Telefonsvarare i opinionsbildningens tjänst

När jag jobbade på Dagen på 80-talet hände det ibland att vi ringde till Margaretha Falkudds telefonsvarare. Någon mer som minns henne?

Här finns en artikel och en hel radda länkar som jag inte lyssnat på nu - men kanske för 20 år sedan. Det jag minns mest på rak arm var hennes cyklande man, hennes begåvade A-barn och att alla kvinnor med bystmått under 90 cm borde steriliseras.

Kontrakt

Nya Moderaterna föreslår att vissa invandrare ska måsta skriva under på ett kontrakt av svenska värderingar för att platsa här. Jag tror att i mitt microsamhälle handlar värderingarna om att man städar ordentligt efter sig i tvättstugan, inte duschar efter 22 (eller 21?), hälsar på varandra i trapphuset men inte tränger sig på och besöker varandra.
En nyfiken fundering till mina systrar med mer exotiska boplatser än min hyresrätt i centrum: vad skulle man behöva skriva under på för att platsa i Luxemburg, Belgien eller Byn utanför stan?

På studiebesök

Mycket av det jag gör på jobbet har jag ingen aning om huruvida det är rätt eller fel.
Så var det sagt, nu har jag avslöjat mig själv som en bluff.

Jag pinnar på bäst jag kan, tänker så det knakar varje gång jag stöter på en ny frågeställning. Hur ska vi förhålla oss till det här?
Och så - pang - har jag en insikt som bygger på en lite fluffig formel: en del Så-har-vi-alltid-gjort, en del Men-tänk-om-man-i-stället-skulle-göra-så-här, en del Vi-får-i-alla-fall-se-till-att-det-inte-blir-så-där, en del ren och skär inspiration och en del småaktigheter och skrufs. Vispas och skakas och skummas av. Och så hamrar jag ned det i ett e-mail eller säger det på ett möte och vips är det klart.

Jag hör själv att min åsikt låter rimlig och klok, och för det mesta brukar folk acceptera den som fullt gångbar. Men själv brukar jag, just när jag ska klicka "sänd" eller öppnar munnen för att leverera min drapa, drabbas av en mikrosekunds svindel där jag ser helt nya landskap och inser att egentligen skulle jag lika gärna kunna säga något helt annat som skulle kunna vara lika självklart. Jag kunde säga motsatsen till det jag håller på att säga, eller borde kanske inte säga något alls. Fast sedan är ögonblicket förbi och det är bara att köra på, jag hinner inte tänka igenom de alternativa vägarna och ju mer jag pratar eller skriver desto mer övertygar jag mig själv.

Det finns inget facit. Jag tittar på kolleger och försöker läsa deras spel, gissa deras osynliga regelböcker... Försöker lista ut vilka förhållningssätt som i längden fungerar bäst, försöker bygga upp lite mer långsiktiga strategier och sätta upp egna spelregler.

Är det jag som har ett konstigt jobb eller är det likadant för er?

Grått papper

I dag kom två företrädare för ett tyskt kvalitetsföretag till oss och gav en märkbart platt och oinspirerad redogörelse av sina fina och intressanta produkter. På slutet och i samtal efteråt kom förklaringen. Företaget, som gått i arv i samma familj i fem generationer, håller på att gå omkull. Det finns en nordisk koncern som vill köpa dem, men de har inte ens kommit ner för att träffa de femhundra anställda som även de ärvt sina jobb i hundrafemtio år. Kanske nöjer sig köparna med recepten på deras utmärkta produkter, vad ska de med femhundra tyska bybor till? Men kanske blir det ingen affär alls. Företaget (eller produktpatenten) är värt en hel del pengar och det finns ingen bank som har lust att låna ut de slantarna en höst som denna.

Annat ynk, samma dag

I dag var en sån där konstig dag när man ber om en sak och får en annan.
Ungefär som när man går till en yrkesrådgivare för att finslipa sin karriärstrategi, och går därifrån med rödsvullna ögon och förmaningar om att se till att man först och främst tar hand om sig själv.
Tja alla liknelser haltar men den här var väl ganska träffande.

Samma ynk annan dag

Jag inser precis att vi fortfarande inte har presenterat lille Tigris på den här bloggen. Så här såg han ut, en dag när vi var tvungna att bada honom. Jag minns faktiskt inte varför, men så här liten var han under all päls...

Knäppiga katter

Räddade just vår lille katt från ett öde värre än döden: grannens trädgård.
Det är en granne som bor några hus bort, de håller på att renovera så där långsiktigt hopplöst som det kan bli ibland, när halva huset förvandlas till ravel-vind, trädgården blir skrotupplag och inget egentligen händer.
Varje gång lille Tigris tar en promenad hamnar han där, ingen vet varför. Ingen vet hur det kommer sig att han kan ta sig dit men inte därifrån. Kanske finns det en mening med allt, kanske är den meningen att jag ska lära känna just den familjen lite bättre. Nu är det tre gånger jag har varit där och letat min lille lene stackarskatt. Två framgångsrika och ett misslyckat.
Nu sitter jag med Tigris i knät, han är utmattad, hungrig, smutsig och allmänt nervös. Han har sovit ute i två nätter, troligen inte ätit minsta lilla mus och det är ju fel årstid för fågelungar. Men han är hemma...
Uppdatering: Det är inte min lille lene stackarskatt påpekar kattens ägare, S.

I vecka 40

Nu är bebisens huvud fixerat. Alla värden är bra. Jag fick en otippad retroaktiv löneförhöjning igår som kommer räcka till min halva av decemberhyran. (Tyvärr är det inte ett lönelyft på en halv månadshyra varje månad, det är en ackumulerad höjning.) Mamma håller på att laga ett sött plagg ur kusinlådan, en blå flätstickad overall med dragkedja fram och vitrandiga muddar (från Joruns pojkar?). Vi storhandlade igår, som om det vore sista gången jag vankar till affären i det här tillståndet.
Idag hörde Mamma och jag en intresssant föreläsning på universitetet, en forskningsöversikt om "Jämställdhetens pris". Några axplock ur forskningsresultaten: Jämställda par bråkar mer om arbetsfördelning men håller å andra sidan ihop i högre grad. Äldre som levt i ojämställda äktenskap blir mer olyckliga som änkor/änklingar än de som levt mer jämlikt. Män som har lägre timpenning än sina partners (kvinnor) kompenserar det med att arbeta fler timmar, trots att det ekonomiskt vore smartare att det var de som arbetade deltid istället för de högre avlönade kvinnorna. Svenska män och kvinnor säger att de vill leva jämställt men fortsätter att konservera könsrollerna. Det mesta vad gäller familj bara sker, sällan förekommer öppen planering och förhandling. Jag bläddrade i rapportboken och är nästan frestad att beställa den.

Ammarnäs skola

På lokala TV-nyheterna berättar Sorsele kommun att de inte längre har råd att driva en hel skola för bara sju elever i Ammarnäs (åk 0-5). Finns det ingen skola kommer det snart inte finnas barnfamiljer, ingen gympa, inget elljusspår, ingen biblioteksfilial, ingen bokcirkel, ingen glassbil... Kommunen vill att Staten tar över och staten säger att det förstår ni väl att vi inte kan? En politiker från Vilhelmina intervjuades också, han tror på en framtid för sin minsta trettiobarnsskola i fjällvärlden men föreslår att Sorsele kommun söker lösningar i ny teknik, kanske en kombination av distansundervisning, några ämnen i hembyn och några dagar i huvudortens skola.
Hej du förälder som vill skicka din sexåring med buss 18mil?

Till Jorun, en långtisdag

En sång om hur det skulle kunna vara värre.
A zonk about hov it cood be vorse.

Långtisdag

Det har varit en hektisk dag på jobbet. När jag gick hem vid halv åtta såg jag mig i spegeln och kunde konstatera att jag såg ut som om jag snart skulle fylla 90. Konstigt, jag känner mig ju bara som en 75-åring...

Nu värmer jag en bit av lillasysters spenatpaj, när jag har ätit upp den måste jag plugga till midnatt, minst. Morgondagen blir i princip likadan, med sjukgymnastbesök och en tvåtimmarskurs i karriärbedömning som socker på laxen.

Hemarbete 4

Det snöar. Tvätten torkar. Diskmaskinen surrar harmoniskt. Jag har kolasmet på tröjan. Ska bara sova lite, sen är det hämtningsdags. Ikväll kommer Mamma hit och stannar minst till första advent.

Farligheter

En kväll satt jag på biblioteket och hade lite egentid (läste tidskrifter). Då fick jag syn på en annons om att vårt begagnade skötbord från Elfa kan vara farligt (det kan välta och så finns det lite olika sätt att klämma sig på det). Jag mailade firman och nyss kom ett bud hem till mig med ett stort gratis paket; en extra trådkorg och några fiffiga klämmor och spännen.
Bra!

Landstingets prioriteringar

Vännen L var här ikväll för att inskolas som fjärdereserv för att vara förlossningsbarnvakt. Hon arbetar också åt Landstinget och informerade mig om vilka prioriteringar som blivit beslutade. Listan är en mustig blandning av högt och lågt!
Bland insatserna märks att Sorsele sjukstuga kommer minska antalet storlekar på sina vuxenblöjor...
Huvudinriktningen verkar annars vara att allt som kan tolkas som kommunalt ansvar ska landstinget sluta göra och allt som är pjosk ska bort. Ganska friska personer ska ta ansvar för sin egenvård själva, rutinmässiga kontroller av olika slag ska upphöra eller glesas ut och riktigt sjuka patienter ska inte medicineras eller rehabiliteras när utsikterna till förbättring är dåliga.
De anställda ska inte längre få julhälsningar och gratis kaffe. Minska användningen av varmvatten. Fönsterputs endast vart fjärde år. Om någon vill möblera om på sitt kontor får de inte be vaktmästeriet flytta hyllor eller eluttag.
Och omföderskor ska få färre barnmorsketräffar under graviditen, antalet kejsarsnitt ska minskas och när barnet är fött ska vi hem efter ett dygn. Jag kommer vara en duktig omföderska och försöka krysta som sig bör, men vi får se om jag går med på att skickas hem så tidigt. I Lennart Nilsson-boken om fosterutveckling och födelse (från sjuttiotalet) står det att mammorna stannar på sjukhuset 6-7 dagar och att en sjukgymnast går runt på avdelningen och hjälper dem att komma i form igen... Men i Landstingets informationsmaterial står att man nu får åka hem efter 6 timmar om allt är bra och att "det är lättare att koppla av och vila hemma, där de egna rutinerna och tiderna gäller". Min vän M som också är omföderska (har redan två förskolebarn) är inte helt övertygad om att det kommer vara så avkopplande hemma. Vi får väl se...

Maria Magdalenas ättlingar

Nu har jag slutligen sett DaVinci-koden på TV. Nu när jag sett den förvånar det mig storligen att så pass många, även helt vanliga bekanta till mig, verkar ha uppfattat Dan Browns bok som verklighetsbaserad. Jag läste inte boken när den var i ropet utan skaffade istället "Sanningen om da Vinci koden" utgiven av Bonnier fakta.
(och jag har aldrig varit någon fan av Tom Hanks)

Ny talang

Jag kan så mycket, nästan allt, för att citera Lotta på Bråkmakaregatan. Nu kan jag lägga en ny kunskap till listan: byta låskolv.
En av familjens nycklar saknades, och vi var rädda att den hade blivit kvar i låset ute på gatan. Det har hänt tidigare, och vi har bytt lås tidigare. Med "vi" menar jag "A" och i går var det alltså JAG som skruvade dit ett gammalt lås.
Sedan återfanns nyckeln och det blev ett nytt låsbyte, lätt som en plätt. Jag borde bli hantverkare, det märker jag ju tydligt.

Tackat och klart

Idag blev jag avtackad på Gamla Jobbet, med 48 bitar chokladtårta, ett fint tal och en stickad sjal i mohair och silke. Vi har/hade som tradition att turas om att bjuda på fika på fredagsförmiddagarna, oftast hembakt och oftast jättegott. Men idag slog min kursare U alla rekord med denna fantastiskt goda chokladtårta. Hon fyrdubblade satsen (48 bitar till ehm... 16 personer?!) och lyckades skapa två höga vackra tårtor där hälften av fyllningen bildade glasyr på toppen, den rann ner så där nonchalant assymmetriskt som glasyrer gör på bild i glassiga mattidningar. Värt att prova hemma.

Vabb

En hel vabb-vecka är till ända. Svärföräldrarna har stöttat upp de tre senaste dagarna så H har fått små pass av det där extra som gör att man kryar på sig; åka pulka i solen, måla med vattenfärg, dega med modellera och äta marcipan. Jag har varit ansvarig för sömn och snuva.
Imorgon åker svärföräldrarna på akututryckning till svärmormor och svärmorfar, enligt sjuksköterskan på boendet är E dålig nu och personalen tycker att döttrarna borde komma dit. Svärmoster A flyger upp imorgon. I sjuksköterskans version är det antingen en urinvägsinfektion som kommer gå över, eller så är det slutet. Så de åkte från oss sent ikväll för att packa om från vård av sjukt barnbarn till vård av sjuk pappa.
Jag tänker på kollegorna som är kvinnor i åldern då man hjälper till. Deras egna barn är så stora att de förväntar sig hjälp med flyttstäd och barnpassning och deras föräldrar är så gamla att dottern måste flexa ut för att följa med till doktorn och vårdplaneringen och tandläkaren och... Än så länge är jag på mottagarsidan.

Men infrastrukturbranchen står i...

Vi får väl se om det är lika denna gång, att ekonomin ska hållas uppe av satsningar på infrastrukturen. Jag flyger och far och arbetar och inget tecken på avmattning finns där jag rör mig. Just nu är det vägutredningen om Sundsvall Syd som ska få tillåtlighet och då kallades jag in för att fixa materialet som Åsa Torstensson och hennes medarbetare ska läsa och fatta beslut om.
Men idag har jag varit i Adak och hämtat andan. Jag, O, A, I och R har sparkat, lekt i snön, gungat gungbräda och haft en skön hemmadag medan de andra var på begravning efter M. M som älskade vildmannen, geishor, kaffe och spännande saker som röjsågar, kompressorer och våra barn. Hans minne finns över allt i huset i Adak. I ljudet från skjutdörren till M:s rum, i stolarna, bordet, skåpluckor och basfiolen i vardagsrummet. Lilla A pratade om M:s säng idag och sa hans efternamn. Frid över M:s minne.

Nu brakar det ihop

Varslen duggar tätt nu, lokalt är t ex Volvo, Astra Zenica och krantillverkarna i Vindeln drabbade. Det är inte klokt. Och den produktion som flyttas till Kina kommer knappast hem igen även om det blir bättre tider.
Som jag nämnt tidigare, innan det här hände, bestämde landstingspolitikerna att alla enheter skulle tänkar över vilka 10% som är lägst prioriterade och så skulle oberoende experter, i Gamla Jobbets fall en gynekolog, vara med och stryka en tredjedel av det lågprioriterade. Får se om de tar alltihop nu eller om de vågar tro på att bättre tider kommer?

Mycket står och väntar

Den här veckan kan mycket hända som får avtryck i framtiden.
En sak handlar om jobb. Jag vill inte säga så mycket mer än att siffrorna Nio till fem har nämnts. Både som utopi och dystopi - om jag ska vara ärlig så är väl problemet med det jobb jag har nu inte så mycket de dagar som jag målmedvetet kavlar upp ärmarna och hugger i, som de dagar då jag dignar under de saker jag inte gjort.
Så samtidigt som det känns overkligt lyckligt och underbart att gå hem mitt på blanka eftermiddan, så är jag lite rädd för att falla i tråk-koma. Nåväl, vi är inte där än, och det är långt kvar.
En annan sak handlar om katter. Jag fick ett oväntat erbjudande som jag inte vet hur jag ska hantera. Det finns en underbart vacker och fin katthona som jag skulle kunna få överta, och para med våran lille kattkille när han en vacker dag blivit vuxen.
Kattungarna skulle troligen bli riktigt vackra och välartade utställningsdjur. Mamman är välmeriterad och vår katt - enligt uppfödaren - ett best-in-show-ämne. Uppfödaren skulle ta hand om registrering, kunnande och goda råd, och skulle hjälpa till att sälja kattungarna. En av dem skulle hon behålla, resten skulle vara mina.
Hur många katter skulle jag ha hjärta att göra mig av med? Ja tanken svindlar. Tänk att ha huset fullt av silkeslena angoror.

Egentligen tror jag inte att jag kan säga nej men jag försöker låtsas att jag tänker igenom det ordentligt först.
Kanske kan man koppla ihop nio-till-fem och kattuppfödningsfunderingarna till samma paket. Får jag jobbet tar jag katten. Får jag inte jobbet... Ja då blir det en lång vinter.

För ett år sedan

Det kvartersvärden tänkte tillbaka på igår när han skulle fixa tvättställsavloppet var förra årets missöde då ett stopp i köksvasken på oklara vägar resulterade i en vattenskada och två (!) byten av plastmatta i köket. Den gången hade familjen vinterkräksjuka, nu är det mer åt förkylningshållet. Omväxling förnöjer. Talkie walkie: Livet är lätt i hyresrätt

Vi som inte blev skogskarlar

Jag har skrivit en text med utgångspunkt i Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" och nu finns den publicerad på den litterära sajten Salongen.

Gå dit och läs. Vill ni diskutera detaljer gör vi det kanske bäst här, det är så finkulturellt därborta, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men ändå...

Tyvärr föll länken till Lindell bort, men ni vet ju redan att det är www.gimmikk.se/johan som gäller.

Hemarbete 3

Vård av sjukt barn går att kombinera med viss fjärrstyrning av omvärlden. Hittills denna vecka har jag bland annat:
- diskuterat med verkstad 1 och 2 och fått bilen reparerad av verkstad 1 men betald av mig själv, det verkar vara slangen som förbinder reparationerna med varandra som är sprucken. Svärfar hämtar den idag.
- anmält oss till familjefrukost i kyrkan på lördag
- erbjudit Gamla Jobbet tider då jag kan komma och bli avtackad
- skickat en sista anteckning till Nya Jobbet
- fixat ärenden med Försäkringskassans självbetjäning
- planerat utvecklingssamtal med förskolan
- fått kvartersvärden att rensa tvättställsavloppet, vilket ledde till att han misstänker vattenläcka igen och kommer ta hit en mer vvs-orienterad kollega för inspektion. De ja vue.
- fått tag på biljett till Tomas Sjödin (dags att förbereda tre frågor och två smarta kommentarer) - deltagit i en vetenskaplig undersökning
Och så har jag tvättat juldukar, sett några filmer, gjort potatistryck med dottern och broderat på en julklapp.

Stolthet och fördom

Jag försöker fortfarande hämta mig från nesan att ha fått ett riktigt dåligt betyg på min första inlämningsuppgift på Kursen.
Man skulle kunna säga: det är väl inte konstigt att jag inte lyckas så bra, jag som i tidigare inlägg har bekänt hur lite tid jag lägger ner på mina studier. Om det bara vore så enkelt... Problemet är att jag var rätt så nöjd med min text. Jag hade gjort ett lite vingligt men ganska kul bygge av begrepp som jag kopplade till en intressant nutidsfråga. Nu i efterhand kan jag ju inse att även om jag hade lagt ner dubbelt så mycket tid på att putsa och polera min text hade jag fått ungefär samma betyg, för läraren tyckte helt enkelt att man inte fick behandla begreppen på det sättet.

Det är inte det dåliga betyget som gnager i mig så mycket som den eviga Lusten att ha rätt.

Så nu får jag tänka ut något riktigt vedervärdigt passivt-aggressivt straff mot läraren och hela skolan. Med flit skriva nästa uppgift precis lika strömlinjeformat som de vill ha det, och då ska de allt få se...
-- jaa vadå?
Kanske lärdomen är att om jag inte ägnar mig åt att försöka skoja med begreppen så kan jag i stället skriva en mer solid text. Upp till bevis.

Nyss inkommet

Huspriserna i Skellefteå faller som överallt annars, och det kommer inte in så mycket nytt och intressant på Hemnet. Inte för att vi tänker köpa något just nu, men det är ju alltid roligt att hålla ett öga på marknaden.

I dag annonserades i alla fall två småhus i småbyar. Om vi låtsas att husen är likvärdiga och kostar lika mycket, var skulle ni hellre bo: Ljusvattnet eller Kusmark?

Den som gapar

Jaha, så fick jag då det projekt som fyllt mig med förväntan. På fredag har de tänkt att något ska vara klart. På onsdag är det startmöte. Det ska bli fyra PM. Det är så mycket jag vet. På torsdag ska jag vara i Stockholm, på fredag ska jag vara ledig. På måndag ska jag vara i Luleå. På tisdag och onsdag i Stockholm. Var det så klokt av mig att längta efter detta egentligen?

Var det Wang Chung? Our ambition and our hope for the future. Look at me now, I'm on a xxx, I have your hand to take. I have a different name... Nej, jag minns inte riktigt. Men det finns ju hjälp.

Solpaneler

I det här mulna landet är solpaneler årets julklapp till huset. Kanske funderar det som en besvärjelse: titta här solen, här kan du spegla dig så fint om du bara kikar fram litegrann!
Vi har ett tak med alldeles rätt väderstreck och lutning, tror jag. Men frågan är hur man ska tänka, det lär väl inte löna sig ekonomiskt än att installera solpaneler? Man kan väl knappast förlora något på att avvakta ett år och låta alla Early adopters komma på vilka brister det finns i konstruktionen som bör åtgärdas. Utom ärepoäng.

Kvällen före

Två månader har gått, och jag vinglar ut ur mitt ide efter en lång och orolig halvdvala. I morgon väntar arbetsplatsen igen, och där har andra gjort det mesta av det jag höll på med för länge sedan. Nu blir det nya uppgifter, i strid ström, med full fart. Jag hoppas jag minns hur man gör. På lunchrasten ska jag till sjukgymnasten, så än finns det ögonblick då jag kan vira in mig i invalidfilten. På onsdag ska sjukkassans läkare undersöka om det verkligen var en olycka jag var med om.

Jag vet inte om jag ska avslöja att stygnraden på fotleden är tandavtryck från när jag försökte gnaga av benet för att slippa undan lönearbetets rävsax.

En skön och produktiv vecka önskar jag er - och mig själv med för den delen.

Hej igen!

Jaha, så har jag haft långuppehåll igen. Nej, inte av någon särskild anledning, bara bortkopplad.

I helgen har jag skapat en kreation till O, något som varje gång får mig att känna att jag går i mammas fotspår, att göra något roligt av det som finns hemma (sent kvällen före maskeraden...). Det blev en kattdräkt med leopardmantel och masken S hjälpte till att göra när vi var i Bryssel. Han blev söt och hade roligt. Kanske främst för att kompisen hade en LEGO Exoforce, O absoluta top of the list leksak.

A vill verkligen lära sig gå nu. När barnen i kyrkan eller någon annanstans springer runt ställer hon sig och vill springa med och har hon då någon vänlig hand i närheten kan hon också göra det. Jag har ställt leksaksköket vid vår spis igen så nu får hon vara med och laga mat och träna sig att ställa sig och stå en stund. Det är så roligt!

Själv går jag och hoppas på att jag ska få ett projekt som innebär att jag ägnar mig åt ett enmansprojekt på halvtid. Det skulle vara skönt och roligt, men förmodligen får jag istället ro i land mitt flermansprojekt och det lär jag mig väl på sätt och vis mer av...

Det är härligt att ha en modern bil igen, vår silverpil som jag körde upp från Stockholm för snart en månad sedan. Idag provade vi en liten, liten KIA för att få testa en småbil och för att få utlovade DVD-filmer. En bensindriven miljöbil. Tyvärr med docksäten, alla som är längre än 150 cm sitter obekvämt.

So long, not so long!

39,2 och 26x3

Dagen i siffror: H har feber och tre par nya skor.

I vecka 38

Det är nu helt meningslöst att leta bilder på hur foster ser ut - det är ju ett färdigväxt litet barn. Och det som står om fosterutvecklingen och mammans kropp är också totalt ointressant; allt är klart. Så jag shoppar julklappar, provsmakar de 20 namnförslagen, skriver instruktionsbrev till barnvakterna och packar väskan. Rispåsen har jag redan börjat få nytta av (man kör den i micron 2-3 minuter och lägger den där det gör ont).
I rulltrappan på H&M tänkte jag på den Heliga Familjen. Det verkar vara ungefär 20 mil enkel väg från Nasaret till Betlehem: När Maria liksom jag hade 17 dagar kvar borde de redan ha varit framme i Betlehem, skattskrivna och klara, kanske tillochmed hålla på att packa inför hemresan om de planerade att hinna hem igen innan Jesu födelse. För 40v +-2v var väl känt redan då? Och så plötsligt drog förlossningen igång.

75 E

Något stort att se fram emot (och sedan sakna).

Sheikh Ahmad Al Tuni

I torsdags var vi på en underbar konsert med Sheikh Ahmad Al Tuni och min danslärare Beatrice Grognard.
Shejken var en skinntorr gammal man som såg så svag och vek ut att det verkade osäkert om han skulle orka resa sig från sin stol och ställa sig vid mikrofonen.
Och så var det en så enastående upplevelse. En sufisk resa från sorg, ensamhet och förtvivlan till kärlek, Gud och glädje.

Suferna ser den här musiken som ett sätt att rena själen. Det är sångaren som kanaliserar mötet med Gud och musikerna följer honom - det finns ingen planering eller något färdigt utan allt är improviserat. Det var därför något av ett högriskprojekt för Beatrice att utarbeta en koreografi för sina dansöser... När hon dansade ensam var det naturligtvis enklare men det krävde en fullsändig närvaro.

Det här är ett litet reportage om shejken och sufismen på franska. Det ger kanske en liten liten aning om hur det var, men tyvärr är det väldigt lite sång...


Det här är ett spännande möte mellan shejken och en flamencogrupp:

Orange is the new black

Längs cykelvägen från jobbet till dagis såg jag fem slängda apelsinskal men bara en hundbajspåse. En ny trend måntro?

Uppfylld

På jobbet just nu är det så mycket att jag faktiskt inte har någon lucka, det är en konstig känsla. Jo jag hinner skumma igenom rubrikerna på dn och aftonbladet (20 sek vardera), hinner kolla min g-mail en eller ett par gånger om dagen men inte nödvändigtvis svara på något mail. Resten av tiden är som... jag vet faktiskt inte vad jag ska likna det vid. Delvis att valla katter - att få disparata människor att gå i samma riktning samtidigt och förutse när de håller på att tappa kursen innan de hinner skingra sig för långt från flocken.
Delvis som att ha en oändlig rad med små presenter att slå in, och så måste varje paket vara fint på ett nytt och speciellt sätt. Det är lustfyllt och kreativt men som sagt oändligt.
Delvis som att ragla uppför ett högt, högt berg med en gnagande känsla att det är något man har glömt i packningen.

Mitt i allt det här går jag och upprörs av olika saker. Den saken som jag har tänkt på mest är rekommendationen för ammande kvinnor att inte dricka alkohol, som visat sig sakna vetenskaplig grund. Jag läste en krönika i en av kvällstidningarna där en kvinna sa att kvinnor som ville veta hur mycket vin de kunde dricka när de ammade måste vara alkis eller på annat vis galna - annars skulle de avstå för bebbens skull. Är inte det väldigt märkligt, hennes resonemang? Som att det inte spelar någon roll om en vedertagen sanning stämmer med verkligheten eller inte, den är sann i alla fall?
Tja då var det sagt.
I morgon ska jag berätta om den konsert vi just kom hem ifrån, en fruktansvärt häftig upplevelse. Förlåt Jorun.

Tröttis

När det känns oöverstigligt jobbigt att orka duscha, då är det sovdags. Det är dags att undersöka om bäddsoffan är tillräckligt mycket hårdare än Stora Sängen; tänk om jag slipper vakna av ont i ryggen i natt? I morgon är sista jobbdagen.

Lagen

Min kollega I tycker att jag borde reklamera tjänsten lagning av koppling med tanke på att det är samma fel igen mindre än tre månader senare. Kanske det. Om det inte vore så jobbigt att ringa. Om han inte höll till i Jämtland. Och så tycker I att jag borde trycka extra på att jag är höggravid.
Försökte googla på vad som gäller och hamnade i den råa lagtexten, konsumenttjänstlagen. Nä jag orkar inte.
Men Herr Partner kanske orkar.
Och snälla snälla I säger att jag får låna hans extrabilnyckel och bara gå förbi garaget och hämta bilen ifall vi behöver skjutsa H till barnvakt mitt i natten eller mig till förlossningen.

Tråkistik

Alltså, allvarligt, hur tråkigt kan man ha på en skala utan att göra något åt saken? Det här har varit värsta sortens blä-dag, och det är sannerligen på tiden att jag kommer tillbaka till jobbet.

I dag har jag:
- sovit på tok för länge
- glömt bort att äta något (utom antiinflammatoriska tabletter) tills klockan blev fyra
- drabbats av total orkeslöshet (kan ha något att göra med föregående)
- skrivit åtta mail som faktiskt förtjänar att besvaras
- fått ett mail som var ett svar av typen, mmm, återkommer när jag har lite mer tid
- insett att det bara är jag som har oceaner av tid
- insett att de där oceanerna av tid faktiskt är en schimär om man tänker på de två rejäla texter jag skulle vilja ha skrivit före helgen

Men å andra sidan har jag
- en liten syster som kommer hit nästa helg
- en annan liten syster som jag ska åka till på fredag
- en tredje liten syster som kanske vill veta att ett bakstycke just blev klart. (Mönstret heter "Babyglatt", så ni får väl gissa vilken syster som ska ta åt sig...)
- en fjärde syster som jag hoppas är glad trots att jag inte har några direkt relaterade nyheter just nu...
- en bror som kanske kanske kanske kommer på besök. Kanske.
- ett paket att hämta ut på posten i morgon

Och dessutom
- tre avsnitt av Grey's anatomy på en av de franska kanalerna
- bläckfiskpasta, tonfisk och svarta oliver som ska förvandlas till något slags sen middag.

Så visst, jag har tråkigt men det är inte så dumt. En onsdag av grå flanell, typ.

Logistik

Åh nej, nu är det samma fel på kopplingen igen - efter en reparation på 1400kr, en bogsering en extra Jämtlandsresa och 7000kr till. Fina fina Saaben, varför gör du så här?
Så i morgon blir det buss till Gamla jobbet med pajerna, taxi för att hinna från hejdå-fikat till barnmorskan, snabblunch på stan, lift med kollegan och ett hårt tidspressat hembesök för att hinna hämta på dagis innan de stänger. Och sen en vankande promenad hem med H. Det är för halkigt för att cykla med sommardäck nu.
Logistiken kring att flytta mina saker från kontor 1 till 2 får lösas en annan dag på ett annat sätt. Herr Partner åker som sagt iväg två dagar, fast utan bil.
Till förlossningen får jag väl gå...

Hemarbete 2

Jag bakar äppelpajer med mandelmassa till hejdå-fikat på Gamla Jobbet och ser Psalmer från Köket. Det verkar vara en god paj och en bra film.

Plötsligt

Jag fick ett mail från en gammal chef i dag. Han ville berätta att E, en av kollegerna från de första åren vi jobbade ihop (tidigt nittiotal) dog häromdagen. Massiv hjärtattack, han bara föll ihop på väg hem från jobbet. Hans fru och jag jobbade ihop ett år eller två innan jag bytte arbetsplats, egentligen var det hon som rekryterade mig. Jag ska skriva ett brev till henne lite senare.


Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle -
och plötsligt är det afton

(Salvatore Quasimodo)

I vecka 37

Imorgon kommer min elektriska smärtstillare på posten och jag lunchar med L. På onsdag bjuder jag på hejdå-fika på Gamla Jobbet och gör ett sista hembesök någon timme bort. På torsdag överrapporterar jag klart det sista och Herr Partner åker iväg och övernattar med jobbet. På fredag hoppas jag att någon vill gå ut och luncha en sista gång, innan jag cyklar hem via förskolan. Hem till en liten paus i livet, innan nästa fas börjar. Hem till hemmalivet och eftermiddagsfika med kompisen E.

På banken efter kl 3

De väntade till några minuter över innan Carnegie förstatligades. Vad drar man för slutsats av det valet av tidpunkt?

Favorit i ny tappning?

Den gamle Talkie-favoriten Rick Äääääästely från Äääääängland har fått stenhård konkurrens. Eller?



Fast nu är det väl snart dags för lite mer substans från min sida?

I dag tänker vi särskilt ...

... på finanskrisen.



(Från Close to home)

Musik med kompisar idag

Lyckliga dagen var det idag. Kyrksången gick jättebra, vi valde sånger och arrangemang med bara sång, gitarrer och percussion (och lite bas) med känslan enkelt, avskalat, delaktigt. Inga stylade solonummer, bara bra gemensam församlingssång med stämmor.
Peter Halldorf predikade intressant om hur Gud i detta ögonblick finns i mitt liv för fem år sedan, fem veckor sedan och fem dagar sedan samtidigt som Gud just nu finns i nuet och i mitt liv framåt i tiden. Och om Gudstjänsten som en del av den paradisiska framtiden. Väldigt skön utmaning för tanken att bortse från tidens kronologi!
Efteråt satt jag med förkunnaren vid kyrkfikat och återigen upprepade jag samma bravad; att tillbringa en stund med någon jag ser upp till utan att komma på något att prata om. (David Eugene Edwards, Tomas Andersson Wij, Aura Kagan, Peter Halldorf...). Som Jan Stenmark låter mannen i den översnöade bilen säga: "Först efteråt kom jag på vad jag borde ha sagt - Som om dina badbyxor var så mycket snyggare?"
Dagen fortsatte med två timmars sömn medan svärföräldrarna lagade mat, diskade och skötte barn. Under tiden hämtade Herr Partner vännen C och inspelningsgrejor. Vi tillbringade gårdagen i replokalen men hade otur, en tidigare inspelning med mig vid ett lånat Rhodes-piano råkade spelas över. Och inspelningen innan dess spelade jag ostämd tramporgel så det gick inte heller använda. Men desto bättre blev det ikväll när vi tog C och inspelningsutrustningen till Kyrkan och jag fick spela in igen, nu på kyrkorgel. Det måste jag prova igen, fantastiskt roligt. Planen är att inspelningen ska resultera i en vinylskiva till med psykadeliabandet.
Dessutom har syster Jörel skickat en inspirationsskiva som jag, stormagen och H har dansat till. En minnesvärd dag.

Ny dag - gamla kompisar

Jorun, känner du till EMPYR? Hur många sekunder av låten innan du känner igen vilken grupp sångaren var medlem i tidigare?

Ny dag, ny musik

Hej & tack för kaffet, med knätofsar och träskor. Tjoho!

Här regnar det. Men annars kan jag inte klaga.

Dagens musik (2)

Jag undrar om inte Duffy blir nästa iTune-nerladdning. Vilken bra version det här var, rakt av och otrixad. (Eller vad säger sakkunskapen i poprocksvängen?)

Så, Jörel går ut hårt med en förtrollning, jag fortsätter med att be om nåd. Vad kommer sedan?

Dagens musik

Den här låten är cool. I put a spell on you, Screaming Jay Hawkins.
Fast jag skulle inte vilja bli älskad med den besattheten.

Party on...

Klockan är tio över två och grannarna ovanpå håller på att säga adjö till sina bullriga gäster (inklusive några övertrötta barn med skramliga leksaker) i det ekande stentrapphuset. Någon av de yngre förmågorna på mitt våningsplan hade förfest här till någon gång vid elvatiden och de hade så kul att Arga Gubben var ute och vrålskrek att Nu Fick De Väl Ändå Hålla Tyst!!!!! De rumlade iväg och stod en lång stund och varvade med bilarna och pratade och gapade där ute och sen drog de iväg dit de skulle. Vid ettiden kom de tillbaka, med klirrande flaskor och klapprande klackar och så tjoade de lite här uppe innan de gick ner på gatan och pratade vidare och tutade lite och ropade till grannfrun som öppnade fönstret för att påpeka att klockan var sovdags med bred marginal.

Under tiden var det alltså capverdisk familjefest ovanpå, och nu håller gästerna som var där alltså på att lasta sig i sina bilar och att (även de!) tjafsa med en granne från andra sidan gatan som (säkert i morgonrock och papiljotter) står och ropar om att hon inte kan acceptera det här oljudet och att det måste bli slut på det här.

Jag håller med, men tänker inte profilera mig som arga tanten. Dels för att jag inte vill bråka, delsför att jag inte har någon passabel morgonrock, dels för att jag efter midnatt äntligen knackat ur mig två texter som pinat mig hela dagen. Fyra andra återstår innan det blir måndag morgon, men kanske blir det nattliga festivitas i morgon också...

Och lite nytt från andevärlden

Ikväll försöker vi gå på Peter Halldorfs föreläsning om att skilja på andar. Tungt.

Oss och dem

Röda korsets julkampanj handlar om att samla in pengar till föreningarnas uppsökande verksamhet som baseras på volontärer som gör hembesök. Fint det, men vad signalerar namnet? "Kramas för De Ensamma". Jag associerar kampanjnamnet till en kväljande attityd. Som om Vi inte är ensamma. Eller är jag naiv, man kanske måste vara en del av Oss för att orka engagera sig i Dem?

Retorikklassiker

Om ni någon gång i livet vill analysera ett tal finns Obamas tal på valnatten återgivet här i både text och video.

"The road ahead will be long. Our climb will be steep. We may not get there in one year or even one term, but America - I have never been more hopeful than I am tonight that we will get there. I promise you - we as a people will get there.

There will be setbacks and false starts. There are many who wont agree with every decision or policy I make as President, and we know that government cant solve every problem. But I will always be honest with you about the challenges we face. I will listen to you, especially when we disagree. And above all, I will ask you join in the work of remaking this nation the only way its been done in America for two-hundred and twenty-one years - block by block, brick by brick, calloused hand by calloused hand."

Amerikanerna själva verkar köpa resonemanget, men jag undrar om en ledares övertygelse kan få ett folk att enas kring ett gemensamt mål. Det kommer i alla fall att vara ett intressant ämne för studier...

Vittne till brott

I dag inställde jag mig på den lokala polisstationen för vittnesförhör. Efter att ha läst ett stort antal polisromaner tycker jag mig vara något av en expert på förhörsmetoder. Och den här polismannen, som förresten hade ett alldeles underbart trevligt namn (Herr Godvän om man översätter), klarade sig mycket bra. Han lirkade mig igenom hela historien och skrev då och då en rad på datorn som han läste upp medan han skrev. Vårt samtal skedde med hjälp av gester och ljudeffekter, hans skriftliga version på oklanderlig franska, och när han läste upp för mig vad han hade skrivit tolkade han tillbaka till ljudeffekter och gester för att jag skulle förstå det. Om man vill säga på franska att "föraren varvade bilens motor" så är verbet "emballer". Och ljudeffekten - tja ni kan ju be en förskolekille i närheten visa.
Jag är inte speciellt glad över att vara inblandad i det här vittnesmålet. Det handlar om en ganska banal händelse som tyvärr ingår i en större grannfejd, som jag hittills har stått utanför. Nu vete stackarn hur det går med den svenska neutralitetspolitiken. Nåväl. Jag har hållit mig strikt till sanningen i mitt vittnesmål, som avslutas på följande tänkvärda sätt:
"Jag har inte sett [bilens] förare och jag vet inte vad han gjorde efter det att han hade kört på det bakomvarande fordonet flera gånger. Jag har enbart hört hans röst och kunde därmed fastställa att det rörde sig om en man. Jag har ingenting mer att tillägga."
Ska granngubben hängas blir det inte jag som håller i snöret... hoppas jag.

Obama vs Osama

Jag har försökt komma på någon klämmig ordvits på temat Osama-Obama men det vill sig inte. Men jag undrar om den vinklingen är ny - tänker någon mer än jag att namnen är lustigt lika?
Komplettering en timme av eftertanke senare;
Ett skäl till att ordvitsar på temat inte funkar är att namnen inte låter så lika egentligen, bara på svenska. Ett annat skäl är att de inte stavas så lika heller egentligen (_U_sama ska det väl vara? Fast med ett annat alfabete.)

Grattis Obama!

Valet av Obama gör att mycket känns spännande och fräscht just nu. Jag tror inte att McCain hade varit någon större katastrof - i alla fall tror jag att han hade varit en klar förbättring jämfört med den sittande - men med Obama börjar en helt ny tid av förväntningar och nytänkande och mobilisering. Mycket spännande.

Fast det finns en vinkel på det hela som snart börjar kännas fullständigt färdig att överges. Här får jag citera tecknaren Kroll från husorganet Le Soir. "Vi börjar ha förstått att han är svart!"

Onda knän

Idag såg jag två singelolyckor på cykel i halkan, under en promenad på ca 2km. Ingen slog sig allvarligt, ingen blev påkörd. Kanske dags att skaffa vinterdäck på cykeln, eller börja använda hjälmen eller i alla fall skaffa lyse eller åtminstone en reflex. Nu tar det ca 45 minuter att vanka via dagis till Nya Jobbet. Hoppas foglossningekänningarna upphör post partum.

I tiden

Det finns en koppling mellan Obamas presidentvalskampanj och den här bloggen.

En ledtråd: "Vänligt, men inte folkligt, självsäkert utan att vara stöddigt."

En annan: "Som en välskuren Armanikostym"

Facit döljer sig här: DN: En bokstav säger så mycket

Snäll och dålig

I dag blev en kollega opererad i knäet. Hon hade frågat mig innan om jag kunde tänka mig att köra henne hem från sjukhuset.
Jag som dels aldrig kör bil till jobbet, dels visste att sjukhuset låg krångligt och jobbigt till på en helt annan sida av stan, tänkte: "Varför tar du inte en taxi i stället?"
Svarade fundersamt: javisst det kan jag väl göra, jag undrar bara hur jag ska få till det...
I morse tog jag metron som vanligt. Lika bra att medge med en gång: jag är inte speciellt förtjust i att köra bil in till stan - inte vidare värst bra på att hitta och ingen expert på fickparkering.
Jag hade sagt till henne att hon fick ringa när hon visste hur länge det skulle ta. Hon väntade med att ringa tills hon var utskriven och klar och hade släpat sig ner till utgången. Jag tänkte: "Varför tar du inte en taxi i stället?". Sa: "Javisst, jag ska bara åka hem och hämta bilen. Det tar nog en timme innan jag är hos dig."
Det tog en timme att tråckla sig genom rusningstrafiken till sjukhuset. Hon väntade på mig med den där sortens upphöjda tålamod man kan visa dåliga chaufförer. Klev in i bilen, mödosamt stödd på sina kryckor, och sa: "Vet du om det finns något apotek som är öppet? Jag måste köpa medicin". Då var klockan redan kvart över sju, och hade jag bara vetat hade jag väl kunnat kolla var jourapoteket fanns... Nåväl. Det tog tre kvarts tråcklande att ta sig till rätt sida av stan - nu var det inte rusningstrafik utan felkörning som var orsaken. Hon visade den sortens upphöjda tålamod man kan visa en dålig chaufför och sa humoristiskt att "hoppsan det var en lång omväg". Sedan gällde det att hitta ett kvällsöppet apotek. Sedan skutta in och handla. Sedan skjutsa henne hem, då var det två timmar sedan hon ringde mig och var klar att åka från sjukhuset.
Jag tror att min insats kostade mig mycket mycket mer än den var värd för henne.

Nästa gång ska jag nog försöka uttala ordet "taxi".

Hemarbete 1

Citat från svt.se idag: "Kvinnors psykiska välbefinnande är betydligt sämre än männens. Det visar en ny doktorsavhandling vid Stockholms universitet. Och det beror till stor del på hushållsarbetet. Enligt avhandlingen, gjord av sociologen Katarina Boye, beror 40 procent av skillnaderna i välbefinnandet på skev fördelning av arbetet i hemmet. I snitt gör kvinnan tre gånger så mycket av arbetet i hemmet som mannen. Än värre är det när både kvinnan och mannen jobbar mer än heltid i yrkeslivet. Då får kvinnan slita fyra gånger så mycket i hemmet.
- Jag blev lite överraskad av tydligheten i skillnaderna i välbefinnande, men också att så stor del beror på att kvinnorna gör mer hushållsarbete än män, säger Katarina Boye.
Hon har analyserat statistik i svenska levnadsnivåundersökningar från fyra år, med cirka 5.000 personer i varje. Boye tror att politiska åtgärder för att få män att ta ut mer föräldraledigt i viss mån kan hjälpa. Under ledigheten tar nämligen män över mer jobb hemma."
Jag tyckte att det var skithemskt att börja jobba när min bebis knappt lärt sig sitta eller krypa men jag tror att de tio-elva pappamånaderna var väl investerad tid. Sen fick jag ju vara hemma med henne igen från 1,5-2års ålder.
6 hela och tre halva arbetsdagar kvar i tidboken för arbete utanför hemmet.
17 augusti 2009 börjar jag jobba igen.

Önskelista

Till mig: Nyaste böckerna av Tomas Sjödin, PO Enqvist och Ove Wikström, kläder som värmer amningstuttar, läppglans, locktång/plattång, flärd, en väska att bära allt i.
Till hushållet: Sängkläder, köks- och frottéhanddukar, ett brödfat, spel från 2-3 personer.
Till H: kläder strl 92-98, snöspade, bok, rita-målagrejor, kavel, hårsmycken.
Till bebisen: ett matskedsmått som är avlängt så det går ner i en vällingflaska, en haklapp med ärmar, en plastsked.
Sen har vi allt.

Grattis P!

För länge sedan hade jag en vän som hette P. Vi har inte träffats på många många år, men nu tänker jag på honom så gott som varje dag.
Då, i början av nittiotalet, berättade han att en sak som gav honom hopp varje ny morgon var tanken: "I dag är det en dag närmare den dag när USA får en svart president". Han visste inte hur länge det skulle ta, men var säker på att det någon gång måste hända, hur lång tid det än skulle ta.
Nu är vi många många dagar närmare den dag USA får en svart president.
Jag hoppas att P aldrig tappade hoppet!

Dags för valvaka

När jag sa till Herr Partner att jag borde ta ställning i USA-valet tyckte han att det ju är självklart att jag är demokrat snarare än republikan. Kanske det.

Dags för civilkurage

Herr Partner gjorde något berömvärt idag som jag inte skulle orka eller våga genomföra själv. Vid fyratiden på söndagseftermiddagen, perfekt tidpunkt för utelek, kom en röd golf inswischande på vår innergård. Enligt skyltningen är fordonstrafik förbjuden om man inte har tillstånd. Ynglingen visste uppenbarligen att han skulle till en trappuppgång fem-sex snäpp in på gården för han tyckte sig inte behöva sakta ner bara för att han passerade ett 90graders hörn utan sikt i hög fart samtidigt som han pratade i telefon, utan att se sig för. Inga barn var ute just då, lyckligtvis.
Herr Partner nöjde sig inte med att irritera sig utan kollade upp fordonsägaren i bilregistret, ringde upp honom och framförde en sansad hälsning om olämpligheten i att köra vårdslöst på innergårdar med lekande barn. Innan han ringde gjorde vi en gemensam riskanalys: borde man t ex använda Skyddat Nummer-funktionen? Efter lite research kom vi överens om att personen i bilregistret verkade tillräckligt ofarlig att huta åt jämfört med hur trist det vore att få sitt lilla barn nermejad. Av bilregistret framkom inte vad ynglingen heter men hans pappa Traktorföraren lovade att framföra hälsningen.

Dags för diagram

Things Meatloaf would do for love

En bra låt

Här sjunger Frida Hyvönen duett med Marcus Krunegård, om att dansa Dirty Dancing in the basement of Folkets Hus in Robertsfors. Lyssna flera varv, texten är så söt.

Vad var det vi sa?

Wordle tolkar Talkie walkie.

Så blev det tyst

Kom just tillbaka från en snabb tur till flygplatsen. Jag lämnade Bodil och lille O på flygplatsens förnämliga "Kiss and drive" - väldigt trevliga, lättparkerade och säkra parkeringsplatser där man lätt kan släppa av sina flygresenärer och sedan fortsätta sin färd. 22 minuter från det att vi lämnade huset till att jag var tillbaka hemma igen.
Och nu är jag ensam med katten och han är ensam med mig. Jag trodde att huset skulle kännas väldigt tomt men det känns bara lite vemodigt hemtrevligt med alla kringströdda legobitar. I kväll kommer lilla S tillbaka från Sverige, och i morgon fortsätter kapplöpningen mot framtiden...
Jag hoppas att ni snart kommer tillbaka, Bodil!

Ny musik

Igår var Herr Partner och jag på festivalen PopUp. Hello Saferide var bra så klart, extra spännande var det att lyssna på texterna och försöka klura ut vad hon tycker om sin pojkväns highschool friends, om promenader längs Umeälven och erfarenheter från Schwillos trafikskola i Arjeplog (pojkvännen var en beundransvärd klasskompis till mig på gymnasiet men vi är inte tighta nog för att hon ska skriva låtar om mig, inte än;-)
Teddybears Stockholm var stadigt proffsiga och lagom rockigt snälltuffa som vanligt men jag somnade mot Partnerns axel.
Det mest intressanta var instrumentalgruppen Detektivbyrån som hittat en egen nisch; tänk dragspel, xylofon, ett ganska ursprungligt syntljud, både trumset och knastriga rytmer som låter som Björk. Allt med en stor dos sprakande finskt vemod.
Den gemensamma nämnaren för många av konserterna var åttiotalskänslan, men referenserna spretade åt The Cure, The Pogues och svensk tramspop (Oah hela natten). Majoriteten av publiken var födda på nittiotalet. Vi kände bara en handfull av festivalbesökarna, vilket förklarades av att David Sandström hade releaseparty samtidigt. En stackars bekant avstod releasefesten för att ställa upp i koreografin för Teddybears, han skulle vandra omkring på scenen med ett björnhuvud över skallen. Men de glömde sina björnskallar så han fick ledigt och strök omkring barhuvad som vi och försökte ignorera sin ålder.