Nämenhörruvahettere

Gick och såg Tomas Alfredssons Tinker Tailor Soldier Spy och måste utropa: Nämenhörruvahettere, dethär är faktiskt oacceptabelt. Såhär gör vi inte med Källan till all min kunskap om det brittiska spionväsendet. Det finns gränser.
Låt mig bara nämna tre exempel.
Ett. När spionen Jim Prideaux tagit sig in i Tjeckoslovakien - bakom järnridån mina vänner, boken utgavs sex år efter det att ryssarna hade dundrat in i landet med sina stridsvagnar - så sätter han sig med sin kontaktperson i filmen på ett trottoarkafé mitt ute på gatan. Alltså mitt på gatan, och pratar helt öppet. Alltså, alla vi vardagsrumssoffespioner vet ju en hel del om konsten att sätta sig så att man har ryggen täckt och kan bevaka alla ut- och ingångar. Och hur sannolikt ska vi tro att det var att en tjeck skulle vilja utbyta hemlisar med en engelsman så att alla ser.
Två: Och så är det återigen det där hafsiga spionhantverket. I filmen ringer Ricki Tarr till den höge statstjänstemannen Lacon och säger: Hej det är Ricki Tarr. På telefon! Det fattar väl vem som helst att telefoner är avlyssnade - varför i hela friden finns det lösenord och kodspråk tror ni?
Tre, och det här är lite läskigt: I filmen säger Smiley om sin ärkefiende Karla: "När jag förhörde honom hade amerikanerna redan haft honom i en vecka. De hade torterat honom och dragit ut naglarna på honom". I samma film under ett förhör får man se en kvinna bli skjuten i ett förhörsrum, bara sådär. Blod på väggen, blod på golvet. Pang. Inget av det här händer i boken, som kanske ändå får betraktas som facit för just den här storyn.
Jaha undrar sign. Jag har aldrig läst den där boken och vad spelar det egentligen för roll. Kanske bara den lilla detaljen att bokens spänning är på ett annat plan. Ungefär som att ett schackmästerskap kan vara spännande även om inte det utvecklas till ett gisslandrama. (Det där är ett antagande, jag vet ännu mindre om schackmästerskap än om spioner). Kanske bara observationen att det är ganska hemskt om en intellektuell ganska smal och långsam film måste slänga in lite splatter och gore för att publiken ska orka sitta kvar ända till eftertexterna. Eller så.
Här kommer ett smakprov på själva boken. Det är Smiley som berättar om sitt möte med Karla. 

It was then, I think, that an extraordinary feeling of unease began to creep over me. The heat was really getting to me. The stench was terrible and I remember listening to the pat pat of my own sweat falling onto the iron table. It wasn't just his silence; his physical stillness began to get under my skin. Oh, I had known defectors who took time to speak. It can be a great wrench, for somebody trained to secrecy even towards his closest friends suddenly to open his mouth and spill secrets to his enemies. It also crossed my mind that the prison authorities might have thought it a courtesy to soften him up before they brought him to me. They assured me that they hadn't, but of course one can never tell.

Och så berättar Smiley hur han blir så påverkad av Karlas tystnad att han helt opåkallat börjar avslöja allt om sin egen trötta cynism och livssorg. Bara sådär.
Se föralldel filmen, men läs framför allt boken.