De motstridiga ambitionernas högtidsdag. För att det vore skönt om alla var glada. För att mysigt är mysigt. Samlas och tycka om. För att högtidlighålla äkthet och dofter och närvaro och omtänksamhet. Men också för allt man borde men inte hinner eller tar sig tid för. För att man borde borde borde glädja lite mer. Vara mer förnöjsam. Borde orka och hinna. Och tagga ner. Inte bara vara tandläkare utan också mamma. Och ha ett jämnt blodsocker och noll hål i tänderna och bikinikropp fast det är oktober. Präktig duktighet och skamlig comfortfood i samma. För viljan att framstå som kompetent och effektiv men helst också snäll.
Tre köpta isbullar från frysen i all hast, utan sinnesnärvaro, utan högtid och värdighet. För att på språng hinna rodda ihop lite mat till familjen men inte riktigt hinna äta den.
Grattis eller vad man nu säger en dag som denna.
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
4 veckor sedan
4 kommentarer:
Man är glad för de bullar man får dela med varandra, bakar gör så många andra.
Men någon gång borde väl vi baka tillsammans, kanske vid ert stora björkköksbord? Så kan jag assistera med min assistent. Och så kan vi pensla dem med våra extra gula Stöcksjöägg. Och ha pärlsocker på.
Jag åt köpesbullar på jobbet idag, och en sak kan jag säga, inte smakar de som mammas bullar, men man får vara glad för det man får.
Det lustiga med mammas bullar är att de bullar hon bakade när jag bodde hemma var goda, men nu bakar hon ännu godare bullar.
Mina traumatiserade barn kommer att minnas sin mammas bullar som något glest förekommande och extremt fullkornsberikat, förutsatt att de inte helt förtränger dagens anrättning.
Fullkornsdinkel är klen tröst om vetemjölet inte räcker till. Jag tror att alternativ 2, rågsikt, hade fungerat betydligt bättre än det krispiga dinkelmjölet. "Mmm, det smakar ju inte direkt illa, men det är som fullkornsbröd med kanel."
Mitt traumatiserade barn vet knappt vad kanelbullar är. Hon kommer att minnas gårdagen som dagen-när-mamma-kom-hem-halvnio-och-äntligen-lagade-middag.
I den mån hon minns den alls i räckan av oacceptabelt sena hemkomster.
:(
Jag tycker man ska se varje dag som man inte äter familjen som en gåva. Eller kanske snarare ett achievement.
Skicka en kommentar