Satt och åt intill två svensktalande damer - vilket nästan aldrig händer, om inte jag själv är en av de två - och tjuvlyssnade med stigande förvåning.
Är det här ett vanligt samtal?
Den ena kvinnan hade fattat ett beslut
-- Ja men det låter ju väldigt klokt. Jag menar, man måste ju tänka på sig själv.
Som var ganska radikalt
-- Ja men man måste ju i första hand tänka på att må bra
Och skulle innebära minskade pengar
-- Ja men huvudsaken är väl att man har så mycket som man behöver
Och nu skulle hon titta på ett hus i Sverige
-- Ja men det blir väl jättetrevligt, där kan man ju få så mycket mer för pengarna!
Med trädgård
-- Ja det är ju oerhört viktigt, precis! Man kan ju hitta jättefina hus med stora fina trädgårdar
Fast inte sådär förhemskt stor som en del hade - 500 kvm! - nej det skulle hon aldrig orka med
-- Nä precis, man måste ju tänka på vad man orkar
Jag åt ganska snabbt, de hade nästan ätit klart när jag satte mig och satt kvar när jag gick. Under min måltid hörde jag inte ett enda ifrågasättande ord eller en enda kontrast. Det fanns pyttesmå signaler hos instämmaren som kanske ska tolkas som en avvikande uppfattning "Ja man blir ju lite avskräckt när man läser om den svenska sjukvården, men det är väl som alltid med massmedia att de bara drar upp de gånger där det inte går bra, så det är väl inget att tänka på. Och det är väl framför allt ett storstadsfenomen, jag tror att det fungerar jättefint (där du tänker köpa hus)".
Nu känner jag mig som ett UFO men pratar ni såhär?
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
5 veckor sedan
6 kommentarer:
Jag har avlyssnat liknande saker, mest i Sverige, och tänkt samma sak. Nu vet jag ju inte exakt vad de sa vid bordet bredvid ditt, men det verkar ändå ha varit en rimlig konversation. Jag har hört människor säga de mest horribla saker med ackompanjemang av en väninna som säger "ja precis, man måste ju tänka på sig själv också, det gjorde du helt rätt i, nä precis, just det, ska hon säga!, aaa precis, helt rätt".
En sak som har hänt i mig de senaste åren är att jag insett att jag inte behöver ta ansvar för andras liv. Om vi antar att det handlar om en kollega som vill säga upp sig, flytta till sitt hemland, köpa hus och börja frilansa, så kunde jag känna att jag borde hjälpa till att räkna ut vad man kan tjäna, vad det kan kosta och fundera på om det verkligen är en bra lösning. Nu tänker jag att den personen måste ta sina egna beslut och sen ställer jag frågor av typen "Oj, så spännande! Vad är det som får dig att vilja ta det steget?"
Hm - förmodligen - för jag ser inte ens vad det är som gör den konverationen ovanlig? Vilket menar du?
Jag vet inte om exemplet är tillräckligt tydligt, men det är ett samtal som bara går i en riktning. En kvinna som pratar och den andra som bekräftar allt hon säger. Det kändes som att det inte spelade någon roll vad någon av dem sa, den ena höll med om vad den andra än sa, och den andra fortsatte bara på samma monolog fast avrundat till lagom långa repliker.
I de samtal jag brukar vara med i så brukar bollen gå fram och tillbaka, man skojar till det lite, hakar upp sig på något ord, delar med sig av något eget, kontrar, ifrågasätter, frågar varför och hur.
Samtalet förlöper så:
När man själv är ointresserad, men inte vill visa det
Man tänker på annat
Man känner varandra ytligt
Undrar om det är specifikt svenskt. Jag menar inte att ha tråkiga samtal med folk man inte bryr sig om - händer väl överallt hela tiden - men att att vara så angelägna att supermarkera att man håller med. När man i stället kan säga ett svävande "- Jaha, så intressant."
Vilket man kan säga om hela det här blogginlägget...
Skicka en kommentar