Semester dag nio och tio

På den nionde dagen lekte O med grannbarnen och växthusbevattningen kom på plats. Ett datorstyrt bevattningssystem som ska vattna tomaterna och paprikan varje dag i sommar om allt går som tänkt. Om vi inte glömmer oss och stänger kranen. Om inte batteriet tar slut. Om inte något annat inträffar.

På den tionde dagen besökte vi Betelkyrkan och fick sedan äntligen träffa Goda Barnfamiljen, som vi inte sett på fyra månader. Har inte vi varit sjuka så har de och senast var det hunden. Men nu var vi alla friska och vädret var underbart! Och O lekte fint med barnet i hans ålder och deras grannes barn. A fick vara med oss och klättra och busa.

U har påbörjat reparation av taket över farstukvisten. Han skulle lossa hängrännorna och nu har vi takpapp istället för takplåt, förhoppningsvis slipper vi att det regnar in där ute i fortsättningen.

Skofråga

Det finns två sorters knäppiga skor som jag är sugen på att ha.
Vibram Five fingers, som ser ut som ett par cykelhandskar ungefär och ska vara underbart fantastiska att gå i, om man får tro reklamen.

Och MBT, som ser ut som kraftigt uppbyggda ortopediska skor för klumpfot, men som tydligen ska vara bra för att träna upp benens alla små muskler. Jag hittade ingen bild som lät sig kopieras, men här är deras sida. Jorun, du som har sådana här skor är ju expert...


Five-fingers-skornas förespråkare menar att foten inte ska ha en massa fyllning och stoppning och skydd. När man väl vant sig vid att gå naturligt har man stärkt sin fot så att den klarar sin uppgift utan en massa extra. MBT-skorna är å sin sida definitionen av "en massa extra"...
Det lustiga är att båda skorna inspirerats av barfotagång. De märkliga MBT-skorna, där man rullar fram på en månformad sula, är inspirerade av masaiernas förmåga att färdas barfota över långa avstånd. De märkliga five-fingers-skorna verkar efterlikna ganska bokstavligt barfotagången, förutom att de separata tåfickorna går att man spärrar ut tårna en aning mer än man gör när man går barfota till vardags.

SÅ...

vad är bäst?

Kulturtolk

I dag såg jag på ett TV-program om en kille som var kulturtolk på ett portugisiskt sjukhus. Han tolkade mellan romer och portugiser, på portugisiska.
Det tyckte jag var en alldeles underbart bra idé, jag skulle så gärna vilja ha en kulturtolk i olika sammanhang.

På mataffären: hur gör man egentligen när man pantar tomglas i Belgien, och hur vet man vilka flaskor man kan panta?

På sjukhuset: hur ska man veta när det är dags att gå hem när man har varit inlagd, när de inte har något system för att skriva ut folk? (i alla fall inte som jag upptäckt, hemska tanke, där om jag fortfarande räknas som inlagd....)

I Svenska kyrkan: hur niger man för altaret? och när?

När man ringer en annan familj för att tala med sin dotter som är där och leker, hur många ord ska man växla med den som svarar innan man frågar efter S?

Listan kan göras lång, men nu ska jag gå och lägga mig.

Trött i Trzemeszno

Dag ett på färden österut innebar 75 mil i bil, varav nio helt i onödan eftersom jag kom på att jag inte hade det nya försäkringsbeviset i bilen när vi färdats drygt fyra mil. Sen blev det så småningom natt i Magdeburg.

Dag två blev det färre mil men fler timmar eftersom polska landsvägar igenkorkade av all världens långtradare inte är lika lättuggade som tyska motorvägar om aftonen. Vi hade tänkt oss till Torún i dag, men det tog stopp fem mil innan och nu är vi incheckade på ett tjusigt hotell i Trzemeszno.

Trådlöst nät på rummet, utan extra kostnad, det är som hemma.

Semesterdag åtta

På vilken projektet påbörjades. Två tredjedelar av underspikningen är färdig och förstås är det den besvärligaste tredjedelen som är kvar. Det mest spännande, jag stod i traktorskopan för att kunna arbeta effektivt. Tyvärr är traktorn gammal och sliten, så när en bräda var skruvad hade skopan sjunkit så mycket att Urban måste hissa upp den igen för att jag skulle kunna fortsätta. En lösning på det kanske kunde vara en stötta under skopan. Men när traktorarmarna sjönk resulterade det i stället i att stöttan lyfte av skopan på ena sidan, så där stod jag en meter över marken i en skopa som hängde på tre kvart. Det fick bli stege i fortsättningen, jobbigare, men stabilare.

O och A har badat i plaskpool idag, för idag slutade det äntligen blåsa och blev VACKERT VÄDER, detta fantastiska uttryck! Och de var söta som små smultron där de satt och skvätte vatten på varandra.

Signe, jag hoppas att det är vackert väder även i Kiruna! L och S har packat husvagn idag och är på väg till Lappis via Sorsele. Evangelistens vän Erik Karlsson fyller femtio år och det ska firas imorgon. Grattis och hurra!

Vink, vink Jorun , hoppas att ni får en god tur out east. Och Jörel krya på dig och lycka till med dina projekt! Vi hörs!

Reseblogg: Festival

Shit vad det regnade igår, 6grader och utomhusfestival. Men de flesta hade bra kläder. Ikväll ska vi se The Hives. Imorgon åker vi till Gällivare och sedan vidare med inlandsbanan till M och A i Mellanström.

Semesterdag sex och sju

På den sjätte dagen träffade jag goda grannar och städade.
På den sjunde dagen vilade jag och såg att det var gott!

En av mina grannar är trädgårdsmänniska. Hon har en tomt där hon har potatisland, jordgubbsland, grönsaksland och massor av blomplanteringar. På senare år har hon faktiskt satt upp en friggebod för att ha redskap i, men hon är helst ute när hon är i Stöcksjö. Och hon har en fantastisk Tolvgudablomma som blommar just nu! När jag räknade upp vilka blommor jag satt i min rabatt lät de rätt triviala...

Idag åkte vi till Husum på bilutflykt, skulle provköra en bil, men den som skulle visa bilen var i Skellefteå idag, trots att U gjort upp om att vi skulle komma och se bilen idag. Surt. Istället lekte vi på en lekpark, såg Husumfabriken från en lååång bro och åt en supergod familjepizza på Husums pizzeria. Sedan shoppade vi loss på modehuset i Lögdeå, efter en timmes vånda köpte jag en kofta, en t-shirt och en kjol. Personlig shoppare, någon?

Reseblogg: Norge

Vi lurade vädret och fjällvandrade medelst hyrbil istället. Stannade vid Torneträsk, kvällsfikade med underbar utsikt i Abisko fjällstation, träffade en Credokille från Umeå och shoppade loss i den ekologiska kiosken, svängde förbi Björkliden och Riksgränsen och när vi kom till Narvik vaknade H och var ledsen så då slog vi upp tältet på campingen med fjordutsikt (vi hade liggunderlag den här gången, när syster S och jag var där hade vi sopsäckar istället och det var ännu obekvämare.)
Idag har vi kört hela vackra vägen, regnmolnen hängde så pass tunga att vi inte kunde urskilja vad som var Lapporten på hemvägen heller.
Eller hem och hem - tydligen är det Kiruna som är hemma nu. Jag har gullbett receptionisten om att låta oss tälta två nätter till. Det är festival nu och de har haft så mycket problem med fylla tidigare år att tältare är portförbjudna... Men vi har ju hållit oss i skinnet de två tidigare nätterna här i veckan.
På Järnia hittade vi hörselkåpor för barn och på festivalområdet hittade vi en hel klunga ordningsvakter från Sorsele (klanen Sjöström) Henrik och Patrik och Ylva med flera. Och Umeås bästa trummis Thomas Hedlund som ska spela med Adam Tensta ikväll (jo, enligt mig är han snäppet bättre än A tillochmed;-)
Nu ska vi passa på att få upp tältet för en femte tältnatt innan regnet brakar lös igen. H har fått stor nytta av sina nya gummistövlar (som är fodrade och har spindeldekor).

Busy doing nothing

... fanns det en underbar blog som hette en gång men som om jag minns rätt bara innehöll en programförklaring. Den får väl hitta en gravplats intill Procrasti Nation, kan tänka. Eller varför inte hos de lyckliga kompisarna i the Righteous Indig Nation.

Nåväl, när jag inte gör namedropping på Talkie så är jag som bekant sjukskriven.
Tjuvjobbar lite - fast ger man dem ett finger finns det en risk att hela handen går åt...

Och så går jag till min sjukgymnast, som är en riktigt trevlig bekantskap. Han tvingar mig något över gränsen för vad jag nästan orkar med hela tiden, medan han berättar anekdoter på löpande band så att jag inte ska tänka på hur oooooont det gör. För det gör det. Ibland.

Och så skriver jag om familjen Astroman och deras tillvaro på den Nervösa Planeten. Men det måste jag nog ta en bilateral diskussion med Signe om, snart.

Och så har jag en vän över på middag i kväll, och ack och ve, när jag kom till affären så blev jag så sugen på krukväxter att jag tog tre krukor. Något senare insåg jag att det innebar att jag knappt skulle kunna köpa någon mat. När man handlar med kryckor och måste få plats med allt man köper i sin lilla ryggsäck, då måste man vara lite mer taktisk än så... Tyvärr har jag alltid haft lite svårt för att gå tillbaka i mina spår och ställa tillbaka krukväxter där jag tog dem. Så vad vi ska äta vete stackarn, men jag har i alla fall ett luxemburgskt rosévin som vi kan dricka på tio-dagars-jubiléet av Boklövs besök i Bryssel.

Sammantaget har jag ganska fullt upp i min ensamhet. A är i Paris och S är i en liten stad utanför Milano. Och här i Bryssel skiner solen på goda och onda.

vink

Vi packar och jag har ingen skrivtid. Men ändå: har semestrat tio dagar i minihemmet med familjen (några dar i Bryssel och ett par nätters utackordering av barnen gjorde det hela möjligt). Nu styr vi mot nordost och ser fram mot äventyr i de baltiska staterna. Första riktiga delmålet blir en kurort i Litauen.

Rappporter eller vykort eller annat dyker väl upp med tiden.

Här är det förresten varmt och kvavt, den härveckan har temperaturerna legatr mellan 23 och 28 grader. I dag kom ett häftigt skyfall och rensade luften.

Femte semesterdagen

På vilken syster S fyller år! Ett stort grattis till dig!

Jag jobbade idag, fick iväg två små leveranser och har en till liggande som tyvärr får vänta till efter semestern. Inte nöjd, men bättre än om jag inte jobbat idag. Jag avundas inte dig Signe i ditt tält, men jag hoppas att ni njuter av den verkliga midnattssolen och att det finns trevliga inomhusnöjen att värma sig med. Ett av dagens projekt på jobbet rörde ombyggnad av Nikkaluoktavägen eftersom markdeformationerna inom en tioårsperiod gör den okörbar.

Men bor man inte i tält så bor man i hus och även här hemma är det projekt. I år heter det underspikning av takutsprång. Eller underskruvning kanske. Tunna färdigmålade brädor ska upp för att det ska se snyggt ut. Bara trist jobba-med-händerna-över-skallen-arbete.

Idag klippte jag gräsmattan i blåsten och på legdan sparade jag några tuvor med blåklockor, rödklöver och fibblor. Innan jag gick in plockade jag nio sorters vilda blommor till en bukett. (OK, daggkåpan och prästkragen kom från min rabatt, men de kunde ha varit vilda...) Den svenska sommaren är kall men vacker.

Laestadian?

Jag blev väldigt berörd av guidningen i Laestadius-pörtet i Pajala. Som jag välvilligt tolkar paret Laestadius tilltalas jag av dem.
Enkelhet som drar åt det funktionella hållet, allt man äger ska främst vara till nytta. (angående kjolkrav i väst-traditionen av Laestadianismen; Lars-Levi sägs ha bråkat råmycket med en fransyska som envisades med att ha kjol och rida damsadel i fjällen, hon borde ha byxor tyckte han. Och angående gardinlösheten så har de hängd upp gardiner i museet eftersom familjen hade ungefär 10 barn som levde hemma samtidigt så måste man kunna mörklägga lite på sommaren.
Stopp på superiet, stopp på att sprit var delbetalning för arbetare.
Hans fotvandringar och växtsamlande.

Parets jämlikhetssträvan (gällande fattiga och fattigare) där de delade församlingens fattigdom och under de värsta åren bjöd alla som behövde måltider två gånger i veckan. Jag spekulerar i att han influerades av de många agitatorer som passerade prästgården på sina resor norröver, men Lars-Levi kom själva ur urfattiga förhållanden med supande, frånvarande, misshandlande far och en mor som i förtvivlan knöt fast barnen för att de inte skulle skada sig när hon var ute och letade mat.

Han lärde sig den samiska och meänkieli som talades där han verkade, och använde församlingsbornas mustigt grova språk i predikan i sådan utsträckning att biskopen bestämde att han skulle tvingas hålla separata gudstjänster för fint folk och vanligt folk.
Ett upprättande av förtryckta (samer som folkgrupp, meänkieli som predikospråk, kvinnorna bjöds sätta sig längst fram, hustrun Britta-Kajsa som ledde bönemöten och spikade igen tionde-givar-lådan när det var de värsta nödåren.
Britta-Kajsas försoningskaffe när hon bad de närvarande om förlåtelse varje kväll.
Hennes växtodlingar och läkekonst.
H la sig i ett obevakat ögonblick i den Laestadianska vaggan - hoppsan.
Skulle vilja skriva mycket mer men verkligheten kallar.

Reseblogg Kiruna

Det regnar. Den här veckan kommer det aldrig bli varmare än 14 grader. Imorgon ska det vara molnigt men uppehåll, det blir finaste vädret den här veckan.
Campingen vi bor på, Camp Ripan, vill vara Jukkasjärvi ishotell utblandat med lyxrestaurang. De har egen sommelier som ordnar vin- och whiskeyprovningar och serverar trerätters med lokala råvaror och utvalda drycker till. Hotellrummen är individuellt formgivna med inspiration av den samiska kulturen och personalen är ung och snygg. Vi tältar i ett hörn av området i regnet och besöker den fina lobbyn för blöjbyten och tidningsläsande, och lite fri surf. En cool detalj i inredningen är ett runt stort bord med stomme bestående av vita björkklabbar hopfästa med ett metallbuntband. Ytan består av en rund glasskiva i samma diameter som vedknippet.
A är i gruvan på visning, jag var där på klassresa i sexan så valet blev enkelt om vem som skulle vara barnvakt (av säkerhetsskäl får inga småisar besöka underjorden).
När man sitter i den sunkiga servicebyggnaden i bortre marginalen av området och steker palt på anläggningens elplatta men i sin medhavda Trangia-panna har man utsikt mot skogen som är samma biotop som Aitelnas fast med klenare träd. Det är så skumt att det står en stad här mitt ute i fjällen. Såren efter gruvbrutningen lyckas se monumental och lite vacker ut. Vi trivs här.
UPPDATERING kl 19:00. På torsdag blir det +4 och regn i Abisko (dagtid, nattetid kan det säkert frysa till är jag rädd). Vi har tält, varma sovsäckar, liggunderlag, gasoltrangia, regnkläder, bra underställ och mössor och vantar och barnvagn och ettåring och kollektiva färdmedel. Stövlarna till oss vuxna rymdes inte i packningen. Nu ojar vi oss fram och tillbaka i vra regnblöta gympaskor... Vi är ju så nära nu, ska vi fega ur bara för att det är skitkallt och regn?

Semesterdag fyra

På vilken det regnade och regnade. På förmiddagen var vi in till stan och på eftermiddagen gjorde jag müsli och bakade en limpa samt umgicks småirriterat med mina barn. U var ute och körde traktor och när han kom in gick jag ut och rensade ogräs. Skönt! Måste vänja mig vid att vara med familjen. Imorgon tar jag paus från semestern och jobbar en dag, sedan ska jag försöka slappna av och vara en glad hemmamamma.

A har också trappträning på schemat! Idag klättrade hon två gånger hela vägen, hon var mycket stolt och applåderade sig när hon kom upp! Det antar jag att du också gör Jörel, annars får A applåder gälla för dig också!

Reseblogg

Kursen i Stockholm var inspirerande och intensiv. Upplands-Väsby-släkten var gästfri som vanligt. Tågresan ner var skithemsk: delad kupé med en främmande tvååring med mardrömmar/nattskräck. Uppresan (Sexton timmar) delade vi med idel trevliga människor varav en var Kirunabo i exil som hade intressanta synpunkter på stadens förestående flyttning. Midsommarafton firade vi inomhus utan majstång i Hjalmar Lundbomgården, med våfflor med hjortronsylt och kurdisk konst och sång, sedan besökte vi den vackra kyrkan med den malplacerade altartavlan (motiv från Toscana, men målad av Prins Eugene) och slingrade oss upp i hyrbilen till Luossavaras topp. Övernattning i 9-bäddarshus med goda vänner i olika åldrar, sedan vigsel och bröllopsfest i Masugnsbyns hembygdsgård. Dagen efter tittade vi på varianter av nedlagd mineralförädling, lite kalkbrott, masugn och järnhögar och en kanjon som liknar Gimmeggoulds i Sorsele. Och så besökte vi Pajala och fick en mycket initierad guidning i Lestadiusmuseet, något jag måste skriva mer om när H inte står och skriker och drar i mitt ben. Tältpremiär i skogen i regnet. Idag: huvudvärk och illamående i Kiruna. Och bakad potatis med ca 2dl skagenröra som botade eländet för min del. Kompisen S ringde och läste upp veckans räkningar i posten. A har tagit kväll. Det blir tältcamping inatt.

Klockan är 10.10 och allt är väl

Jag kom hem från sjukhuset i onsdags, lagom för att se Sverige förnedras i fotbolls-EM... Eller jag hann väl hänga av mig jackan och knyta av mig skorna också.

På sjukhuset var det alldeles utmärkt. Operationen gick fint, enligt kirurgen var det en 100-procentig framgång. Knäet var stabilt och böjbart, som sig bör. Därmed inte sagt att jag skuttar omkring som en liten bergsget, ånej. Jag håller på med mikroprojekt som är så små och knäppiga att de nästan inte låter sig beskrivas.
I går: att lyfta foten med hjälp av musklerna på baksidan låret och knävecket (till skillnad från att lyfta foten genom att lyfta knät).
I dag: att gå uppför en trappa och lyfta vänster knä de 21 cm som krävs för att jag ska kunna sätta vänster fot på nästa trappsteg. Resultat: hittills klarar jag ungefär att lyfta knäet 19,5 cm, så det krävs att jag står på tå med andra foten för att inte fastna med vänsterfotens tår.

Jag gör till en sjukgymnast som pratar oupphörligen med mig för att jag inte ska höra de konstiga bubblande ljuden från knäna när jag rör leden... Man kan se det som en intensivkurs i franska.

Hola, hola

Hej kära systrar!
Vad trevligt att läsa om blommiga klänningar, magar, semester, karriärmöjligheter och uppväxande barn. Själv känner jag mig lite avskärmad, har ju inte pratat med någon av er på evigheter, inte heller skrivit. Detta har hänt:

Jag har varit i Barcelona och sett Sagrada Familia, försökt säga artighetsfraser på spanska, som blev både franska och italienska ut emellan. Badat i medelhavet och gått under paraply för att köpa vatten. Dansat på disco, där utbudet var techno och en av mina kollegor lyckades tjata till sig 30 sekunder Bon Jovi. Då gick barnen från dansgolvet. Varför Bon Jovi? De spelade i Barcelona samma dag som vi var där.

Jag har varit i Ammarnäs och firat nationaldag genom att bygga en upphöjd planteringsbädd åt föräldrarna där det nu odlas tagetes, luktärt, kärleksört, rädisor, spenat och amerikansk älgört (eller var det amerikanskt älggräs?)

Jag har tre dagar kvar till semestern som inleds med midsommarfirande på Norrbyskär. Och de travar jobb som jag ska ta mig igenom är inte så omfattande som jag gick och fasade för i helgen. Tror jag nu, när det fortfarande är tre dagar kvar. Varav en på resande fot. Varav en halv i informationsmöte om den förestående Bolagiseringen, varav en och en halv återstående då till allt jag vill, ska och måste hinna.

Jag njuter av att ha två härliga busar som inte är i närheten av tonåren än, men som då och då visar prov på egen vilja och på förslagna bortförklaringar.

Signe: när kommer ni hem?
Jorun: när kommer ni hem?
Jörel: kommer ni hem?

Jag har semester till den 11 augusti. Nej, ni har rätt, jag borde väl ringa er istället. Vi hörs imorgon eller någon annan dag! Kram Bodil

Here we go again

Det känns inte som att det var så länge sedan jag satt likadant, kvällen före en operation. Den speciella känslan av att försöka tänka ut vad man kan tänkas behöva en dag som i morgon. Hur många böcker hinner jag läsa och kommer jag att förstå vad de handlar om? Vilka kläder kommer jag att vilja ta på mig när jag åker hem efter ingreppet? Ska jag ta med min ipod? (jag får väl bläddra tillbaka och läsa era råd från förra gången...)

Jag har sagt att jag inte är ett dugg nervös för denhär operationen, jo tjena. Det är väl lite läskigt att någon ska skära i ens kropp med vassa instrument, speciellt när man inte ska vara med själv. Och att inte veta hur ont det kommer att göra efteråt. Och att veta att man kommer att vakna upp i ett uppvakningsrum omgiven av idla ädla utlänningar som inte ens talar franska.

Nåväl, i värsta fall får jag väl tala engelska. Eller schlabbertyska. Och blir det för jobbigt att försöka kommunicera får jag väl låtsas sova.

Och det känns inte lika ödesmättat som att någon ska in och pillra med ens hjärta.
Och jag vet ju - egentligen - att det inte är svårt att ligga på sjukhus. Det finns ju till och med folk som har klarat av det i medvetslöst tillstånd.

Så nu får jag vända min oro till något konstruktivt. Som att gå och sova...

Klänningsliv

Efter nogrann läsning av Joruns uppsats samt de fyra undersökta bloggarna hamnade jag via Kravallslöjd hos http://www.orkanlia.se/ som har ett jätteroligt koncept och söta kläder. Med butik i Linköping! Man kan prenumerera på ett unikt plagg per månad, skräddarsytt i vintagetyger. På bilderna är det mest blommiga kjolar och klänningar. Hoppas företaget finns kvar nästa år.

Allt som har liv bär på liv

och i vår familj känns det som vi är värd-djur precis hela tiden. Oftast virus, en och annan bakterie. En ny varje månad. Juniplågan har hittills bara drabbat dottern men indirekt lamslås vi andra också. Hög feber, gråt, aptitlöshet, famnbehov och jättemycket sömn. Kiss- och blodproven visade inget bakteriellt. Hon får saft och önskekost (mest ärtor, majs, russin) och suppar och vi tar tempen och väntar.
När jag tänker efter så har jag nog varit frisk över två månader på raken! Fast illamående. Det kostar på att vara värd-djur.

Allt som har liv

Allt som har liv växer och utvecklas. Så inledde Lewi Pethrus förordet till den version av Segertoner som vi växte upp med, den som var sin egen och inte ett samarbetesprojekt med alla andra kristna kyrkor och samfund. Jag vill minnas att det började med ett häfte med 60 sånger och att det var 400 eller så i den upplagan vi läste under ändlösa predikningar. Den här frasen faller säkert inom vår gemensamma referensram, men vid de få tillfällen jag försökt använda den i andra sammanhang har den fallit platt till marken...

Jag tänkte på den när jag läste den här texten: Growing pains, om en treårings första stapplande steg på vägen mot självständighet och frigörelse, och om föräldrarnas första stålkalla insikt om att det här barnet inte kommer att älska dem alla dagar, och att deras vägar kommer att skiljas åt, förr eller senare.

Jag tänkte på det när min stora stora pojke berättade att han ska ha vit skjorta, slips och svart hatt på skolavslutningen idag. Sen vill han packa ihop speldatorn och åka iväg på dygnet-runt-LAN fredag till söndag. På måndag kommer de hit, och jag misstänker att han inte är alldeles förtjust i tanken på att skrutta omkring i Europa med mamma och pappa och lillebror i flera veckor när Kompisarna väntar därhemma. Men så blir det i alla fall, och jag tror att det kommer att bli bra.

Den blygsamma akademiska karriären

Min B-uppsats om nätgemenskap och stickbloggar är färdigskriven och finns att ladda ner på Life de Luxe.

Karriären

Min vän Therese ställde ett par konkreta bra frågor som

- Hur känns det på morgonen innan du går till resp jobb?

- På vilket jobb har du (flest) telefonsamtal som du gruvar dig för eller skjuter upp?

Mamma har kompletterat med frågor om utvecklingsmöjligheter framöver (tidsperspektiv tioårsplan) och olika aspekter av begrepp som värme och tillhörighet.

Hur långt in i framtiden ska man visualisera för att "känna" vilket karriärsteg som är bäst? Det känns väldigt 1900-tal att tänka att jag ska sitta på samma kontorsstol i tio eller tjugo år - men hur långt in i framtiden ska man tänka?

Nygamla vänner

Det är inte så lite skrämmande att jag inte vet hur det här gick till. Faktiskt. Men någon gång i en andningspaus i uppsatsskrivandets svartaste natt blev jag medlem i StayFriends, något slags B-Facebook för dem som vill hänga med kompisar från förr. Grundskoleförr. Ni som vet på vilken världens undergång till grundskola jag gick på kan därmed kanske uppskatta min smärtpåverkan under skrivandet. Eller nåt.

Nåväl. Man blir medlem och det kommer meddelanden från kompisar från förr som vill bli nutidskompisar. Grejen är bara att det inte är kompisarna från förr. Det är några som i bästa fall ignorerade en, i andra fall var rätt elaka. Eller så är det från en som man själv ignorerade men förhoppningsvis inte var elak mot. Ett meddelande kom i alla fall från en som jag tänkt på emellanåt men inte träffat på drygt 20 år. Han såg ut som man kunde vänta sig (det sorgliga är att det gör vi allihop, fast för hans del verkar resultatet vara helt OK) och jag blir jättenyfiken på vad han gjorde med sina talang och med det motlut jag numera inser att han startade i.

Vad händer då i det här B-sociala nätverket? Jo, eftersom varken han eller jag är guldmedlemmar kommer han inte att kunna läsa mitt meddelande, meddelar sajten. Sajten meddelar sedan att den kommer att kontakta mig när han vill läsa mina vittra rader. Vad som händer sedan vet vi inget om.

Nja, jag vet inte om det här är något för mig. Kanske kopierar jag bara ner några bilder till det nostalgiska hörnet av min hårddisk och ger Facebook en ny chans. Eller så ger jag det sociala spelet i realtid en ny chans. Där kan man tala om smärtpåverkan efter uppsatsskrivandet.

Uppdatering: jag lyckades vimsa bort att man ska vara guldmedlem. Det duger inte med ett vanligt medlemskap.

Nygammalt jobb?

En av mina chefer ringde nyss och erbjöd mig att söka en skräddarsydd tjänst - ett av jobben jag varit utlånad till på deltid kommer att bli en egen tjänst. Jag har den här veckan på mig att bestämma mig. Tänk att bara ha ett enda jobb, bara en chef och bara ett arbetsrum. Bara ett fikarum och bara ett tiotal arbetskamrater. Istället för tre av varje...

Folket i bild

Örtagården hemma, +8C och regn

Akropolis Aten, +35C och solen i zenit


Strandlek med tremenningen som H kallar för Hugo
(men som heter som mannen som i myten är osårbar överallt utom på hälen).

Ja Jorun, den som vet ser.

Familjen bygger om en ruin till ett sommarhus i bergen (som har toppar på över 2000m, pinjeskogar och meterdjup snö på vintern)

Farmors takodling (en fjärdedel)

Färgsök

Multicolour search lab är en fantastisk sökmotor: sökning på bilder med hjälp av en färgkarta.
Man måste testa den för att förstå...
Samma personer har också utvecklat ett system som låter en söka efter sina egna bilder på nätet, för att kolla vem som har stulit dem.
Jag vet inte vad som är värst: att upptäcka att någon använder dem utan att ha bett om lov, eller att upptäcka att ingen i hela vida webben har brytt sig om dem...

Och nu
måste
jag
gå till jobbet.

Om en vecka
smäller det.

Kampsporter

Den här fick mig att fnittra till på morgonkvisten.

clipped from fminus.net

En stillsam fråga

Händer det något särskilt första veckan i december
eller skola vi förbida något annat?

I vecka 15

Hemma igen från släkten i Grekland. Alla har varit duktiga och snälla, det var +35C varje dag och som Emilie sa när jag berättade om mina farhågor inför resan; " ja, det kan ju bli både Euro och Tsatsiki". Svårare än så blev det inte heller, ganska välbekant. En svårighet var att bidra till värdfamiljens hushåll genom att gå på Supermarket; de har redan grönsaker och örtkryddor på taket, fruktodling i trädgården, höns som ger kött och ägg, plockar nötter och russin i sitt sommarhus och olja och oliver är förstås också egenodlat.
Vi är inte så bruna, kusin C:s barnläkare säger att barn inte ska vara ute mellan 12 och 16. Butikerna var också svett-stängda, vi förstod varför den dag vi försökte shoppa mitt på dagen och dog svetma-döden.
Vårt hotell kostade som vandrarhemsboende. Marmorgolv och badkar, mörka trämöbler, noggrann städning, trevlig personal. På minuskontot: Hissen var så liten att man måste vända barnvagnen i luften för att få plats med den. Och väggen var så skevt byggd att man behövde knixa en hel del (en gång gled H sovande ner på golvet) för att komma ut på vår våning. Och golvet i badrummet lutade åt fel håll så det var konstant halkigt (en gång halkade H och slog sig). Och H kunde med lätthet lyfta loss golvbrunnslocket och gegga med kletet under. Och den inbyggda hembyggda garderoben var så skev att man behövde två händer och mycket kraft för att dra dörren i sidled och då vaknar resten av familjen av bullret... Och så myrorna. Men det uppvägdes av att varje morgon kunna öppna balkongdörren mot småbåtshamnen och soluppgången över Korinthviken och somna om till vågskvalpet. Kyrkan var närmaste grannen så kantorns morgonmässande ackompanjerade snoozen på telefonväckningen... Sen gick vi till kusin C via bageriet eller fruktståndet, åt yoghurt med färsk frukt, nötter och honung och sen följde vi henne och minstingen till stranden för ett par timmars lek på stenarna. En Cappuchino Fredo Metrio med is, mer nötter och frukt och lite simning, sen hem till familjens hammock eller sömn på hotellet. När kusindöttrarna kommit hem från förskolan och alla barn sovit klart var det lek och bus hemma eller mer bad. Barnens farmor lagade mat åt oss flera kvällar och ibland åt vi ute. En utflykt för att tända rökelse på familjegraven. En utflykt till Ancient Corinth, en utflykt till deras sommarhus i bergen och en svettig dag i Athen. Synd bara att jag mådde konstant illa under alla bilutflykter... Några grillkvällar med deras vänner. Och så hem. Via lite nationaldagsfirande hos släkten i Upplands Väsby. En hel resväska full med valnötter, pistagenötter, korinter, sultanrussin, kamomill, oregano och Scholl-skor (!) från deras farmor, och så lite souvernirmat och en massa nya kläder.
Här hemma blommar hägg och syrén och jag har just planterat en liten örtagård på balkongen; buskkrasse, mynta, oregano, citronmeliss, basilika och timjan. Och blandad sallad och ätbara blommor som bara är skott än så länge.

Bokstafett: död

Ja det här kanske blir en ganska svag koppling till Hej Nostradamus - men jag hade inte riktigt kläm på vad den handlade om. Så: den boken började med att Cheryl ligger under ett bord och tror att hon är död. -- Min bok börjar med att Dr Scarpetta för inte så länge sedan har varit under isen och trott att hennes man är död.

Boken heter "Book of the Dead" och är skriven av Patricia Cornwell. Det är nummer 16 i serien om rättsläkaren Kay Scarpetta - och jag har minst tio av dem. Den första köpte jag när jag var alldeles färsk i Luxemburg, som en mutpresent till mig själv: OK du får kasta bort din tid på att läsa amerikanska bästsäljare - om du gör det på franska. Mitt franska ordförråd började alltså med obduktionstermer, och sedan har jag fortsatt läsa dem på franska. Faktiskt känns det konstigt att läsa dem på engelska.

I den här boken finns det ett oidentifierat barn som plågats svårt under sin levnad. En border-line-psykiatriker som förtalar folk på sin hemsida och planterar falska minnen hos sina patienter. En border-line white-trash-kvinna som förleder Marino att missbruka hormoner och avslöja detaljer från utredningen. En galen massmördare som varit med i kriget i Irak och nu torterar och plågar och dödar kvinnor. En flirtig italiensk kommissarie som gör Benton galen av svartsjuka. Och till sist hänger allt ihop på något sätt. Det intensiva barnplågeriet beror på att två onda släktlinjer flätas ihop och det onda blodet förtätats.

Efter att ha läst så många böcker på samma tema av samma författare känner man igen allt ihop. Misstron mot kvinnor i ledande positioner - det är påfallande ofta som Kay Scarpettas huvudfiende är en kvinna. Förekomsten av dåliga personer - personer som helt enkelt inte har några bra sidor; det finns inget att rädda eller tycka om hos dem. Och så huvudpersonerna som stelnat i sina respektiva mönster som lagts fast i bok efter bok. Scarpetta och Benton som älskar varandra så fruktansvärt mycket men inte kan prata med varandra. Marino som nu i 20 år lidit av obesvarad kärlek till Scarpetta. Och Lucy som kan hacka vilken dator som helst och flyga helikopter och bråka med sin moster. Som i sin tur kan laga mat.

Den här boken är ingen jag rekommenderar, den är på sin höjd något för afecionados som vill hålla koll på hur det går för stackars Pete Marino eller Lucys känslomässiga berg-och-dalbana - eller vill veta hur det går för de två personerna som har tumörsjukdomar. Intrigen är lika långsökt som persongalleriet är fläskigt hyper.

Vad har jag lärt mig av denna bok? På rak arm kan jag bara komma på en sak: när man är död sjunker blodet (tyngdkraften) och det kan skapa märken på huden som kan förväxlas med blåmärken. Om man vill vara säker på hur det förhåller sig måste man därför titta på skinnet från insidan ut. (Jag kanske inte behöver gå in på hur man gör det).

En fråga man kan grunna över är hur framtidens kulturhistoriker kommer att betrakta vår tid och våra författares uppfinningsrikedom när det gäller att skända lik, tortera medmänniskor och tänka ut nya vridna skäl att mörda. Man får hoppas att de kommer att reagera med avsmak och inte med en gäspning.

Mary Sue

Ett begrepp som jag inte kände till förrän jag snubblade över det.
Mary Sue - författarens alter-ego. Underbar och älskad av alla utom möjligtvis läsaren.

Det finns ett test man kan göra för att se om huvudpersonen i den bok man just håller på att skriva - eller läsa - är en Mary Sue. Länkat till från den här sidan.
Jag fick ett tydligt utslag för huvudpersonen i en av mina böcker, lite oroväckande. Men det är inget emot den bok jag just håller på att läsa, en Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell som skulle få mätaren att gå i taket...

Enkelspår

Jag läste just det här på bokus.se:

Den väntade: första boken om Maria Magdalenas ättelinje
Författare: McGowan, Kathleen

Författaren och journalisten Maureen Paschal gör efterforskningar för en ny bok om berömda kvinnor genom tiderna. Maureen anar inte att hon är en av världens mäktigaste hemligheter på spåren, en hemlighet som tusentals människor dött eller blivit dödade för att bevara. Och när hon upptäcker en mystisk profetia om Den väntade och vem denna profetia syftar på, inser Maureen att hon själv kan sväva i livsfara.

Kathleen McGowans andlöst spännande och fascinerande berättelse startar för över tvåtusen år sedan då Maria Magdalena gömde ett evangelium som innehöll hennes egen version av händelserna när Jesus korsfästes. I jakten på dessa hemliga dokument går resan från Los Angeles till Jerusalems dammiga gator och vidare till katedralerna i Paris och södra Frankrikes bergiga landskap.

Var får de allt i från, författarna? Hur kan de komma på så oerhört originella idéer hela tiden? Allihop? Samtidigt?

Jag gillar dubbla berättelser i ett nu och i en trovärdigt återgiven dåtid. Det får gärna vara andlöst spännande och bergiga landskap. Men, alltså, har vi inte läst den här boken redan? Ska vi gissa att det finns något hemligt sällskap, en eller flera konkurrerande blodslinjer, ärvda smycken och lönngångar? Fanatiska lönnmördare i munkkåpor, någon snygg gallerist som håller seanser i en krypta, geometriska samband och lite talmystik? Jag vågar mig på en djärv gissning: kan Maureen möjligen ha heligt blod i sina ådror och vara förutbestämd till något alldeles oerhört?

Finns det ingen annan saga som väntar på att berättas?

Vårdköer, vad är det nu igen?

I dag har jag varit med om den mest förödmjukande bilresa jag någonsin utsatt Gröna Snabba för.
Jag skulle till mitt valda sjukhus i mörkaste Flandern. Hade förberett resan i lugn och ro, skrivit ut en färdbeskrivning från via.michelin.fr och en annan från maporama.com. Färgskrivare, minsann.
Men som ni vet som har provat färdbeskrivningar för nätet, så bygger hela idén på att man hela tiden vet var man är, och att man svänger när man ska svänga.
För när man missar sin avfart finns det ingen beskrivning längre.
Men det skulle inte vara något problem tänkte jag optimistiskt, av den schematiska kartan framgick att det var ganska raka spåret.

Jag hade tagit ledigt från jobbet hela eftermiddagen för att gå till doktorn. Egentligen har man nog rätt att göra det på arbetstid, men om man väljer att åka till mörkaste Flandern istället för att gå till fots till närmsta universitetssjukhus kanske man måste betala något visst pris själv...

Sedan inträffade, som vanligt, verkligheten. När jag skulle åka från jobbet till bilen var det undantagstillstånd i metron - fiskarna demonstrerade mot höga oljepriser och tågen körde förbi Schuman utan att stanna för att undvika... någonting.
Sammanfattningsvis: fördröjningar.
Fast jag hade startat i god tid så det fanns gott hopp om att jag skulle hinna trots förseningen.

OM JAG NU INTE VAR SÅ FÖRTVIIIIIVLAT FÖRLOOOOOORAD NÄR DET GÄLLER ATT NAVIGEEEEERA.

Det gick bra att hitta Antwerpen, men jag skulle till en liten ort som låg just utanför. Jag missade att svänga av från ringen när jag skulle och körde därefter free-style. Körde -- ja det är så hemskt att säga det att jag nästan inte orkar säga det.

Jag körde runt på alla motorvägar i Antwerpen i en timme och 20 minuter. Jag hann köra i en avgiftsbelagd tunnel (fem euro) eftersom jag inte förstod att ordet TOLL behövde "avgiftsbelagd" utan i min enfald trodde att det betydde att man närmade sig orten Toll.

Jag körde runt hela ringleden runt Antwerpen, eftersom jag alltid hamnade i något hemskt hamnområde när jag försökte köra av dem. Och den utlovade avfart fem, som fanns i en av mina vägbeskrivningar, gick till en helt annan plats.

Hela resan var liksom mörklagd och mystisk, himlen var åsktung och mitt humör efter ett tag inte mycket ljusare. Det är svårt att hantera att vara så fruktansvärt inkompetent. Hur svårt kan det vara att köra rakt fram i 47 km och sedan svänga höger.

Jag hade bestämt mig för att ge upp när jag hade missat läkartiden med en timme, men då hade jag i alla fall till sist fått vittring på rätt ort (obs att det var på den nivån jag letade, eftersom jag inte ens hade en vanlig bilkarta i bilen). När jag kom fram till sjukhuset visade det sig att alla som skulle på läkarbesök först måste ta en nummerlapp och skriva in sig. Ytterligare 20 minuter, men vad gjorde det i den allmänna konkursen?

Slutligen träffade jag min käre kirurg, lika välsnaggad som jag mindes honom. Han var nöjd med sitt byte av sjukhus - han bodde en kilometer från det här sjukhuset att jämföra med en daglig pendling på 6,5 mil enkel väg - och sjukhuset var det trevligaste sjukhus jag besökt i hela mitt långa liv. Han var glad och lite smickrad över att jag gjort mig så stor möda att söka upp honom. Fast han skulle väl inte anlita mig just som kartläsare, tyckte jag mig förstå av hans ansiktsuttryck när jag berättade om min färdväg.

Han frågade när jag ville bli opererad och jag sa "så snart som möjligt". Han kollade i sin almanacka. Om två veckor? Eller tyckte jag att det blev för länge att vänta?

17 juni, systrar, är dagen när ni ska stiga upp 06.00 och hålla tummarna för att vi ska hitta till sjukhuset. 07.00 börjar det, och kring elva smäller det.
Fast eftersom A kommer att skjutsa mig, och Dr Välsnaggad operera, så är jag egentligen inte orolig.

Världens coolaste kalender just nu

Det finns inga tvivel om vilken dag det är - kolla blickriktningarna!

clipped from www.humancalendar.com