Samlade skrifter
När barn i tre-fyraårsåldern kan sitta i knät och titta i tidningen tillsammans med någon, och utifrån bilderna prata lite om innehållet – vargjakt, gruvolyckor, Jimmie Åkesson, bilreklam – är det utvecklingssteg som i mina ögon inte är mindre gripande än när de lär sig gå. Min erfarenhet är att man kan prata med dem om det mesta och att det är givande för båda och mycket utmanande för den vuxne, som ju inte kan luta sig mot tidigare referenser eller liknelser i sina förklaringar. Det skärper tanken hos den vuxne. Barnet kommer begripa mycket eller lite eller nästan ingenting alls, men det kommer att känna sig inbjudet att delta i omvärldstolkningen. Den stora förtjänsten med den kulturprogressiva barnuppfostran, dess klavertramp till trots, var just denna inbjudande gest. Jag vill hävda att om den kännetecknades av en stark vilja att inkludera barnet i precis alla samtidsproblem, kännetecknas uppfostringskulturen år 2011 av en stark vilja att exkludera barnet från desamma. Barnet riskerar att bli strandsatt i det skojsiga barnskap som vi – med god hjälp från barnkulturproducenterna – omsorgsfullt designat åt dem.
7 kommentarer:
Håller med. Och det är första gången, tror jag, som jag läser något om just att sitta och läsa tidningen med sina barn och prata om det. Är det inte så vanligt att göra det eller är det för vanligt för att ens pratas om?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte gör det så ofta som jag borde.
Jag vet att jag aldrig gör det och känner igen mig i att barnen ser på Bollibompa dagarna i ända eller spelar dator och den samhällsinformation de får ta del av är filtrerad av Lilla Aktuellt. Eller det de snappar upp att jag och maken diskuterar vid middagsbordet.
Då verkar det falla på min lott att vara den där härliga som resonerar med sina förskolebarn och läser tidningen ihop. För dynamikens skull. Mest händer det nog när jag vill läsa och barnen vill leka, att läsberätta ur en lockande glansig vuxentidning. Eller vanligast, att involvera dem i problemlösning.
Helintressant. Jag har inga barn så jag kan inte kontra med något i ovanstående diskussion. Mer än att jag höll i en av de böcker jag hade på 1970-talet förra sommaren, en som jag alltid raljerat över. Min pappa sitter i fängelse, av Kerstin Thorvall. Och jag tänker faktiskt inte längre förakta den ambitionen som ligger bakom en sådan bok, för boken var stillsam och fin och klok och verkligen något man borde läsa i skolan i nioårsåldern eller så.
Det som var sorgligt med sjuttiotalets barnbokspedagogik som jag minns den var att det var så mycket socialrealism att det inte fanns plats för något annat. Nästan. Och ur det perspektivet har jag hemskt svårt att fatta föraktet för Vilse i Pannkakan, som ju faktiskt var en fantasifull berättelse.
Det jag som barn inte tyckte om med barnkulturen på 70-talet var torftigheten. Det fanns säkert massor med underbara undantag, men mycket var multi-torftigt: bilderna var inte vackra, texterna var pratiga och trista, innehållet ospännande, idéerna hade låg verkshöjd. Min minnesbild är att dialogerna rullade på ungefär såhär:
-- Vad jobbar din pappa med då?
-- Han är rörmokare.
-- Rörmokare! Vad är det?
-- Det är en sån som ser till att det inte blir stopp i rören, under diskbänken till exempel.
-- Jaha.
Men en intressant övning att göra i dag är att gå in på ett ställe där de säljer böcker och leta efter ungdomsböcker som inte handlar om 1) vampyrer, 2) varulvar, 3) drakar, 4) andra magiska ting. Är det en affär med knapert utbud och dåligt intresse, tja då undrar jag om man hittar just några böcker alls.
Jörel: Men den där torftigheten finner du väl i gemene vampyrböcker idag också? Den har att göra med bristande kvalitet, oavsett genre och typ, tror jag.
Den torftigheten finns inte i Thorvall-boken. Däremot lider den av en sjuttiotalsestetik som inte tilltalar barn: det är som om det vore svartvit grovkornigt foto på illgrön botten.
Jag minns två TV-prgram som jag idag som vuxen skulle gilla men som bara inte slog an hos det sjuttiotalsbarn jag en gång var. Kalle Vrånglebäck till stillbilder i svartvitt (och ändå ÄLSKADE jag Kalle Vrånglebäck. Men läste högt med bilder man kunde titta på gjorde ju mamma; TV skulle det röra sig på!) och Slas släpigt högläst av honom själv till egna illustrationer.
Skicka en kommentar