ost. Laxrosa som i --- lax.

Men grönt som i broccoli, sallad, gurka, går fetbort. Kiwi. Spenat. Liksom beige mat som potatis och  flingor. Samt orange som apelsiner, morötter, tomater. Och ja, listan kan göras längre.

Yoghurt går bra om den inte innehåller frukt.

Bröd går  bra om det inte innehåller fibrer.

Och på fredag: Huvva, studiet av mina organ fortsätter med en koloskopi. Sedan hoppas jag att det får räcka med läkarundersökningar på ett tag. 

Att lära känna nya sidor av sig själv: diverse insidor

Man kommer dem så nära, läkaren och sköterskan, där man ligger och ulkar på sin brits och de rumsterar om i ens magsäck och tolvfingertarm. "Försök inte svälja; det är OK att dregla."
Ett cykelstyrehandtag i munnen så man inte råkar bita av hela den där feta kamerasladden som ormar sig runt i ens matstrupe, vilket eljest vore en ganska möjlig och på något sätt värdig reflex.

När man har försökt vila bort de värsta halterna av lugnande medel i post-gastroskopi-vilrummet kan man vingla ut till receptionen för att boka nästa avsnitt i lär-känna-dig-själv-inifrån-kursen. Sköterskan i receptionen kan då se direkt vilket virke man är gjord av. I mitt fall sa hon ganska tvärsäkert att narkos nog kunde vara en bra sak.

Det kan kännas som att det där med att lära känna sig själv inte funkar riktigt lika bra i medvetslöst tillstånd. Man kan då titta på en liten pedagogisk video om att den där undersökningen alls inte är något att vara rädd för.
Man kan häpna över hur lång en meter kan vara.  Man kan tycka att narkos verkar vara en riktigt riktigt bra sak.

Spam eller riktigt läskigt

På besöksstatistiken på den här bloggen fanns häromdagen en oväntad trafikkälla: en spionwebsajt som erbjuder ett helt system för att spionera på andra människor genom deras telefon. Tjänsten ska tydligen fungera såhär: man installerar ett program på någon annans telefon under något obevakat ögonblick. Sedan kommer telefonen att skicka information kontinuerligt till en webb-tjänst som man kan följa i nästan-realtid. Genom denna tjänst har man full uppsikt på allt personen gör och säger, kan veta var de befinner sig hela tiden, kan bugga samtal och kan till och med använda telefonen som avlyssningsapparat.

Jag skrev ett kryptiskt inlägg om detta för några dagar sedan, som jag sedan raderade eftersom det lät lite väl mycket James Bond, och lite väl mycket gratisreklam för sagda tjänst. Nu har jag dock läst om spionprogram i hedervärda Kvällsposten från 2008 så då får jag väl till och med en Late Adopter som jag inse att vi lever i en ganska läskig värld.
Alltså: Antingen var länken spam och inget att bry sig om. Eller också är det faktiskt en Talkieläsare som borde bli lite nervös. (Frågan är bara vem...)
Här Ny Tekniks beskrivning av hur det gick till 2008.

Efter oss: gräs, sand, ruiner

Fantastiskt fint fotoreportage i The Atlantic om en värld utan människor. Bilderna är från många länder i världen men inte Norrlands inland; tänk vilka fotomöjligheter som ännu finns kvar.

Tänk dig en skolsal

en skolkör
flickor i tretton-fjorton-femtonårsåldern
hormoner
den där kantiga förlägna känslan
de där noggrant kammade luggarna

Sångledaren, en stadig tant vid pianot: nu sjunger vi flickor.

En lärare som går förbi i korridoren.
Sångledaren som glatt ropar kom in för all del, du som kan engelska!
Lyssna om dom har ett bra uttal!

Flickorna som sjunger, lite trumpet, osäkert, mumlande
Sångledaren som spelar muskulöst och kraftfullt
- och så tar vi i i refrängen!

Den där läraren som kunde engelska:: jo, nämen nog har dom fint uttal.

Och sången: 

En sån där dag

När det av olika skäl känns dags att rycka upp sig. Eller skicka ut rottrådar, beroende på vilken metaforiskt universum man vill syfta på, och vad det egentligen är man vill göra. Jag vill väl bara styra upp det lite, åt något håll.
* * *
För någon vecka sen tog jag på mig den helt vansinniga uppgiften att jobba ikapp min dotter i matte. Vansinnig för att jag ligger minst tre skolböcker efter henne, har usla och därtill urgamla förkunskaper och hon dessutom varje vecka drar ifrån med nya hästlängder. Men nu har jag lärt mig andragradsekvationer och linjära olikheter så nu måste väl det värsta vara gjort, väl.
* * *
Nästa vecka ska jag ta min själ i min hand och gå till en teaterkurs för vuxna fransktalande. Det är som att baka en kaka enligt receptet "tag en tesked 'för att du verkligen har lust', rör ihop med en deciliter 'och så skulle det vara bra för dig' tills smeten är porös. Tillsätt 14 000 liter 'och så spelar det faktiskt ingen roll att du varken kan eller vågar'. Häll i lämplig form och grädda till önskat resultat".
* * *
Och så kan jag avslutningsvis berätta att alla åtminstone en gång i sitt liv som hemmakockar borde laga köttgryta på oxsvans. För det är något helt annat, det.
Tag ett kilo oxsvans (till tvivlarna: jo man kan köpa det, det är prydligt plastförpackat och styckat och finns säkert i en köttdisk nära er. Eller också kan man beställa).
Bryn köttbitarna på alla sidor med lite smör i botten av grytan. Sänk värmen till 2:an. Låt oxsvansbitarna stå och puttra under lock i ÅTTA timmar. Då och då kan du lyfta på locket och tillsätta något som verkar vara en bra idé just då. I mitt fall slank det ner två grovhackade lökar, en tesked krossade lagerblad, lite grovmalen svartpeppar, en tesked salt, en skalad och hackad sötpotatis, lite chilipeppar, en bit tunt skalat citronskal (bara det gula förstås), finhackat. Ett glas rödvin. Lite timjan.
Till sist har magin verkat och oxsvansen -- som måste vara den segaste köttbiten på hela oxen, plus den broskigaste och benigaste -- har liksom smält ihop och blivit fantastisk mör och mustig. Lossa köttbitarna från benen, och kasta benen. De har gett ifrån sig en alldeles utmärkt buljong under dagens lopp. Nu kan man tillsätta en ny omgång grönsaker om man vill ha en lite gladare färg på det hela. Gott är det hursomhelst, riktigt utmärkt vintermat för alla frusna.

Personlig säkerhetsutrustning för tjejkvinnor

Övergång
Från en ålder till en annan
Från överfallslarm
till broddar.
När?

Dagens haiku

Kroppen stannar hos

det dumma huvudet - full

av medlidande

Räddarplagg

Jag har köpt en stickad kjol i en ullblandning av lite lamm och merlino och angora eller något annat varmt och lyxigt, med den över jeansen är vintern räddad på ett snäppet stiligare sätt än täckbyxor/termobyxor. Inte lika varmt men ljufvligt för glipan mellan skinnjackan och den lågt skurna jeanslinningen. (endast för utomhusbruk samt i buss/bil/flyg).
Och så stickade benvärmare, insmugna under ett par vida byxben eller ogenerat utanpå. Så skönt i buss/bil/flyg/på kallt kontor eller vid behov av allmänt trygg känsla.
Och så den smickrande figursvängda V-ringade ylletröjan som passar till allt alla dagar. Måste skaffa fler.
Och så en stor sjal till det, eller två.
Som ett vandrande luddigt myys.
(jag brukar hata vintern mindre och mindre ju bättre jag blir på att klä mig varmt. I april brukar vi nästan ha försonats med varandra, årstiden och jag.)

Naturvetenskaplig ickemiddag

Vissa läser statistik och nationalekonomi med sin tonåring över en god frukostbuffé, andra ser med längtan tillbaka på den tiden när hela familjen klämde ner sig i soffan för att äta klementiner och tittade på spännande djur som gjorde konstiga saker.

Senast sextonåringen pratade naturfilm med mig var det Cordyceps vi häpnade över. Nu har jag hittat något att kontra med: Nature wants to eat you. Båda passar sällsynt illa vid matbordet.

Vi tar igen det längre fram i livet, tror ni inte?

Veckodisk

Googlade begreppet och fick 247 träffar. Några handlar om smarta sätt att få rutin på backup-lagring i datorer.
(Nej, vi är för många i det här hushållet för att kunna spara disken så länge, jag är så glad för vår stora diskmaskin som surrar en eller två gånger om dagen. Men att handdiska en veckodisk är nog det värsta hushållsarbetet av alla, i paritet med mindre vvs-jobb.)

Från plus till minus

Den där känslan av att det går mycket bra, har gått över i att nu är det bra mycket. Det yttrar sig i att jag löser problem på natten, hela, hela, hela dagen har fullt upp och att jag vet ungefär vad folk frågar om men jag måste prata på en stund innan jag kan formulera ett svar. Och så ska det vara till på onsdag kväll, men sedan är det höstlov.

Imorgon: ska ett jobb iväg i snygga pärmar, samtidigt som jag behöver vara med på ett tre timmars möte, samtidigt som jag borde avsluta ett viktigt dokument, samtidigt som jag borde skriva ett PM som saknas, samtidigt som jag borde skriva ett ställningstagande, samtidigt som jag borde ta fram ett inventeringsprotokoll, samtidigt som jag tänkte hämta barnen tidigt från förskolan och skolan.

På något sätt känns det som att den planen inte håller...

Barn som sover ute

I kväll hade vi lite rusk och utomhus och elände till fredagsmyset - filmen Versailles som sammanfattar allt man kan kan drömma mardrömmar om i sin ombonade värld: att dra sig fram på slutet av vad en människa kan orka, samtidigt som man har ansvar för ett litet barn.
Fint spelat av den unge barnskådespelaren Max Baissette de Malglaive som spelade lille Enzo. Kantigt och trasigt och sorgligt av Guillaume Depardieu och Judith Chemla och det värsta är att det antagligen är precis så här folk har det just nu, as we speak. Ta't- försiktigt-det-är-en-djungel-därute.