Pauki, revisited

 Så här ser det ut i Pauki om sommaren: Vykort

Jag vet inte hur det blir, om vi hinner åka dit i år, den här sommaren ser ut att bli så kort.

Så här ser det ut om vintern: Påskkort 2009, Påskkort 2008

Om jag hade

... ja vad är det som fattas för att jag ska kunna fira någon sommarvecka i Pauki någon gång?
Just den här sommaren kanske det är en värdfamilj... Men hittills har jag aldrig lyckats bege mig så långt norrut på sommarlovet. Det känns som att kartan tar slut efter soliga Västerbotten.

Vad tror jag om detta Pauki? Det känns overkligt, märkligt. Ett fjällandskap fast utan fjäll? En stor sjö tror jag mig veta att det finns. Myggor i mängder, tar jag för givet. Men vad gör man där uppe?
Det finns definitivt på listan över resmål jag vill besöka, fast inte riktigt tror att jag kommer att nå.
Pauki, Samarkand, Tashgent. Lima.

Nästa vecka ska jag däremot till ett närbeläget grannland.

Copenhagen Brussels all day long

Nu sitter jag hemma i soffan, efter att ha suttit bakom ratten en hel dag och blickat ut över Europas förnämliga motorvägar.
Hastigheten har växlat mellan krypfart (långa perioder av Stau på Autobahn), behaglig marschfart och i enstaka fall uppemot 150. För det mesta förhållandevis lagliga hastigheter vilket förvånar och gläder mig, det kännas fint att bli mer ansvarskännande med åren...
En enda ful gest har jag tecknat på hela dagen, men den står jag för. Den riktades mot en av dessa vedervärdiga Autobahnvandaler som tycker att de äger snabbaste filen och därför har rätt att köra upp tätt bakom en oskyldig liten clio som är mitt uppi en omkörning, och blinka hotfullt med helljuset. Ruskigt skrämmande att ha en Merca nosande i baken när man är uppe i 140 - marginalerna är ju ändå så små i den farten. Så jag avslutade min omkörning med båda händerna ordentligt på ratten innan jag vågade mig på min protest.

Vi har hunnit med många olika saker på semestern, fast alldeles för lite jämfört med vad vi hade velat göra. Många är de som aldrig fick besök eller ens en påringning och de som vi hann träffa hann vi nästan bara skaka tass med innan det var dags att rulla vidare. Kändes det som...

Och det blev inget besök i Pauki heller, fast det nämner jag bara av etikettskäl.

Rekorden, denna semester:
Bäst var släkt och vänner, som vanligt.
Flest var milen.
Tyngst packningen.
Skojigast delfinshowen på Kolmården. Eller insamlingen av djuren från savannen på samma djurpark - det var fascinerande att se noshörningarna i rollen som savannens värstingar.
Kallast tältnatten i Aitelnas.
Dyrast... Usch det orkar jag inte tänka på... Kanske det nya sköna, varma och mysiga tältet som vi sedan bara använde en gång. Men vi lär ju få fler chanser.
Snällast Sara. Tycker hon själv. Och efter hennes storartade tålamod och kartläsning under dagens hundramilafärd tycker jag nog att en medalj är på sin plats.
Nyaste intresset svampplockning.

Vykort från Paukistugan

Några bilder från Norrbotten, för er som inte vet vart vi åker när vi åker dit.


Utsikt från stugan ner mot bastun och sjön.


Det finns dass, vedbod, boda och båthus


Stora djupa sjön breder ut sig utanför fönstret.


Matlagning en vacker dag...


...och korsord en regnig kväll.


En herre och en harr.

Jag hoppas ni kan komma och hälsa på någon gång!