Det är tjusningen och det jobbiga med att blogga, att det är ett pågående samtal med vem som helst, när som helst från nu till framtiden. Ett samtal där ena rösten är tydlig och blir allt mer utmejslad med tiden, man väljer en bloggpersona som är lite mer av det där man vill vara, lite mer fokuserad och konsekvent. Och den andra rösten... tja vad vet man.
Nåväl, här kommer i alla fall några lösa funderingar som är helt tagna ur sitt sammanhang.
- Visst är det konstigt att människor kan vara helt olika för varandra? En man tänker på en kvinna som sin stora kärlek och själsfrände. I den mån kvinnan ens tänker på mannen har hon inget ord för vad han är för henne. Kompis? Nej, de känner ju knappt varandra.
- Samma samtal kan vara djupt och meningsfullt för den ena parten. Tjatigt för den andra.
- Att det i samma konflikt kan finnas två dödligt sårade offer som agerar utifrån ren självbevarelsedrift och sin bottenlösa förtvivlan. När de ser på varandra ser de bara viljan att förstöra, döda, såra.
- Att man alltid har fel när man försöker hjälpa någon att komma till klarhet. För även om ens observationer är vettiga är världen aldrig så enkel. Och även de där observationerna kan komma tillbaka och jaga en i framtiden. Med någon glidning som gör dem livsfarliga.
(Sidospår: Tänk på poptexter man lyssnade på i tonåren! Som man kunde lägga ner hundra gånger mer tid på att fundera över än låtskrivaren någonsin gjorde när han skrev dem! (När det gäller Wang Chungs påstående att "lovers never can be just devoted friends" har juryn kommit tillbaka efter flera årtiondens överläggning för att meddela att nej, det där stämmer faktiskt inte, det går alldeles utmärkt)).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar