Uttrycka tankar

Masugnsbyn... Järnets väg... entreprenörskap som sträcker sig århundranden tillbaka i tiden.

Jag tänker vidare på prestationer. Jag är inte en prestationsprinsessa. Jag är välsignad med en spärr, jag blir trött och less och orkar inte driva mig till vansinne. Jag signalerar högt och ljudligt när jag tycker att det är för mycket, vilket gör att människor runt mig reagerar. Om de ids. Om det behövs.

Så har det inte alltid varit. Inte när jag var ung och grön och tyckte att jag borde klara allt mellan himmel och jord. Inte på den tiden då jag försökte lära mig jobbet medan jobbet rusade på. Då slöt jag mig och jobbade på. Räckte inte dagen fick det bli kvällen. Räckte inte veckan fick det bli helgen. Det är inte ett bra liv. Nu orkar jag inte det. Nu räddar min familj mig från det. Det välsignade året 2013-14 med kvarvarande föräldrapeng.

Men plötsligt blossar det upp. Javisst kan jag göra det. Lita på mig, det är lugnt. I'm your Prestationsprinsessa if you wan't me. Och när det betalda arbetet minskar fyller jag på med ideelt.

Så nu tänker jag att om denna obändiga vilja att bidra gick att styra, så skulle det vara trevligt. Och så undrar jag om det är min vilja att bidra, eller något annat som verkligen är mitt motiv. Jag tänker vidare.

En massa blommor på födelsedagen, Signe!

Den största buketten vi hittade, bara för dig! (Fast alla får titta!)

Hemma!

Ett blandat halleluja: Nu är vi hemma!

Allt gick bra och det är skönt och fint och härligt att hänga av sig sina reskläder och äntligen öppna dörren till sitt eget badrum, sin egen garderob. Roligt att ringa sin kära syster och boka in en middag. Och sorgligt och trist att Indien och nästa resa är långt borta. Konstigt att komma hem till detta stora hus och de stillsamma gator det ligger vid. Var är alla människorna, rickshorna, de tutande bilarna, trängseln och den där vaga känslan av äventyr? I stället hemmakomfort, hemmaproblem, räkningar, allt man borde ta itu med fast kanske inte riktigt än. Låt oss först landa...

Rumsomställning, tidsomställning. Vi satt och sov på flyget i natt och jag vaknade klockan fyra, belgisk tid, i likhet med alla andra vuxna flygpassagerare, trots att allt på planet var lugnt och stilla och lamporna var nedsläckta. För oss var klockan halv åtta och det blev snabbt kö till toaletten.
I går på flygplatsen stod jag i kö bakom en japan som ideligen nös. Jag såg någon halvhjärtad thriller om en hemsk influensa som spreds via flygplatser och asiatiska resenärer, och mycket riktigt, i dag nyser jag med samma intensitet som han. Kanske är vi bara allergiska mot samma sak, vad vet man. Kanske är det SARS. Om det här skulle bli mitt sista blogginlägg så låt mig tacka för den tid som varit!

Efter oss: gräs, sand, ruiner

Fantastiskt fint fotoreportage i The Atlantic om en värld utan människor. Bilderna är från många länder i världen men inte Norrlands inland; tänk vilka fotomöjligheter som ännu finns kvar.

Blast from the past

En vän skrev på fejan om hur han efter mycket letande äntligen hittat en sång som alltid spelades på radion när de flyttade till Luxemburg. Det fick mig att tänka på en sång som spelades i radion på kvällarna den där första månaden då stor-J (fem och ett halvt) och jag bodde i en stor lägenhet nästan utan möbler. På den tiden tyckte jag tyska var lite lättare att begripa än franska, så radion som höll mig sällskap stod ofta på någon tysk kanal. Sången jag minns hade ordet ewigkeit i texten, men mer än så minns jag inte. Jag kan avslöja att det är svårgooglat... Jag ger inte upp än men kan i alla fall glädja er med en annan radiohit från samma tid och språk. Bra träning av tyska tje-ljud är det också.

För små pysselmänniskor

Titta så mycket roligt man kan göra! lilla a

Feed the world

En Facebookkompis delade med sig av den här pärlan från 1984. Kan pophistoriens fånigaste textrad gömma sig i den välmenande stämsången?

(Jag tänker naturligtvis på "And there won't be snow in Africa this Christmas time", sjunget med stort medlidande.)

Tänk att det är 27 år sedan den här sången spelades in, och ungefär lika länge sedan jag spelade in den på kassettband från något radioprogram, gissningsvis Tracks. Och tänk att när slutackordet klingade ut nyss visste jag precis vilken låt som skulle följa, på det nötta bandet.

 

Vad som kom efter Prince minns jag däremot inte, det var nog Kaj Kindvall som sa något coolt och farbroderligt.

Naturvetenskaplig ickemiddag

Vissa läser statistik och nationalekonomi med sin tonåring över en god frukostbuffé, andra ser med längtan tillbaka på den tiden när hela familjen klämde ner sig i soffan för att äta klementiner och tittade på spännande djur som gjorde konstiga saker.

Senast sextonåringen pratade naturfilm med mig var det Cordyceps vi häpnade över. Nu har jag hittat något att kontra med: Nature wants to eat you. Båda passar sällsynt illa vid matbordet.

Vi tar igen det längre fram i livet, tror ni inte?

Hej då arken

Det är fint att göra slut med publiken med en sista stor spelning.
Och lite sorgligt.
Hej då Ola Salo och ni andra, o vad fina ni är!

Lappar ur minnenas arkiv

Känns dessa tyglappar igen? Vad hörde de till? Den patchworkmönstrade ser ut att vara utklippt som om den var tänkt till ett bakstycke på dockkläder eller babykläder, den gröngula i frotté skulle kunna vara en krage.

Inte bara i Bryssel

...är det 28 grader varmt, utan även här. Och vi har suttit ute och druckit te även i vår trädgård. Men myggen blev till slut för många, så nu sitter vi inne och käkar popcorn.

Och tänk, idag har hela familjen badat i Stöcksjön. 23 grader varmt i vattnet! Frågan är när jag senast badade den 10 juni. Kanske 1986? På den tiden då sommaren inföll när sommarlovet började, oavsett temperatur i luft eller vatten. Dopp i badsjön var obligatoriskt.

I en annan del av världen...

...blev det aldrig mörkt, men ganska kallt.

Fler bilder på Life de Luxe.

Denna moderskärlek...

Det här kvalar väl inte in i musikflätan, men ack så rolig och ack så tänkvärd! Tyvärr inte någon video heller. Håll till godo!

Aitelnas eller Aitenjas

Idag skulle vi ta det lugnt efter gårdagens långa skotertur. Bara lazea på altanen och läsa färdigt Indiana Jones som vi påbörjade förra påsken. Men som alla ni syskon vet är man inte framme bara för att man ser Gullberget. Först ska man ta sig upp för hallonbäckenbacken. Eller som U försökte, Stures nyupptagna väg som går lite på skrå ner mot ån. Han planterade skotern och då kände jag att, nej, klarar han inte att köra här, så är det för svårt för mig.

Jag och A parkerade skotern på isen och promenerade i U skoterspår en bit, tills U upptäkte oss och bad mig köra runt den "rätta" vägen. Jag lämnade A på spåret och uppmuntrade henne att gå mot U.

Jag körde lite uppströms och började söka linjen över Gullraningen och bemästra min rädsla. Det gick bra upp på raningen, men sedan vart det kortslutning och jag försökte köra upp för backen. Farten var för låg och mitt i fastnade jag. Så var båda skotrarna fast. A till fots någonstans långt borta. O var förvånansvärt pigg på att tjava omkring och utforska terrängen. Vi bad honom, uppmade och tillslut beordrade honom att söka upp lillasyster och trösta henne. Vilket han gjorde, då blir man stolt!

Jag och U kämpade på en stund med min skoter, men sedan fick vi lov att ta hand om barnen. Lite fika senare lämnade vi dem vid skoterkälken och fortsatte trampa, vinscha och fixa. Planen lyckades och min skoter var uppe. U körde den uppför backen och tog sedan om varv två, då han planterade den längst upp i backen. Ja, då hade han redan fått upp sin skoter och planterat den bakom stugan.

Man kan säga att skoterföret var uselt. En tunn skare och under den meterdjup kärnsnö. Vinschen var till stor hjälp! Och det var skönt att lunchen bestod av färdigskurna pannkakor att steka upp på snabbgasolen inne i stugan.

Men till slut satt vi där på altanen, med Båtfjället i fonden, och läste Indiana Jones. Som vi tänkt oss. Sedan var det dags att åka hem och hemresan gick utan strapatser, som tur var!

Prins Daniel Efternamn

Lite tråkigt är det allt att all kuriosa man kan tänkas diskutera går att googla upp.
Diskussionen här hemma för trettiosju sekunder sedan om ifall någon i paret Victoria + Daniel har bytt efternamn i samband med bröllopet fick ett jaha-slut. Jag hade fel. Tänk förritin, då hade det kunnat bli en snackis alla raster på bådas jobb och så kunde man jämföra dagens skörd av förslag vid aftonvarden.

Robban

Precis just nu sjunger kompisen P från förr solo i pingstkyrkan i Robertsfors. TV-gudstjänst i SVT, repris i morgon.

Projekt springväg

Den officiella inbjudan till vårens bästa fest kom just. Kören i Luxemburg ska ha knytkalas på temat Spets och peruker.

Jag samlar inspiration inför en räd till Olssons tyger i morgon...

Smoke and mirrors, Paloma Faith



Peruker:

Det här håret (en tokfin bild jag inte vill låna utan tillstånd)

Ett sämre alternativ.

Dekor:

funderar på om det går att köpa en påse ljusmanschetter på Kupan.

Allt detta sammantaget tänker jag mig en blank knälång underklänning, en stor mängd tyll (kanske en del av nyårsdukningen?) och något slags yttertyg av spets. Påsydda blommor här och var. Lösögonfransar - om det går att applicera dem.

Uppdatering:
Min kompis P tipsade om en film som visar precis hur man gör. Kanske får jag användning för lösögonfransarna jag fick av honom för att ha på första dan på nya jobbet...

Sista dagen på gamla jobbet

Life as we know it tar slut i dag.
Och i morgon är det en helt ny dag, kan tänkas...

Syster och bror

Idag har jag pratat i telefon med de två andra syskonen. Så kan man också kommunicera.

Drivans förgängliga arkeologi

Barndomsminne skapt i snö
Nu finns bara nu.