Hen och föräldrar

Som sista svensktalande bloggare i världen ska jag härmed meddela vad jag tycker om "hen".
1. I Sverige föds det 5-10 barn om året med oklar könstillhörighet (enligt Läkartidningen). Det är faktiskt tillräckligt många för att det ska vara värt att skapa ett neutralt genus.
2. Plus att det är elegant när man ska referera till folk vars kön man inte vet, för att slippa de jobbiga omskrivningarna "han eller hon", "hans eller hennes" eller det oacceptabla "med 'han' menar vi förstås folk av båda könen".
3. Och specialfallet som alla hen-motståndare alltid hakar upp sig på, könsneutral barnuppfostran (se till exempel DN-artikeln om barnen Sasha och Nikki): Det är svårt för mig att inse att just den här markeringen av en strävan till jämställdhet skulle vara mer skadlig än den eviga rosafieringen av flickebarn och traktorfieringen av gossar. Det blir nog folk av allihop ändå till sist.

Kopplat till "hen" fast på ett helt annat sätt:
Visste ni att fram till i september 2011 gällde regeln att om ett lesbiskt par ville ha barn tillsammans genom inseminering (med hjälp av en spermadonator) så måste den kvinna som inte ska bära barnet skriva på ett FADERskapsintyg för att ge sitt samtycke till inseminationen. Numera har språket uppdaterats så att det finns ett FÖRÄLDRAskapsintyg vilket ligger betydligt bättre i munnen.