Det suger verkligen det här med livets irreversibilitet! Att det bara går åt ett håll och inte i repris. Så dumt då att ägna sig åt att oroa sig i förväg, t ex för att natta barnen. När det hela tiden passerar njutbara engångsögonblick - som idag när H fantiserade om vilka djur filfläckarna på bordet föreställde... Det här är en kyckling med tofs.
Ikväll har jag löst problemet att ensam försöka natta en tvååring som sovit middag för länge samtidigt som jag ammar en tvåmånaders som har sin härligaste vakenstund då. (Herr Partner är borta ikväll och jag var skittrött och lite mjölkfebrig.)
Lösningen blev en två timmars långpromenad med vagnen. Båda somnade tämligen direkt, jag har pratat i telefon nästan hela tiden och känner mig stark och glad. Nu ska jag njuta av en kopp varm havrechoklad med marsmallows och ett glansigt magasin.
Trodde jag ja. Tvååringen trillade ur sängen med en duns. Jag har försökt söva om i en halvtimme (nu är klockan 22:40) men nu sitter hon klarvaken i mitt knä med näsblod och tårna på tangentbordet. Det glossiga magasinet kan jag glömma. Hon kommer aldrig somna. Men bebisen sover fortfarande och Herr Partner kom just hem.
Nu är klockan 23:30 och bebisen håller precis på att vakna. Jag har pumpat ur ynka 1,5dl till egen frys och druckit en havrechoklad och en sojachoklad, sojan var godare men Euroshoppers marsmallows är råäckliga efter ett par nävar.
Tvååringen ska bara kissa på toan och hämta sina solglasögon och byta gosedjur och hjälpat till litegrann, men det är Herr Partners problem.
Trodde jag ja. Tvååringen fick magsjuka en halvtimme senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar