I hemkomsttider

Välkommen hem, skrattade Bryssel med glittrande kärleksögon och kastade ut armarna i en vid omfamning, vad vi har saknat er!

Nja. Så var det nu inte riktigt.

Vi landade vid elvasnåret, några plusgrader och duggregn. Bussen som i vanliga fall tar oss raka vägen hem hade slutat gå för kvällen. Vi bestämde oss för att åka stadsbuss in till centrum och ta metro hem. Hoppsan, busstrejk.
Lyckligtvis hittade vi en taxi. Chauffören kunde berätta orsaken till strejken: en busschaufför hade blivit mördad någon dag tidigare. Det är inte första gången lokaltrafikchaufförerna strejkar på grund av våld och känslan av utsatthet.
Kom hem till familjens desperata katter. Ingen vet vad kattvakten hade förstått av sitt uppdrag, men tre av katterna hade blivit utan mat och vatten och den fjärde hade varit utan toalett och sällskap. Antagligen uppfattar han själv bristen på kärlek som värst, att han skapat sju-åtta tillfälliga toaletter utefter väggarna var väl mest ett problem för oss.
Sammanlagt: brr.

Det är inte såhär i Bryssel, jag lovar. Det är en varm och snäll stad, det finns blommande körsbärsträd och ganska ofta skiner solen, och i morgon är en annan och mycket bättre dag!

Rättelse: Det var inte en busschaufför utan snarare en inspektör. Och han blev dödsmisshandlad snarare än mördad. Men i dag, onsdag, är det fortfarande kraftiga störningar i trafiken.