07 februari 2009

Sonens sanning

Jag läste just en artikel i DN där författaren Stig Claessons son Nils berättar om sin far och sin bok om fadern och hur han egentligen var. Stig Claesson var ingen mysgubbe får man veta, och nu känner sig sonen kallad att säga det offentligt, ett år efter det att fadern dog.

Sonen drar ut som för att störta ett nationalhelgon, och kanske känns det så när man haft en deformerande uppväxt i kraftfältet runt en missbrukare som hyllades utanför hemmet. Fast jag som nyligen passerat bokstaven C i min bokhyllebefrielse-kampanj, och låtit Stig Claesson resa vidare till andra destinationer, förstår inte riktigt själva grejen. En författares människosyn, livssyn och tillgång till empati är ganska lätta att spåra - hela det litterära verket är en lång redogörelse för detta , tycker jag, nödtorftigt kamouflerat med ett persongalleri, en handling, miljöbeskrivningar... Det fanns inget i artikeln eller utdraget av sonens bok som förvånade mig efter att ha läst ett par av Stig Claessons böcker.
Så jag får säga som Gotte på A-ekonomi: old news, ge mig en dubbel espresso.

En bok jag däremot skulle vilja läsa är Nils Claessons berättelse om Nils Claesson. Helt enkelt, hur han präglades av sitt bagage:
Det var inte så att han alltid var full. I en missbrukarfamilj reglerar en persons tillstånd hela familjen. Alla vaktar på den personen. Alla är hela tiden skraja. När han är glad är alla glada. När han är ledsen är alla ledsna. Det handlar om ett väldigt övergrepp på sin omgivning.

Häromdagen fick jag lära mig ett nytt begrepp för deformerande kraftfält i hemmiljö: flodhästen i vardagsrummet. Själv associerar jag numera flodhästar främst till deras katapultliknande avföring (oförglömligt minne från djurparken i Karlsruhe...) men det handlar nog mer om den enorma plats en flodhäst tar. Här ett genomtänkt blogginlägg om samma sak (tack kamrat Google).
Och nu ska jag ta itu med mer näraliggande vardagsrum, med dammsugaren i högsta hugg. Vi har en liten flodhäst i vårt hem, den ljuvliga lilla katten Lina som blir allt rundare om magen. Men hon tar nästan ingen plats alls.

2 kommentarer:

Jorun sa...

Så dräktigheten är bekräftad? Eller är det det kulörta torrfodret som blivit populärt?

Jörel sa...

Du får väl se i morgon kväll... Jag har haft en utförlig mailväxling med uppfödaren om spenar. Små och ljusa hade tytt på torrfoder, men hennes liknar rosenknoppar (jo det är tydligen facktermen, inom mycket begränsade kretsar visserligen...)