Organisatoriska frågor

I natt organiserade jag ett föredrag i en bygdegård tillsammans med några människor som jag inte skulle känna igen om jag mötte på gatan. Det var en ganska liten, timrad byggnad med jordgolv och när jag och mina kompanjoner kom dit var det redan fullt med folk därinne. Några hade hittat stolar längst fram, de andra stod upp, axel mot axel, rygg mot mage. Medan vi försökte röja plats så talaren skulle ha någonstans att stå frågade jag mina medorganisatörer vem det var som skulle komma, som hade dragit så mycket folk.
"Barack Obama," sa de, "och den norska kungafamiljen".

Jag försökte övertyga de som hade tagit plats på fällstolarna längst fram att vi måste lämna tre stolar tomma, för USA:s president och det norska kungaparet, men de ville inte lämna sina platser. "Ville de ha sittplats hade de väl kunnat komma ännu tidigare än vi gjorde." Jag kom överens med de andra om att gästerna förmodligen skulle kunna stå upp, lutade mot timmerväggen.

Som av en slump råkade jag hitta en dörr i timmerväggen och bakom den låg en stor sporthall med åskådarläktare och en uppbyggd scen och jag sa till de andra att det kanske vore bättre om vi kunde ha föredraget där inne. Jo, det tyckte de med, men nu hade sportfiskeklubben redan bokat det rummet för sitt styrelsemöte, så vi fick nöja oss med timmerstugan.

En limousin bromsade in utanför och ett antal secret-service-killar försökte komma in i lokalen för att undersöka säkerheten. De lyckades inte komma in, eftersom byborna var så om sig och kring sig - de tänkte inte lämna plats för någon som kom i sista stund när de själva varit på plats flera timmar. Agenterna ryckte på axlarna och sa att det verkade väldigt säkert och sen gick de ut och rökte.

Ungefär här tänkte jag att det verkligen var tur att jag inte sökte det där jobbet där man skulle vara van vid att arrangera evenemang av olika slag. Och sedan vaknade jag.

(Och somnade om, och drömde om vårt kommande luciaframträdande i kyrkan. Vi hade inte fått någonstans att byta om och någon hade kläckt den geniala idén att vi snabbt som ögat skulle hoppa ur kläderna och i lusselinnena när belysningen i taket släcktes för att luciatåget skulle komma in. "Och då står vi där ombytta och klara - vilken överraskning. Ta-da! ropar vi, och sen börjar vi med luciasången!")