Teknikens under

Jag har ett dualistiskt förhållande till teknikens under.

På ett sätt är jag helt förundrad och imponerad över att jag just nu sitter på en buss och:
1. laddar telefon och dator
2. jobbar med god och stabil internetuppkoppling.

Samtidigt är jag förbluffad hur uselt tekniken fungerar under en vanlig arbetsdag, där videosystemet låser sig, kommunikationssystemet låser sig så att jag inte kan tala till mina medarbetare, men höra dem... och att där är min enda förväntan att allt alltid ska fungera smärtfritt, fast det sällan gör det.

Hur det än är, teknik kan inte ersätta mänskliga möten, men det är skönt att kunna jobba när jag reser! Och, jo, efter ett antal minutersdatastrul fick vi igång mötet på jobbet också, (men varför ska det vara så svårt...)

Redaktionsresa?

Det här är bara ett tankefrö, men visst vore det roligt om ni som bor i Umeå kunde köpa ett par snorbilliga flygbiljetter och vi som bor i Benelux kunde hoppa på tåget och träffa er i Paris?

Tanken slog mig när jag av underliga skäl började bläddra i Life de Luxes arkiv och kom till den här tämligen roliga texten: Moulin Rouge och globaliseringen. (Life de Luxe börjar för övrigt komma på fötter efter en lång period i koma.)

Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske så talar vi om saken igen när våren kommer.

Rättstavningspolisen

säger förresten: ärter. Eller skriver, snarare.
Annat var det på rabelais tid, då fick man skriva lite hur som helst.

Föraning om kommande poesiupplevelser

Priset för insatser inom "Ord/Poesi" går i år till hela Talkie Walkieredaktionen.

Ord, kvinnor, ord!(word!)
Nissanpissan,
Stress, tristess,
äckel päckel,
Kvinnooor, kattooor, humooor, skooor
Gamla kompisar
Nya kompisar
Rabelais och japansk runsten
Hälsa
Hem

Typ

(bidraget är utom tävlan och det är ok att använda även andra ord än bloggens poetiska etiketter i själva dikten.)

Mer och djupare om Rabelais

clipped from www.idehist.uu.se Men varför har då dessa bilder av inälvor en så viktig roll i den groteska realismen? Inälvorna och tarmarna är magen, moderlivet, människans innersta, själva livet. Men på samma gång är det en mage som slukar och förtär allt. Den groteska realismen leker ofta med bildens dubbla innebörd, med så att säga dess övre och dess nedre.

Finkulturella tarmar

Jag är så fruktansvärt finkulturell. Just nu håller jag på och läser en bok som utgavs första gången ungefär 1534, på originalspråk (franska) i originalstavning.
Boken är utgiven av en litteraturvetare som generöst delat med sig av sina kunskaper - ena sidan i ett uppslag är text, den andra är fotnoter.
Några intressanta observationer:
-- Författaren reviderade texten vid varje återutgivning, för att inte stöta sig onödigt med folk han ville stå väl med. Man kan undra hur noggrant Vatikanen och alla andra satt och läste varje upplaga: "Kolla nu har han tagit bort den där olyckliga formuleringen om prästerskapet!".
-- Ordförklaringarna är inte alltid superintressanta. Till exempel: "Macedones" betyder "Macédoniens", "escappe" betyder "echappe", "rigouller" står för "se divertir" eller "rigoler". Naturligtvis satt jag och letade rätt på de minst superintressanta ordförklaringarna för att kunna underbygga denna observation...
-- Författaren var munk, med grekisk bildning, som översatt Hippokratus från latin och utgivit lärda verk på latin, och berättade skrönor som denna, som faktiskt får boken att kännas något mindre finkulturell.
Först slaktade man 367 014 feta oxar, och tillagade tarmarna, som blev så goda så att alla satt och slickade sig om fingrarna. Men tyvärr är tarmar inte särskilt hållbart, så det var risk att de skulle börja ruttna. Därför kallade man samman alla invånare i ett antal olika byar och städer att de skulle komma och äta.
Huvudpersonens fader sa till sin hustru att hon inte borde äta så mycket, eftersom hon var gravid och snart skulle få sitt barn och tarmar var inte så bra kost, eftersom man då satt och tuggade bajs. Men hon lyssnade inte på sin man utan åt tunnvis. "O härliga fekalier som jäste i hennes mage" kommenterar författaren.
Ja, så började hon då få ont i magen. Maken insåg att det var födslovärkarna som började och sa: Smärtan är inget vidare, men den är kort och sedan blir glädjen desto större. Fatta mod, skynda dig och få födelsen avklarad så kan vi börja på nästa barn.
Kvinnan rådde honom att låta kastrera sig. Mannen upprepade att hon måste försöka vara modig, och förklarade att han skulle gå iväg och dricka till hennes välgång.
Snart började hon sucka, klaga och skrika. Kloka kvinnor skyndade till, de trevade under hennes kjolar och fann något som luktade ganska illa och trodde var barnet, men det visade sig att det var ändtarmen som inte kunde hålla tätt efter alla tarmar hon hade satt i sig. Kloka doktorer kom tillskyndande och hjälpte till med all sin lärdom att hålla emot, och så tryckte de barnet från livmodern upp genom diafragman, genom en ven, rakt ut genom vänster öra.
Författaren talar om för läsarna att de får tro't om de vill, men de ska vara medvetna om att goda män tror på allt som står i Skriften, det vill säga allt som skrivits.
Enligt en fotnot fanns en folklig tradition som sa att Maria hade fött Jesus genom örat, som författaren skojar om.
Och det här är bara en sida i en fullspäckad bok där författaren bland annat skojar om elva månaders graviditeter - tydligen kunde änkor enligt lag föda legitima barn elva månader efter att deras makar gått ur tiden - och utbreder sig på längden och tvären om vad blå och vit färg egentligen symboliserar (två kapitel för säkerhets skull...). Jag somnade ideligen ifrån boken i går kväll men är samtidigt starkt fascinerad - det är intressant att läsa en närmast maniskt skojfrisk bok om jättar från en tid när det fanns seriösa debatter om jättar verkligen existerade (man hade funnit jättelika skelett men det var ännu inte allmänt accepterat att det var valskelett).

-- Francois Rabelais heter författaren, och Gargantua heter boken.