Drama i böcker och verkliga livet

I dag har det hänt spännande saker där jag jobbar ska ni veta. En hel bunt dokument dök tydligen upp på nätet. Fick jag veta långt senare när det redan var för sent att googla "hemliga dokument Myndigheten ytterst pinsamt". Man kan ju tycka att folk borde tänka sig för lite innan de vidtar åtgärder, så att oskyldiga spänningssökare som jag själv har en chans att hinna med.
Nåväl.
Mindre spännande men ganska skönt: I dag satt jag ordförande på ett möte med IT specialister. Det kändes ganska skönt att kunna avbryta GIS-specialistens utläggning och säga: "Nej hörru, nu får du förklara det här på ett sätt så att jag förstår det". Och att framhärda med att be om förklaringar tills jag verkligen förstod. Kändes väldigt skönt efteråt när webspecialisten kom fram till mig och tackade mig för att jag hade varit så envis: "Jag förstod inte heller". Åt lunch med en vän som tyckte att lunch med mig är ett bra sätt att hålla sig uppdaterad om allt coolt som finns i tillvaron - jag hade nämnt Facebook mellan skål och vägg.

Eljest går livet sin gilla gång. Fortsätter min bokhyllerensning. Har nu läst klart en rätt så usel bok av David Baldacci om en grupp snälla konspirationsteoretiker som kallar sig kamelklubben och tillsammans, mot alla odds (alltså odds som satts av någon som inte är införstådd med intrigerna i amerikanska bästsäljare) lyckas stoppa en Konspiration på Högsta Nivå i Amerika med bara en sekund till godo innan Damaskus sprängs av en kärnvapenbestyckad missil. Helt otippat kommer boken att få stå kvar i min bokhylla, den är inget vidare men ett tidsdokument...

Och eljest går jag och grunnar på om filosofiska spörsmål som relationen mellan fantasi och verklighet. Om man får veta att man inte längre får behålla något som man i själva verket aldrig har haft: har man då förlorat något?