Nya killens nya kläder

Tack vare mina äldre syskons idoga bevarande och förvarande har jag idag packat upp tre kartonger med ärvda babykläder strl 62/68. Efter att ha sorterat bort kategorierna för flickigt, för somrigt, för litet, för stort och för mycket blev slutsumman 24 tröjor, 10 pyjamasar, 12 byxor, strumpor, mössor,vantar och ett par fleeceoveraller. Allt är i prima skick. Kläderna på bilden kom inte med, de kommer enbart med till andra chansen om juryn kan motivera det.

Instämmer i hyllningskören

Hipp hipp hurra Jorun!
Även jag vill stämma in i E hyllningskör! Hoppas att du haft en bra födelsedag! Västerbotten bjuder vårvinter och gnistrande snö när du kommer hit!

Grattis Jorun

Textilkonstnären Jorun fyller typ 24 idag och det jublar vi för. Så här fint har hon stickat till E. Observera björklöven.

Kattuppdatering

När jag väntade barn och gick på vattengympa fanns där en liten liten kvinna med en stor stor mage. Hon var så liten så magen inte riktigt rymdes på hennes kropp, om jag minns rätt så putade magen nästan uppåt på henne, som en hylla för brösten att vila på.
Lilla Lina är i ungefär samma predikament nu. Jag vet inte hur många ungar hon bär på i sin lilla lätta kropp, men man kan väl slå fast att det är fullt, i alla fall...
Nu är det ungefär tio dagar kvar till beräknad ankomst, och stressigt värre för mig eftersom jag om ungefär åtta dagar ska åka iväg på en kurs. Ja vi får se hur det går med det här, det är väldigt spännande och ganska läskigt.
Goda nyheter från veterinären i alla fall: båda katterna har samma blodgrupp.

Integritet vs offentlighet

Det kan tyckas som jag saknar farstu när jag vitt och brett bloggar om min mjölkfabrik. Men jag tänker att det är ett övergående och ganska allmänmoderligt tillstånd att vara ammande, jag har inga planer på att lägga ut bilder på dem nu eller att i livet efter amningstiden beskriva den delen av kroppen vare sig i text eller bild på internet;-)
Jag försöker även hålla koll på mina blogginlägg och rensa bort information om var jag bor, barnens dagis, detaljer om vad jag jobbar med eller sådant som avslöjar för mycket om andra personer i mitt liv (för deras skull). Namn ska så klart inte skrivas ut (jag råkade nämna några barndomskamrater vid förnamn i ett inlägg för två år sedan, det har bara hänt en gång hoppas jag). Jag vill inte lägga ut tydliga bilder på mina barn eller Herr Partner (hans tatuering la jag ut men där ser man inte ansiktet). När det gäller barnen planerar jag att bli ännu strängare mot mig själv när det gäller vad jag publicerar om dem. Jag har råkat använda min dotters namn en gång i en kommentar till en annan blogg och våra fullständiga namn förekommer nån enstaka gång i andras bloggar (och det är jag inte stormförtjust över). Så petnoga försöker jag vara - men så snurrar jag runt en stund på Facebook och noterar att det inte bara saknas farstu utan även ytterdörr och hall lite här och var.
Jag är gammeldags antar jag.

Några diagnosmoves

Mitt självtest: när mjölkfabriken funkar som den ska gör det varken ont att göra body-buildar-spännis-posen eller motown-ångloket. Jag har för mig att man kan göra nå´t med ögonen för att ta reda på om man har feber, typ kolla om det gör ont att titta långt åt sidorna.
Fler fiffiga självdiagnostik-moves någon?

Barns lek och utveckling

Idag har jag papperspysslat med 2åringen; jag har klippt ut bilder och hon har klistrat och målat. Det ska bli grattiskort. Bebisen kan ligga under babygymmet en ganska lång stund och tugga på sin tröja eller suga på handen. Jag är så stolt över mina barn!

Vår ganska bra tid är nu

Fast det är förhållandevis toppen idag med. Herr Partner råkade vara flexledig på förmiddagen vilket var en himla tur eftersom H kräkts från tolv i natt till tolv idag... Men däremellan har hon varit kvittrande glad.
Jag har varit på BVC med E. Han följer kurvan för stora praktbebisar och väger nästan 7kg och är 63cm lång.
Nu sover E och H vilar med en filt framför Teletubbies. Det är sportlovsvackert ute och jag brinner av iver att... gå igenom kylskåpet och se vad som behöver ätas upp de närmaste dagarna.

Festival

37 bidrag kom in och av dem gick fem vidare till veckans tävling. Mitt bidrag blev nummer fyra på scen och om bara det femte bidraget hittar sina noter och sceningången så hoppas vi att juryn ska börja ringa in sina röster. Telefonledningarna är snötyngda och det är sportlovskallt nästa vecka, så det kan dröja två veckor innan den nervkittlande medan-vi-väntar-musiken lugnar sig. Det är oklart om det finns någon internationell jury och synnerligen tveksamt om den andra chansen finns i verkligheten. Får ni en chans så ring Radiohjälpen, slutsiffra 4.

Jag undrar om någon märkte att jag glömde tonartshöjningen.

Vår bästa tid är nu

Det suger verkligen det här med livets irreversibilitet! Att det bara går åt ett håll och inte i repris. Så dumt då att ägna sig åt att oroa sig i förväg, t ex för att natta barnen. När det hela tiden passerar njutbara engångsögonblick - som idag när H fantiserade om vilka djur filfläckarna på bordet föreställde... Det här är en kyckling med tofs.

Ikväll har jag löst problemet att ensam försöka natta en tvååring som sovit middag för länge samtidigt som jag ammar en tvåmånaders som har sin härligaste vakenstund då. (Herr Partner är borta ikväll och jag var skittrött och lite mjölkfebrig.)
Lösningen blev en två timmars långpromenad med vagnen. Båda somnade tämligen direkt, jag har pratat i telefon nästan hela tiden och känner mig stark och glad. Nu ska jag njuta av en kopp varm havrechoklad med marsmallows och ett glansigt magasin.

Trodde jag ja. Tvååringen trillade ur sängen med en duns. Jag har försökt söva om i en halvtimme (nu är klockan 22:40) men nu sitter hon klarvaken i mitt knä med näsblod och tårna på tangentbordet. Det glossiga magasinet kan jag glömma. Hon kommer aldrig somna. Men bebisen sover fortfarande och Herr Partner kom just hem.

Nu är klockan 23:30 och bebisen håller precis på att vakna. Jag har pumpat ur ynka 1,5dl till egen frys och druckit en havrechoklad och en sojachoklad, sojan var godare men Euroshoppers marsmallows är råäckliga efter ett par nävar.
Tvååringen ska bara kissa på toan och hämta sina solglasögon och byta gosedjur och hjälpat till litegrann, men det är Herr Partners problem.

Trodde jag ja. Tvååringen fick magsjuka en halvtimme senare.

Dissad

Barnkliniken vill inte ha min mjölk, de vill ha minst tre dl/dag och jag har aldrig pumpat mer än två. Dessutom tycker sköterskan att det är för kort tid kvar till 19mars (de vill bara ha tre första månadernas mjölk) för att det ska vara lönt att hälsotesta mig.
Jag försökte i alla fall.

Socialt liv idag

Ja det kanske är dags att göra lite mer av de möjligheter som bjuds. Som att stanna upp och prata en liten stund om något hyfsat vettigt istället för att bara heja. Dagen har varit full av små ögonblick av samvaro fångad i flykten. Ramberättelsen runt den här dagen är två kyrkobesök, ett på förmiddagen med man och barn och söndagsskola och kyrkfika och ett på eftermiddagen med bara mig, en kompis och bebisen på en countrygudstjänst (Lovisa Nyström sjöng skitbra). Där emellan ett besök på stormarknaden. Som slutkläm på dagen ett cafébesök och ett parti Singstar.
Prästerna sa mycket kloka saker om Kärlekens Väg men det som jag minns mest av dagens möten är:
- Skrattet från kvinnan som försökte sjunga "Se på mig -ÅHÅ- en hand i stormen"
- Sjuåringen som omsorgsfullt ritade en teckning att lägga i sin kärastes fack
- Återseendets glädje maskerad i ett samtal om broccoli
- Femåringen som pratlekte med tuff seriefigursröst att en Bionicle måttade fel med sina tår och fick skokräm på sin potta.
Förstår t ex hon med broccolin att det samtalet var en av veckans höjdpunkter?

Socialt liv igen

I söndags var vi på en trevlig barnbibelutdelning som EFS ordnade i byn. Elva femåringar med föräldrar träffades till en fin gudstjänst. Alla trivdes och deltog och allt avslutades med kyrkfika. Till hösten utlovas en familjegudstjänst och många som var med vill nog komma igen.

För mig väckte träffen många tankar, men framförallt insåg jag hur länge sedan det var jag träffade dessa vänner och att vi hållit oss ganska isolerade sedan jul. Visst, det har funnits goda skäl, sjukdom, övertidsarbete och sjuttioårsfirande. Men nu ÄR det dags att träffa folk.

Så i helgen har vi tagit några små steg i rätt riktning. Igår gick O över och lekte med grannbarnen och ikväll gick vi över till andra grannar och fikade och lekte med deras roliga och härliga djur. O gömde en boll som hunden letade reda på och O skrattade och hunden viftade på hela sig. Dagen gryr, mörkret flyr!

Fastan vs Schlagern

Tredje lördagen i Schlagern, dagen före Fastlagssöndagen som är sista söndagen innan fastan. Ikväll somnade H långt innan Pekbibeln var genombläddrad. E ligger under sitt babygym och krafsar fridfullt på tygdockan Kalle Frälst (namngiven pga sin fromma uppsyn). Vi har repat i två omgångar med kyrkomusikerna idag, både i kyrkan och hemma. Förutom det har barnen och jag gjort en barnvagns/pulkautflykt till macken och köpt lördagsgodis. Nu är det melodifestivalkväll i soffan. Till skillnad från Leksandspubliken så förstår jag skämten och tycker att programledaren är rolig.
Den här dagen har en fin liten balans mellan andlighet och yta.

Det finns en blogg till

Det finns ännu fler bloggar i världen, nu har till exempel Annika Norlin (Säkert! och Hello Saferide) startat Waiting Around to Die och den handlar om sångtexter. Och det var Charlie som hittade den först.

Och än har turen inte kommit till Tom Waits men nog måste han ligga i pajplajn?

And those were the days of roses, poetry and prose
And Martha all I had was you and all you had was me.
There was no tomorrows, we'd packed away our sorrows
And we saved them for a rainy day.

And I feel so much older now, and you're much older too,
How's your husband? and how's the kids? you know that I got married too?
Luck that you found someone to make you feel secure,
'Cause we were all so young and foolish, now we are mature.

Lite fånigt blir det förstås att Tom, 23, på sin debutskiva sjunger om att ringa kvinnan han en gång älskade, som han inte träffat på 40 år. Men kan man bortse från det är det rysligt vackert. (På Youtube hittar jag bara en massa covers, så jag struntar i att länka.)

Jaså var priset inte mer värt än att jag kunde få det?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: LIVET RODEL.

Så var det avklarat.
Nu ska jag gå och dansa egyptisk dans och glömma den långa arbetsdagens färd mot natt.

Min favoritsångerska Frida Hyvönen fick DN-s kulturpris. I TV-intervjun säger hon det oerhörda: jaså var priset inte mer värt än att jag kunde få det?

Och så lite tuttrapport

Nu är det flera dagar sen jag skrev om mina bröst senast... Pumpade just ur rekordmängden 2,1 dl mjölk, en dryg timme efter morgonamningen. Nu är en hel låda i frysen full så det börjar bli dags att hitta på bebislösa äventyr och överlåta matningen åt någon annan. När H var liten brukade det gå åt en halv deciliter när jag var borta en kväll, så bara idag har jag pumpat material för fyra kvällar. Kanske kommer jag mig för att ringa premturavdelningen.

Individen och kollektivet

"Det är icke gott att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves." Eller flera. Jag har vant mig vid ett flöde av kollektivboende, några nätter i veckan sover någon på soffan. Det myllras och trängs men grundtonen är munter. Igår var vi elva personer här. Ursprungsplanen för kvällen var att testa vårt nyinköpta singstar med kompisen S men så kom flodvågen av människor så istället blev det matlagning, memoryspel, renoveringsplanering, legobyggen, badkarsbad x flera, bebiströstning, youtubesurfning, kaffekok och mitt i stormens öga satt en kille djupt försjunken i sin kapitelbok.
Det är så här jag vill ha det.

Drömlägenhet igen

Fyrarummare i två våningar, som ett radhus, med balkong och uteplats mot älven samt en rätt stor egen tomtplätt som vätter mot en jättegräsmatta/park. Samma område som vi bor i nu, fast egen ingång, inga bilar, direktkontakt med älven för soluppgångar och solnedgångar och... Flera hundra intresserade och jag fick den inte. Och jag som redan fantiserat om vad jag ska plantera i trädgården och var vi ska ställa barnpoolen.

Sjungen, systrar, under vägen

Nu finns det en systerblogg som bara handlar om systerskap. The Sister Project.

Egentid

Herr Partner konstaterade en dag, efter att ha tagit sig igenom en jättetrave disk, att nu känner man att man förtjänar en paus - men att det var diskningen som var pausen.
Men jag ska inte dumma mig och beklaga småbarnsföräldralivet. Inte alla som vill ha barn får barn. Jag hade turen att få två, då ingår det lite upphackade nätter, overallbrottning, kladd och splittrad uppmärksamhet.
Nu är Top Model slut och E har somnat i sin lilla väska. Dags att torka kladd, vika tvätt och lyssna på webbradio. Egentid de luxe...

Z z z

"Mormor" uppfann denna smarta vagga. E ligger på ett fårskinn i babyliften. Han älskar att bli buren i sin lilla väska tills han somnar, men mina handleder klarar inte det i längden. Nu vaggar jag honom till sömns på en tippad Hokus Pokus-barnstol, den sidan som kan användas för att leka bil (eller båt, T:s marine man och jag har olika uppfattning i denna viktiga fråga).
Jag lyfter ner babyliften när han somnat.

R R R

I morse kom jag till jobbet tyngd av allt som stod på min måste-lista. Och så - pang - akut: hjälp vi måste ha en sammanfattning av det här dokumentet, det måste vara klart klockan tolv, det måste vara smart och koncist och klockan är redan tio.

Jag skrev och skrev och skrev, som en enkelriktad liten racerbil. Läste om texten. Skrev igen. Skrev upp, ner, fram, tillbaks. Skickade. Fick tillbaka. Ändrade. Ändrade igen. Fick nya kommentarer.
Åt lunch: den maträtt det var kortast kö till och - tja man kan väl säga att det inte var så förvånande att ingen fler ville ha den.
Ändrade lite till. Skrev lite mer. Skrev en annan text. Skrev hundra mail. Sedan kunde jag äntligen börja med punkt ett på min att göra lista.

När jag skrev ut mig från flextiden upptäckte jag två saker:
-- Att jag har glömt att fylla i två dagar i januari och en dag i februari. 22,5 jobbade timmar som nu räknas som minus i systemet.
-- Att jag ligger på plus i alla fall.

Nästa månad ska jag börja ett nytt projekt: att skaffa ett liv, tror jag.

Frilufsning

Det nya friluftslivet är här.

Hålla tummarna och klappa sig själv på ryggen

I dag har jag gjort årets första joggingrunda och jag är MÄKTA STOLT.
Jag tänker inte ta ordet "kilometer" i min mun, än på ett tag handlar det om några ynka "minuter". Men rekordbitare som jag är ser jag redan fram emot den fantastiska ökningen jag har framför mig. Det är därför när man börjar jogga som man ska springa en minut, gå litegrann, springa en minut, gå litegrann, etc. Om man nästa gång lyckas förlänga en intervall till hela två minuter, ja då har man plötsligt ökat träningsdosen med 20 procent. (Uppgift: ange hur många intervaller Jörel sprang).

I dag har jag också varit hos veterinären, som tidigare antytt. Intressant: kvinnan i väntrummet som hade en hund som stod över alla regler. Alla fick sitta och hålla sina kopplade hundar och inburade katter i knät, för att hennes lille okopplade hund bara ville hälsa, och bara ville springa runt lite grann, och bara behövde kissa lite på golvet (en gång... två gånger... tre gånger... FYRA gånger!!!). Hemma, berättade hon stolt, var det lite jobbigt när de ville se på TV på kvällen, eftersom hunden började morra när han tyckte att det var dags att gå och lägga sig. Han slutade först när de skruvade ner ljudet.
Veterinären sa att katterna var fantastiskt fina exemplar, vilket gladde oss även om vi kunde förstå att han troligen brukar vilja hålla sig väl med sina kunder... Lina var i tunnaste laget. Tigris magnifik. Vi måste tillbaka på fredag och lämna in katterna för blodtagning. Det finns ett orosmoln på katthimlen: om det visar sig att Lina och Tigris har olika blodgrupp så måste kattungarna födas upp för hand, får alltså inte dia sin mamma. Av risk för att de ska få i sig antikroppar mot sig själva, jag vet inte riktigt hur det fungerar. Om det blir så, blir det katastrof, jag vet inte hur vi skulle kunna vara hemma var tredje, fjärde timma på dagen. Ja vi kanske inte ska ta ut det i förskott.
Beräknad förlossning: 11 mars.
9-10 mars har jag en kurs i Luxemburg. Disciplin, Lina!

Uppdatering: här en artikel om hur det fungerar med katternas blodgrupper. Tydligen räcker det om man handmatar kattungarna i 48 timmar efter födelsen, sedan ska de visst kunna dia sin mamma.

Uppfödaransvar

Det är ovant att tänka på att shoppa loss som något ansvarsfullt, Signe, men det är nog melodin nu och ett tag framåt!
Själv ska jag stimulera den belgiska djurvårdsindustrin med ett litet besök hos veterinären. Den lilla katten med en omfångsrika magen - om hon inte är dräktig skulle det vara väldigt väldigt problematiskt...
Hon är inte speciellt nöjd med tillvaron den lilla blivande mamman. Om hon inte sover eller äter jamar hon och vill bli buren. Att jag hela tiden säger "lilla" om henne beror på att hon är ett litet skrufs till katt, jag undrar om inte Donna skulle framstå som reslig och fyllig i jämförelse. Nu när buken är rund och spänd väger hon fortfarande bara just över tre kilo. Jag vet inte hur man ska få henne att lägga på sig, hon borde ju rimligen ha ett fettlager att tära på den dagen hon ska börja ge di åt de sina. Vi får väl se vad veterinären säger.

Veckan som kommer blir rolig och social. Först kommer en rolig och härlig vän jag lärde känna på mitt tidigare jobb hit och bor hos oss några dagar. M - min gamla kära vän med anor ända bort i Kalixtiden - kommer hit till helgen. Vi går i kloster några dagar medan A - som ju har anor från samma avlägsna Kalixtid - stannar här i stan och tar hand om sin dotter.
Och solen skiner för fullt från en alldeles blå himmel. För omväxlings skull har vi faktiskt haft vinter i år, med snö på marken minst i två omgångar. Men nu börjar naturen ruska på sig och meddela att den är less på att ligga i dvala.
Tror jag. Fast det kan ju hända att jag bara projicerar egna känslor, vem vet...

Konsumentansvar

Kanske är det oansvarigt av mig som har jobbet kvar att inte shoppa loss? Vem ska annars hålla hjulen rullande? Den här veckan har jag ställt upp för handeln och skaffat snyggingbyxor (nu har jag två par som inte är mjukisbrallor) och en amningströja i ekologisk bomull (eftersom E kräktes på den jag hade på mig till affären). H fick ett par bondgårdsmönstrade '>tights i ekologisk bomull som E kan ärva som långkalsonger. Heja BNP.

Askes

Mjölkfritt är också bra. Det funkar, E har inte längre magknip. Men ikväll fick vi en ask fina chokladpraliner som jag råkade läsa innehållsförteckningen på innan jag hann kasta mig över den. Han ligger och knirpar och knorpar små söta bebisljud i sömnen och jag slits mellan lusten till frosseri och moderskärleken. "Duc d'O Praliner Kakaohalt: 26 % (vit), 33 % (mjölk), 54 % (mörk) Produktionsland: Belgien
Karakär: En vacker presentask med belgiska praliner.
Innehåll: socker, kakaosmör, helmjölkspulver, kakaomassa, hasselnötter, raff. hydr. kokosolja, mandel,grädde, vattenfritt mjölkfett, alkohol, smör,sojalecitin, pistage, smakämnen."
Svärord svärord mjölkpulver, med mera.

Dafo är också bra

Tack för tipset, Dafo är ett roligt barnprogram för vuxna (som Mammas Nya Kille). Nu har vi provtittat ett par avsnitt ihop på datorn; för tvååringar är det väldigt trivsamt när föräldrarna skrattar så hon vill se mer Olof och Sven.

Hurra vad jag är bra!

Nu har jag skrivit om mig själv och mina enorma professionella framgångar i systemet. Klickat "sign" och låtsats att det var förra veckan.

Minnesvärd rad: Äsch när jag försöker klippa in min mest insmickrande mening visar det sig att jag inte hade kopierat den ordentligt. Nu orkar jag inte gå tillbaka till programmet och hämta den.
Men den innehöll ett påstående om att jag kände mig priviligierad att få vara med i en sådan utveckling. Plus ett kilo smör och lite honung. Den här utvärderingen av mina professionella kvalifikationer ska nog gå bara hejsan.

Ostmackor

Jag kör totalt mjölkfritt nu, lusläser innehållsförteckningar och använder inga mejeriprodukter (inte ens ost, låglaktosprodukter eller fårost). Något otäckt går annars över i bröstmjölken och E gallskriker och går upp i brygga.
I kylskåpet finns trängs nu fantasifulla pålägg: jordnötssmör, marmelad, rökt kalkon, skinka, tonfiskpastej, leverpastej, färskostliknande sojapålägg, ajvar relish, guacamole, mjölkfritt margarin... Jag minns en lunch på Nya Jobbet när några av damerna pratade ostmackor, de var överens om att frossande i ostmackor på kvällen är en vanlig källa till övervikt. Vi får väl se vad resultatet av det mjölkfria livet blir.

Vinter i Arktis yttermarker

I fredags var det -30,5 C när vi körde till fjälls. På vägen hem snöade det nästan hela vägen, ibland även underkylt regn. Flera gånger fick Herr Partner stanna och skrapa rutan. 360km tog över 6 timmar att köra, blöj- och amningspaus oräknat.
Ser en fin sparklåda på Blocket och önskar att jag behövde en, men gångvägarna här sandas. Utanför dagis står dock tre rattbobbar parkerade, de används av närboende föräldrar för att hämta och lämna. Jag har dragit H i pulka hemifrån till centrum (hela vägen till övergångsstället vid Station).
Efter att ha förbannat detta arktiska klimat i månader har jag äntligen börjat använda täckbyxor. Solen har kommit åter till de arktiska yttermarkerna och invånarna radar kisande upp sig längs husväggarna. Vi ler.

Återvinning

Gamla jobbet får ny chef, hon berättade det själv idag när vi var på vernissage på våra barns förskoleavdelning. Det bjöds på bullar och konstverk på temat "återvinning".
(H ställde ut en trumma av en paljettprydd plastburk med ärtor i, två kollage med tidningspapper, glitter och trådar och gruppkonstverket Bläckfisk där de yngsta barnen dekorerat papprör som sammanfogats till långa ringlande ben. Av femåringarna lärde jag mig att det behövs 25 PET-flaskor för att göra en fleecetröja).
Hur man kommer ta tillvara den avgående chefens resurser vet jag inte. Jag hoppas det blir bra för samtliga inblandade.

Livscoach

Jag satt på ett förbluffande möte häromdagen. Syftet som det hade presenterats i kallelsen: alla skulle få säga vad de gick och bar på och vilka problem de stötte på i sitt arbete.
Jag tror att de flesta tog för givet att tanken var att mötet på något sätt skulle bidra till att lösa problemen. Och nog fick vi feedback fast kanske inte vad vi hade tänkt oss: "Ja, det kan jag förstå är jobbigt, men sånt är ju livet". Skönt att äntligen få det utrett och att lösningen var så enkel: håll ut.

Ett namntips

Om jag skulle öppna en pub i en idyllisk engelsk stad skulle den heta "Trial and arrow". Eftersom jag inte ska det överlåter jag namnet till den som vill ha det, och ni kan ju tänka med ömhet på en av mina kunder, vars namn jag behåller för mig själv.

Skiftbyte i Livet rodel-fabriken.

Kom hem fån jobbet och klockan var kvart i åtta på kvällen. På urtavlan bildar det en trevlig symmetri med kvart över åtta på morgonen, vilket var det klockslag jag gick till jobbet.
Utsäkta mig att jag klagar men det är jobb-jobb-jobb-jobb-jobb just nu. Och det är ändå bara första dagen i denna vecka som tornar upp sig likt en av högarna på mitt skrivbord.

Här kommer en lista.

-- Mitt webb-projekt håller på att få styrfart. Vi ska hålla inte mindre än fyra workshops under de två följande veckorna. Kul, intressant och utmanande.
-- Samtidigt håller jag på att lansera ett nytt projekt, ett digitalt nyhetsbrev. Även det är Kul! Intressant! Spännande! Det är bara alla dessa saker som måste kollas, bestämmas, verifieras. Alla kontrakt som ska skrivas, faxas, undertecknas. För att inte tala om att det sedan ska produceras.
-- Samtidigt förbereder vi ett samråd om en genomgripande reform av vårt politikområde. Det är bara webben som är mitt ansvar men det räcker: lansera vårt första interaktiva forum, skapa en hel uppsättning informationssidor till vår webbplats på minst 11 språk, helst fler när jag tänker efter. Hålla webbplatsen uppdaterad. Göra allting rätt och genomtänkt och hålla våra underleverantörer i så pass kort koppel att de verkligen levererar.
-- Samtidigt samarbetar jag med ett annat DG om att ta fram en ny bildbank.
-- Och gör klart den offentliga upphandling som jag hållit på med på lediga stunder så länge nu.
-- Och skriver en strategi om internkommunikation, det som är så viktigt.
-- Och styr upp ett vedervärdigt sorgligt projekt med tusentals websidor som varit nästan klara länge länge, men ändå aldrig riktigt varit mogna för publicering. Tusentals dammiga sidor som måste migreras från ett system till ett annat. En projektledare som vet varken ut eller in, och en underleverantör som vet men inte vill.
-- Och medverkar i arrangemanget av ett jättelikt evenemang som ska hållas redan i maj fast lokalen ännu inte är bokad, festfixarna ännu inte har skrivit på något kontrakt. Runt om på Myndigheten sitter folk som tänker att eftersom ingenting ännu är spikat är det fritt fram att fantisera ihop nya saker till önskelistan. Det är inte jag, egentligen, som ordnar något. Utom att allting på något sätt ändå handlar om webben, så jag måste ändå vara med överallt, hit och dit, hej och hå.
-- Och splittrar upp mig i alla tusentals små Viktiga Myndighetssaker som händer på små viktiga myndigheter. Ge kommentarer på planeringen. Tänka ut hur vi kan framstå som lite bättre. Svara på den ena akuta förfrågan efter den andra. Förbereda de otaliga möten som är motorn i hela maskineriet. Skriva rapporter. Följa upp. Följa ner.

Det verkar väl inte så farligt i alla fall, kan man tycka. Men här kommer själva spiken i kistan:
-- I dag gjorde vår press-kille sin sista egentliga arbetsdag. Jag är hans back-up. I morgon... Tja. Vi får väl ta en dag i taget. "Det är bara fem veckor tills hans efterträdare kommer - det måste gå på något sätt" sa jag till min chef. "We'll be dead", sa han.

Systemet för utvärdering av personal har gett upp om att påminna mig om att jag måste skriva en utvärdering över mina insatser under det gångna året. Fast det är naturligtvis obligatoriskt och jag borde se det som en rättighet snarare än en börda, en möjlighet att visa vad jag går för. Deadline var i måndags förra veckan tror jag. Jag har sagt till chefen att jag inte riktigt är klar. Så här långt har jag kommit:

In 2008, I

Jag tror jag måste fila litegrann på avslutningen.

Nu måste jag ta och baka något slags bröd för annars har vi inget att äta till frukost i morgon. Man får väl se det som terapi.
Som tur var blev lilla S hembjuden till en kompis på middag i kvällst. Själv går jag fortfarande på adrenalin och usel cappucino från automaten. Tjing.

Det där spelet

Jag vaknade i morse och frågade maken om han egentligen fattade reglerna för det där spelet.
- Vilket spel?
- Jamen du vet, det vi spelade i går
- Carcassonne?!
- Nej, inte det, det där andra, det med kloten!
- ???
- Mmm, jag har nog lite svårt att förklara det nu när jag är så nyvaken men jag ska fundera lite.

Han gick ner för att koka kaffe och jag låg kvar och funderade. Det är ett spel som mest spelas av pensionärer, och ska man försöka beskriva det så är det mest som en blandning av bowling och palt. Tyvärr hade jag mest lagt märke till hur man gör kloten av deg, de ska nämligen ångkokas. Men reglerna hann jag aldrig begripa innan jag vaknade. Det känns som om jag har namnet på tungan, men det flyr undan mer och mer. Pensionärsföreningen i min dröm var i alla fall entusiastisk...

MAD-dilemmat

Nej jag har nog helt enkelt ingen lust att dammsuga, uppenbarligen.

I morse kom jag fram till en relationsteori: Undrar om inte de mest hållbara olyckliga förhållandena bygger på en modifiering av MAD-doktrinen. Fast på ett ädlare och mer välvilligt sätt: båda parterna anser var för sig att deras förhållande är grått och nedbrytande. Båda två ser sig förhindrade att ta den lätta vägen ut för att de är övertygade om att ett uppbrott skulle krossa den andra. Skulle potentiellt sett kunna vara lika långvarigt och skojigt som kalla kriget.

Tja, nu kan jag nog inte låta dammsugaren vänta längre. I dag måste jag köpa ett par nya byxor, annars måste jag tacka nej till kvällens middagsbjudning. Livet är sannerligen fullt av utmaningar och möjligheter.

Sonens sanning

Jag läste just en artikel i DN där författaren Stig Claessons son Nils berättar om sin far och sin bok om fadern och hur han egentligen var. Stig Claesson var ingen mysgubbe får man veta, och nu känner sig sonen kallad att säga det offentligt, ett år efter det att fadern dog.

Sonen drar ut som för att störta ett nationalhelgon, och kanske känns det så när man haft en deformerande uppväxt i kraftfältet runt en missbrukare som hyllades utanför hemmet. Fast jag som nyligen passerat bokstaven C i min bokhyllebefrielse-kampanj, och låtit Stig Claesson resa vidare till andra destinationer, förstår inte riktigt själva grejen. En författares människosyn, livssyn och tillgång till empati är ganska lätta att spåra - hela det litterära verket är en lång redogörelse för detta , tycker jag, nödtorftigt kamouflerat med ett persongalleri, en handling, miljöbeskrivningar... Det fanns inget i artikeln eller utdraget av sonens bok som förvånade mig efter att ha läst ett par av Stig Claessons böcker.
Så jag får säga som Gotte på A-ekonomi: old news, ge mig en dubbel espresso.

En bok jag däremot skulle vilja läsa är Nils Claessons berättelse om Nils Claesson. Helt enkelt, hur han präglades av sitt bagage:

Det var inte så att han alltid var full. I en missbrukarfamilj reglerar en persons tillstånd hela familjen. Alla vaktar på den personen. Alla är hela tiden skraja. När han är glad är alla glada. När han är ledsen är alla ledsna. Det handlar om ett väldigt övergrepp på sin omgivning.

Häromdagen fick jag lära mig ett nytt begrepp för deformerande kraftfält i hemmiljö: flodhästen i vardagsrummet. Själv associerar jag numera flodhästar främst till deras katapultliknande avföring (oförglömligt minne från djurparken i Karlsruhe...) men det handlar nog mer om den enorma plats en flodhäst tar. Här ett genomtänkt blogginlägg om samma sak (tack kamrat Google).
Och nu ska jag ta itu med mer näraliggande vardagsrum, med dammsugaren i högsta hugg. Vi har en liten flodhäst i vårt hem, den ljuvliga lilla katten Lina som blir allt rundare om magen. Men hon tar nästan ingen plats alls.

Drama i böcker och verkliga livet

I dag har det hänt spännande saker där jag jobbar ska ni veta. En hel bunt dokument dök tydligen upp på nätet. Fick jag veta långt senare när det redan var för sent att googla "hemliga dokument Myndigheten ytterst pinsamt". Man kan ju tycka att folk borde tänka sig för lite innan de vidtar åtgärder, så att oskyldiga spänningssökare som jag själv har en chans att hinna med.
Nåväl.
Mindre spännande men ganska skönt: I dag satt jag ordförande på ett möte med IT specialister. Det kändes ganska skönt att kunna avbryta GIS-specialistens utläggning och säga: "Nej hörru, nu får du förklara det här på ett sätt så att jag förstår det". Och att framhärda med att be om förklaringar tills jag verkligen förstod. Kändes väldigt skönt efteråt när webspecialisten kom fram till mig och tackade mig för att jag hade varit så envis: "Jag förstod inte heller". Åt lunch med en vän som tyckte att lunch med mig är ett bra sätt att hålla sig uppdaterad om allt coolt som finns i tillvaron - jag hade nämnt Facebook mellan skål och vägg.

Eljest går livet sin gilla gång. Fortsätter min bokhyllerensning. Har nu läst klart en rätt så usel bok av David Baldacci om en grupp snälla konspirationsteoretiker som kallar sig kamelklubben och tillsammans, mot alla odds (alltså odds som satts av någon som inte är införstådd med intrigerna i amerikanska bästsäljare) lyckas stoppa en Konspiration på Högsta Nivå i Amerika med bara en sekund till godo innan Damaskus sprängs av en kärnvapenbestyckad missil. Helt otippat kommer boken att få stå kvar i min bokhylla, den är inget vidare men ett tidsdokument...

Och eljest går jag och grunnar på om filosofiska spörsmål som relationen mellan fantasi och verklighet. Om man får veta att man inte längre får behålla något som man i själva verket aldrig har haft: har man då förlorat något?

Nyhetssammanfattning

BVC-sköterskan säger att jag ser piggare ut och visst är det så, jag har inte haft mjölkstockning på nästan två veckor och de senaste fem dagarna har jag haft avlastande vuxensällskap varje dag.
Syskonvagnen med det lösa hjulet dundrar fram som en SUV tack vare en smart idé av svåger J (enkelvagnens megafeta vagnshjul är överflyttade och passar).
För sonens skull testar jag mjölkfritt. Jag kan inte bestämma mig om bregottsmörgåsar med ost räknas som mjölkfria.
Just nu tänker jag mest på nära och kära som behöver jobb. Lite fantasiplanerar jag en lägenhet som ska renoveras (inte min). För egen del kommer jag inte på något att oroa mig för nu.
Jag borde packa, vi åker kanske till fjälls på fredag. Istället ser jag om Bourne Identity.
Förra veckan besökte jag Nya Jobbet med båda barnen. Jag såg inte klart TVinslaget om flickan som fått jobb på kontor och valde att få sina tår förkortade för att kunna gå i pumps på jobbet. I det liv jag just nu lever verkar det som en obegriplig kirurgisk uppoffring. Men på nyheterna rabblar de upp hur många landstingsanställda som får sparken i olika län, kanske läge att vara lite ödmjuk. Knips knips.

When tomorrow comes

I morgon ska jag delta i ett väldigt intressant möte som kanske eller kanske inte förändrar ett och annat. Och mer explicit än så vill jag inte vara just nu.