"I dag är jag så mycket starkare, gladare, det känns som jag landat. Jag tror varje människa måste möta sig själv vid någon tidpunkt. Ta reda på vem man är, var man kommer ifrån och vad man vill med resten av sitt liv".
(sagt av Felicia i intervjun)
Jag läser en intervju i Svenska Dagbladet (på webben) där Felicia Feldt, en av Anna Wahlbergs barn, berättar om att det inte var så super alltid att ha en supermamma som dessutom söp.
Jag kommer inte läsa boken, jag älskar inte att läsa barndomskildringar.
Men något händer i min skalle när jag tar mig igenom den långa intervjun, från början finns en liten röst som jag skäms allt mer för ju längre jag scrollar mig ner i intervjun. Någon slags liten hämndlystenhet - haha Anna supermamma där fick du, det är baske mig inte så himla lätt att vara perfekt förälder för dig heller. Och så läser jag mer och mer och det är egentligen en ganska tunn och sorglig intervju, många ord, inga smaskiga faktarutor med felsteg i punktform, men en tryckande känsla. Jag inser hur hemsk jag var där i början av artikeln, fy för att glädjas över att supermamman trycks till offentligt, skäms och undrar varför.
Jag har inte ens läst Anna Wahlbergs böcker, har bara en skev känsla baserat på hörsägen och notiser i föräldratidningar, men ja hon skulle nog tycka att mycket av mina försök till föräldraskap är fel på olika vis.
Jag har vänner som läst och anammat och fått trygga barn som sover om natten och äter mat och allt det som barn ska göra, de verkar tycka att det var bra att ha metoder och strategier att utgå från. De har haft struktur och mått bra av det.
Medan jag har undrat mig fram.
Barn, kära barn, om jag inte skriver om er, kan ni låta bli att skriva om mig?
Kan vi ta det med varandra när det går snett?
Det svåra med att skildra sig själv är ju att man inte är bara sig själv utan sitter ihop med alla andra. Så den som skildrar sitt föräldraskap skildrar också sina barn, den som berättar om sig som älskande hänger ut sina älskade, syskonskap innefattar syskon och vänskap vänner, att vara en del av en församling är just att vara en del med andra, jag är en del av olika vi.
Även personer och händelser som vi inte skildrar bildar ett hålklipp som har ganska så avslöjande konturer. Det som fattas märks. Även i en blogg. Så hur gör man?
(silhuettklipp från hemslöjdskonsulentbloggen 365slojd.se)
4 kommentarer:
Och en minut efter att jag klickat publicera lägger Karin Stensdotter också upp ett inlägg om Anna och Felicia men även om Bonnier. Jag har på känn att det kommer skrivas en massa intressanta inlägg idag med avstamp från samma. http://blottsverige.blogspot.com/2012/01/barnuppfostran.html
Jag läste barnaboken som nybliven förälder och tyckte att den var läsvärd. Den är lång och stundtals tjatig och väldigt tvärsäker, och jag gjorde som jag brukade: plockade upp det jag tyckte var intressant och lämnade resten därhän. Det som Anna Wahlström tillförde var en ganska välgörande tvärsäkerhet i en värld som kryllade av "det beror så på, vad tycker du själv?".
I boken berättade hon att det var ett av barnen hon inte bondade med som spädbarn, eftersom barnet var så likt en person som hade sårat henne djupt. Hon såg den personen varje gång hon såg sitt barn. Försökte sköta om utan att möta barnets blick. Förstod naturligtvis själv att hon betedde sig oacceptabelt, kunde inte annat. Jag minns inte hur hon löste problemet, men i boken hävdar hon att de hade gjort det med mycket kärlek och humor. Jag tror hon hävdade att hon älskade detta barn lika mycket som, on inte mer än, hennes syskon. Det skulle inte förvåna mig om barnet hette Felicia även om jag tror att namnet inte skrevs ut i texten.
Får man skriva så om sitt barn? Nej såklart inte. Ska hela svenska folket veta om ens livs trauma - mamma kunde inte ens titta på mig - innan man själv ens kan läsa?
Rättelse: Wahlgren.
Oj så bra skrivet! Av dig alltså, vad Anna och Felicia skrivit är jag också relativt oinsatt i. Har dock den tjocka boken här någonstans. Eller om jag sålde den på loppis, jo, det gjorde jag. Du skulle ha skyndat dig och bytt den mot en stickling!
Skicka en kommentar