Det kommer ingen helikopter

En bloggande syster sa i en ögonblästrande snöstorm på ett kalfjäll, oroväckande nära ett stup: det kommer inte komma någon helikopter.

Jo. Man måste resa sig igen och igen och ta sig fram, utan sikt och säker vetskap, man försöker hjälpas åt och försöker att inte tappa bort varandra, man blir matt och förtvivlad, mästrande och övermodig och puckad om vartannat.
Så tar man sig åt det håll som upplevs som framåt, kanske på väg rakt mot fördärvet eller åt rätt håll. Och för den som orkar tänka så långt: en aning om att det förmodligen kommer lättna, sikten kommer klarna, troligen är det skogslandet och inte slutet som väntar.
Och när den akuta faran är över: en oändlig trött stakning, plogning, väjande runt eviga träd i obanad terräng. Men man kommer framåt, hemåt, och får lite dyrköpt vett med sig i ränseln.
Livet, livet.

Med önskan om allt gott / Signe