Bokstafett: död

Ja det här kanske blir en ganska svag koppling till Hej Nostradamus - men jag hade inte riktigt kläm på vad den handlade om. Så: den boken började med att Cheryl ligger under ett bord och tror att hon är död. -- Min bok börjar med att Dr Scarpetta för inte så länge sedan har varit under isen och trott att hennes man är död.

Boken heter "Book of the Dead" och är skriven av Patricia Cornwell. Det är nummer 16 i serien om rättsläkaren Kay Scarpetta - och jag har minst tio av dem. Den första köpte jag när jag var alldeles färsk i Luxemburg, som en mutpresent till mig själv: OK du får kasta bort din tid på att läsa amerikanska bästsäljare - om du gör det på franska. Mitt franska ordförråd började alltså med obduktionstermer, och sedan har jag fortsatt läsa dem på franska. Faktiskt känns det konstigt att läsa dem på engelska.

I den här boken finns det ett oidentifierat barn som plågats svårt under sin levnad. En border-line-psykiatriker som förtalar folk på sin hemsida och planterar falska minnen hos sina patienter. En border-line white-trash-kvinna som förleder Marino att missbruka hormoner och avslöja detaljer från utredningen. En galen massmördare som varit med i kriget i Irak och nu torterar och plågar och dödar kvinnor. En flirtig italiensk kommissarie som gör Benton galen av svartsjuka. Och till sist hänger allt ihop på något sätt. Det intensiva barnplågeriet beror på att två onda släktlinjer flätas ihop och det onda blodet förtätats.

Efter att ha läst så många böcker på samma tema av samma författare känner man igen allt ihop. Misstron mot kvinnor i ledande positioner - det är påfallande ofta som Kay Scarpettas huvudfiende är en kvinna. Förekomsten av dåliga personer - personer som helt enkelt inte har några bra sidor; det finns inget att rädda eller tycka om hos dem. Och så huvudpersonerna som stelnat i sina respektiva mönster som lagts fast i bok efter bok. Scarpetta och Benton som älskar varandra så fruktansvärt mycket men inte kan prata med varandra. Marino som nu i 20 år lidit av obesvarad kärlek till Scarpetta. Och Lucy som kan hacka vilken dator som helst och flyga helikopter och bråka med sin moster. Som i sin tur kan laga mat.

Den här boken är ingen jag rekommenderar, den är på sin höjd något för afecionados som vill hålla koll på hur det går för stackars Pete Marino eller Lucys känslomässiga berg-och-dalbana - eller vill veta hur det går för de två personerna som har tumörsjukdomar. Intrigen är lika långsökt som persongalleriet är fläskigt hyper.

Vad har jag lärt mig av denna bok? På rak arm kan jag bara komma på en sak: när man är död sjunker blodet (tyngdkraften) och det kan skapa märken på huden som kan förväxlas med blåmärken. Om man vill vara säker på hur det förhåller sig måste man därför titta på skinnet från insidan ut. (Jag kanske inte behöver gå in på hur man gör det).

En fråga man kan grunna över är hur framtidens kulturhistoriker kommer att betrakta vår tid och våra författares uppfinningsrikedom när det gäller att skända lik, tortera medmänniskor och tänka ut nya vridna skäl att mörda. Man får hoppas att de kommer att reagera med avsmak och inte med en gäspning.