HästbruksOskar, min barndoms Oskar

Oskar har bytt namn till Fjellner och kör numera häst och har mustasch. Youtubeklipp här. Jämför med Bryssels sopkörar- hästar.

Lappgetter och andra somriga djur

Det finns en liten nyupptäckt getras som härstammar från Vilhelmina, ungefär 65 djur finns av arten varav några bor i Ammarnäs mellan hotellet och Tjulån. Lappget kallas rasen. Fina och roliga djur. Ska se om jag kan prestera lite foton, för publikation om nån vecka eller så.
Andra arter som jag träffat i sommar: hästar, kor, får, hundar, höns, en vacker katt som jag saknar, lämlar i massor, andra gnagare, en sorts väldigt luden fluga som ligger i drivor på Gautsträsk, grodor, harar, huggormar, gädda, öring, sik och lake.
Men inga renar, älgar, rävar eller björnar än så länge. Två semesterveckor kvar.

Ett sista försonande valborgsinlägg

Nä men titta jag hann visst bränna av tre bilder innan batteriet tog slut. På bilden: två fin-ungar på språng långt till vänster i bild, i förgrunden en sotig gradäng. Ni får bara se en, de två andra uppfyller inte mina högt uppställda krav för talkie-dogma (för man ser finbarnen alldeles tydligt och nära på de två andra).
Så kan jag försonas med mig själv och nästan acceptera att småvännernas hästfärder inte dokumenterades. Nytt år, nya hästar, nyladdade batterier.

Great minds blogg alike

Sehr praktisch att ha vänner som gör samma saker som en själv och sedan bloggar om det. Sara Sö var också på campus med sitt barn och ja, vi gjorde prick samma. Får ta och sno bilderna och blurra flickans ansiktsdrag så kan vi klistra in dem i vårt familjealbum. Vi såg också kaniner. Mina barn fick också rida ponnyhästar. Vi såg också elden tändas och vi hörde också fina fina Sideshow Stringband spela. Och vi var ju också på Charlottes fest. Och jag är också irriterad på att Blogger låg nere ett dygn. Samma lika.
Men jag är den enda i bekantskapskretsen som hårdbloggar balkongodling, so far.

Valborg på Campus

Fotoreportage i www.vk.se från Valborgsfirandet på universitetsområdet i Umeå. Det härligaste som hände var när båda barnen mina fick prova ponnyridning, men varken VK eller jag hade kameran framme. En hörvärdhet var Sideshow Stringband, finfin bluegrassmusik.

My little pony

Det verkar som jag är mer av en Teletubbies-tjej än en My Little Pony-tjej. Om man måste välja.

En svensk låt på franska

Just idag vill jag inte gilla nånting som heter Sverige/svenskt/svenska men det går väl över. I väntan på det lyssnar jag på briljanta Sävarsyskonen Two White Horses på franska.

Kött är muskler

Läste ännu en krönika om att vi inte behandlar djur som djur, att de antingen förmänskligas eller förtingligas. Blandar från olika källor, men ni känner igen: Om barn som äter Chicken Nuggets men inte vet att det har att göra med de där gulliga pip-pip-kycklingarna. Om vuxna människor som bara äter kött som man inte kan se vad det kommer från, för att det är äckligt och otäckt annars. Om att bara äta de allra finaste delarna av djur. I den senast lästa krönikan, i COOPs medlemsblad, berättas om en person som inte äter kött från gulliga djur (t ex kanin, rådjur) men gärna gris.
Jag tänker låta mina barn lära känna Bodils höns och jag kommer inte bortförklara när de inser kopplingen mellan djur och mat. De ska få träffa grisar och kor. Vi kommer fortsätta äta både ägg och kött men bara från djur som har det bra.
Förnumstiga hälsningar från signaturen Det Vettiga Förhållningssättet.

Apropå rabarber

Gödsling.
Rabarber är mycket näringskrävande. Före planteringen bör man bruka ner stallgödsel och sen fortsättningsvis tillföra stallgödsel eller t.ex. kompost under vintrarna.

Källa: http://www.odla.nu/vegt/rabarber.shtml

Nybro, nja men kanske ändå

Jag gick in på Nybro konditori idag, av nyfikenhet och för att jag bestämt att äta en macka till lunch. Min första tanke var nej, inte min typ av kafé.

Fin konditoridisk med både mackor, kakor och bröd. Fina lampetter. Ett vackert räcke runt terassen.

Men i kafédelen gröna trämöbler, galon. I den inre delen röda plyschsoffor och bruna trämöbler. Sunkigt. Något hål här och där, fula rutiga gardiner.

Några högröstade gubbar diskuterar Björklövens konkurs i den gröna delen. Jag tänkte därför välja den röda, hämtade en stor temugg, men så såg jag skälet att gå hit. Ett gigantiskt fönster i väster. Så jag bytte rum i alla fall och fick se ett mysigt och gapigt gäng samlas.

Först satt tre gubbar där och sedan utökades skaran med en far och dotter, fadern i gubbarnas ålder. Samtalet gick över till att handla om Uppdrag granskning och byggfusket.

Nu vet jag en hel del saker, som en anställd sagt till den mest högröstade mannen, som jag inte för vidare, eftersom det är skvaller.

Den högröstade var den i gänget som alltid visste hur allt var. En annan man hade utvecklats till att först tycka en sak och när han fick mothugg säga att ja, det han sa först var ett sätt att se på saken, men att man naturligtvis kunde tycka som den senare talaren också... Dottern var flugan på väggen, hon som fick vara med på ett hörn, men hon hörde inte riktigt till.

Sedan utökades skaran och då var det plötsligt uppenbart vad som fört dem samman, de skulle spela på hästar. Lite social samvaro, i en hemtam miljö. Tja, Nybro konditori har sina kvaliteter. Men för mig kan man konstatera att det är Station som gäller.

Kommen je handgåendes

Gud, jag har vandrat på så långa och smala vägar, ville du att det skulle vara såhär?

Jag hade tänkt mig att den smala vägen skulle vara spikrak och leda framåt, uppåt. Den här har lett i kringelikrokar, jag tycker precis att jag känner igen det där flyttstensblocket – har jag gått i cirklar? Nu har mörkret lagt sig som en tät, mörk filt över alla sinnen. Skogen vaknar och prasslar men ger sig inte till känna. Precis som du.

Jag är ensam i den här skogen, ge mig något, vad som helst! En uggla. Några myror, en misstänksam älg! Eller en människa, men en vänlig, låt mig få sällskap och känna gemenskap.

Det var inte alls så här det skulle vara.

När jag gav mig av på min vandring var jag så fylld av goda föresatser. Jag hade läst böckerna, tränat in vandringsvisorna och sytt på de broderade märkena på min ryggsäck. ”Breda vägen, nej tack!” stod det i rött på ryggen på min klargula jacka. Jag hade varken tagit tält eller sovsäck med mig, för jag hade läst i guideboken att ”den som sover vandrar inte, den som vandrar sover inte”.

Jag hade läst att det skulle finnas porlande bäckar som skulle löpa parallellt med vägen, men några sådana har jag inte sett till. Jag hörde en fors brusa på andra sidan av en myr men jag var inte säker på att jag skulle hitta tillbaka till vägen om jag gav mig ut på gungflyt, så jag lät bli. Jag hade tagit med mig ett litet gasolkök och några påsar frystorkad mat, men utan vatten har jag inte kunnat laga till den.

Och sedan Gud, såg jag den där gläntan i skogen.

Någon hade byggt ett vindskydd! Det fanns människor där! Ja, jag såg tre hästar stå och beta intill en brunn. Från vindskyddet hördes en gitarr och de som rastade där sjöng en visa jag kände igen, även om orden inte riktigt stämde med dem jag lärt mig. Gud, vad jag önskade att jag skulle få slå mig ner.

Men mina förhoppningar grusades snart. Jag var inte välkommen.Gruppens ledare granskade mig från topp till tå och pekade på sitt gröna regnställ. ”Nja, guljackorna har sitt tält åtta kilomer längre bort på stigen. Vi gröna ryttare har en del interna saker att prata om i kväll så det är nog bättre om du går vidare. Men ta gärna en halv flaska vatten med dig som färdkost.”

En halv flaska vatten... jag orkade inte gå mer. ”Låt mig sova här i natt”, bad jag och min röst bröts. ”Jag ska inte störa er och jag lovar att ge mig av före gryningen. Om det blir lättare för er kan jag ta av mig den gula jackan, jag kan till och med bära er gröna. Låt mig stanna.”

Men dessa människor, de som jag trodde att du sänt i min väg, lät mig inte stanna. De sa att jag smädade dig när jag erbjöd mig att bära deras kläder. Att jag inte var värdig.

Gud, jag är ledsen, men det går inte. Nu går jag inte längre. Jag lägger mig ner här vid stigen. Om det är din vilja så hjälp mig. Om inte så skiljs våra vägar här. Jag kan inte förstå att de människor som du har skapat och som är dina avbilder känner så liten kärlek. Jag trodde att alla som gick den smala vägen var mina bröder. Att det var de som gick den breda vägen som jag skulle akta mig för. Gud, är det så, är det detta du vill visa mig? Att det inte är vägen utan människorna på den som är skälet för min vandring? Att jag ska lära mig något om hur vi människor fungerar?

I dvalan som följer ser jag änglarna komma emot mig. En av dem ler mot mig och säger: ”Kommen je handgåendes? Men nu gitt je int gå nå mer. Välkommen hem!”

Jag vaknar av ett stilla porlande, jag hade somnat vid källan.

Tjejlego

Jag har fått alla legobyggsatser som finns i hela världen av Empedon (O osynlighetsvän) utom tjejlego, sa O efter jul.

Men A har fåt en låda med härliga legobitar i rosa, lila, orange, olika gröna toner, svart, blått, ja allt utom grått. O har byggt ett hus åt henne idag och ett tag var huset ihopbyggt med delar från den blå pansarvagnen, mycket fint. Tyvärr hann jag inte fota innan det var rivet. Om några veckor kommer det som skiljer tjej och killegot åt att vara att ett antal bitar är grå och att ett antal bitar är rosa och lila. Resten kommer att vara blandat och allas och troligen kommer hopprepet som följde med att användas till att fånga bovar och kanske som lian.

Vi som älskar att rida...

... har ridit och tack vare vår lärare och hans påpassliga kamera kan vi säga att vi såg ut såhär.