Vårdköer, vad är det nu igen?

I dag har jag varit med om den mest förödmjukande bilresa jag någonsin utsatt Gröna Snabba för.
Jag skulle till mitt valda sjukhus i mörkaste Flandern. Hade förberett resan i lugn och ro, skrivit ut en färdbeskrivning från via.michelin.fr och en annan från maporama.com. Färgskrivare, minsann.
Men som ni vet som har provat färdbeskrivningar för nätet, så bygger hela idén på att man hela tiden vet var man är, och att man svänger när man ska svänga.
För när man missar sin avfart finns det ingen beskrivning längre.
Men det skulle inte vara något problem tänkte jag optimistiskt, av den schematiska kartan framgick att det var ganska raka spåret.

Jag hade tagit ledigt från jobbet hela eftermiddagen för att gå till doktorn. Egentligen har man nog rätt att göra det på arbetstid, men om man väljer att åka till mörkaste Flandern istället för att gå till fots till närmsta universitetssjukhus kanske man måste betala något visst pris själv...

Sedan inträffade, som vanligt, verkligheten. När jag skulle åka från jobbet till bilen var det undantagstillstånd i metron - fiskarna demonstrerade mot höga oljepriser och tågen körde förbi Schuman utan att stanna för att undvika... någonting.
Sammanfattningsvis: fördröjningar.
Fast jag hade startat i god tid så det fanns gott hopp om att jag skulle hinna trots förseningen.

OM JAG NU INTE VAR SÅ FÖRTVIIIIIVLAT FÖRLOOOOOORAD NÄR DET GÄLLER ATT NAVIGEEEEERA.

Det gick bra att hitta Antwerpen, men jag skulle till en liten ort som låg just utanför. Jag missade att svänga av från ringen när jag skulle och körde därefter free-style. Körde -- ja det är så hemskt att säga det att jag nästan inte orkar säga det.

Jag körde runt på alla motorvägar i Antwerpen i en timme och 20 minuter. Jag hann köra i en avgiftsbelagd tunnel (fem euro) eftersom jag inte förstod att ordet TOLL behövde "avgiftsbelagd" utan i min enfald trodde att det betydde att man närmade sig orten Toll.

Jag körde runt hela ringleden runt Antwerpen, eftersom jag alltid hamnade i något hemskt hamnområde när jag försökte köra av dem. Och den utlovade avfart fem, som fanns i en av mina vägbeskrivningar, gick till en helt annan plats.

Hela resan var liksom mörklagd och mystisk, himlen var åsktung och mitt humör efter ett tag inte mycket ljusare. Det är svårt att hantera att vara så fruktansvärt inkompetent. Hur svårt kan det vara att köra rakt fram i 47 km och sedan svänga höger.

Jag hade bestämt mig för att ge upp när jag hade missat läkartiden med en timme, men då hade jag i alla fall till sist fått vittring på rätt ort (obs att det var på den nivån jag letade, eftersom jag inte ens hade en vanlig bilkarta i bilen). När jag kom fram till sjukhuset visade det sig att alla som skulle på läkarbesök först måste ta en nummerlapp och skriva in sig. Ytterligare 20 minuter, men vad gjorde det i den allmänna konkursen?

Slutligen träffade jag min käre kirurg, lika välsnaggad som jag mindes honom. Han var nöjd med sitt byte av sjukhus - han bodde en kilometer från det här sjukhuset att jämföra med en daglig pendling på 6,5 mil enkel väg - och sjukhuset var det trevligaste sjukhus jag besökt i hela mitt långa liv. Han var glad och lite smickrad över att jag gjort mig så stor möda att söka upp honom. Fast han skulle väl inte anlita mig just som kartläsare, tyckte jag mig förstå av hans ansiktsuttryck när jag berättade om min färdväg.

Han frågade när jag ville bli opererad och jag sa "så snart som möjligt". Han kollade i sin almanacka. Om två veckor? Eller tyckte jag att det blev för länge att vänta?

17 juni, systrar, är dagen när ni ska stiga upp 06.00 och hålla tummarna för att vi ska hitta till sjukhuset. 07.00 börjar det, och kring elva smäller det.
Fast eftersom A kommer att skjutsa mig, och Dr Välsnaggad operera, så är jag egentligen inte orolig.